DET nära förhållandet mellan en herde och hans får var legendariskt på bibelns tid. Ofta var herden antingen fårens ägare eller medlem av ägarens familj. På morgonen gick han till fållan och kallade till sig sin hjord bland alla de andra hjordar som fanns därinne. Han kände sina får, och de kände hans röst. Han drev inte på dem — han gick i spetsen för dem, och de följde efter. Han ledde dem till grönskande betesmarker och friska vattenkällor. Om vädret var dåligt, förde han dem antingen tillbaka till fållan fram emot kvällen eller sökte skydd för dem i en grotta. Vid mild väderlek tillbringade både han och fåren natten under bar himmel — precis som på hösten år 2 f.v.t. då herdarna ”bodde utomhus och höll vakt om natten över sin hjord”. — Lukas 2:8.

Den trogne herden var en oförskräckt beskyddare. Han jagade bort tjuvar som kom för att stjäla. Han slog ihjäl vilda djur som kom för att ta rov. Och i likhet med herdegossen David kunde han med sina slungstenar träffa på håret utan att missa. (1 Samuelsboken 17:34—36, 49; se också Domarboken 20:16.) Om ett får blev uppätet, försökte herden rädda undan stycken av ben eller päls för att kunna avlägga räkenskap för det förlorade djuret. Detta var i synnerhet fallet om herden var anställd — utan sådana bevis skulle han kunna bli misstänkt för att ha stulit det. — 2 Moseboken 22:12—15; jämför Amos 3:12.

Fåren litade på sina herdar. Många herdar gav sina får beskrivande namn — Trasöra, Tjocksvans, Svartnos, Vitpäls. När herden ropade deras namn, reagerade de. En forskare ville få detta bekräftat när han passerade en fårhjord. Han berättar: ”Därefter bad jag honom [herden] att ropa på ett av sina får. Han gjorde detta, och det lämnade genast sitt bete och de andra fåren och sprang fram till sin herde med så tydliga tecken på välbehag och med en sådan beredvillig lydnad som jag aldrig tidigare hade sett hos något annat djur. Här i landet stämmer det också att ’en främling följer de inte, utan flyr bort ifrån honom’.”

Jesus bekräftade mycket av det som här nämnts när han identifierade sig själv som ”den rätte herden” för sina fårlika efterföljare: ”Fåren lyssnar till hans röst, och han kallar sina egna får vid namn och för dem ut [ur fållan]. När han har fått ut alla sina egna, går han framför dem, och fåren följer honom, eftersom de känner hans röst. En främmande kommer de visst inte att följa utan kommer att fly från honom, eftersom de inte känner de främmandes röst. Jag är den rätte herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, alldeles som Fadern känner mig och jag känner Fadern; och jag ger ut min själ till förmån för fåren.” — Johannes 10:3—5, 14,

Johannes 10:3—5, 14,