Frågor från läsekretsen

◼ Psalm 37:29 har ju översatts: ”De rättfärdiga skall besitta landet och bo i det evinnerligen.” Avser detta då bara att Israel för beständigt skulle besitta det utlovade landet?

Nej, en sådan tolkning skulle vara en ogrundad begränsning av detta inspirerade löfte. Psalm 37 håller fram utsikten för de rättfärdiga att få leva för evigt på vår jord.

Psalm 37:29 återges här ovan enligt 1982 års svenska översättning. Precis som många andra översättningar återger den det hebreiska ordet ’eʹrets med ordet ”land”. ’Eʹrets kan åsyfta ett bestämt område eller en nations territorium, till exempel ”Sinears land” eller ”Egyptens land”. — 1 Moseboken 10:10, 11; 21:21; Psalm 78:12; Jeremia 25:20.

Psalm 37:11, 29 kan således tyda på att israeliterna kunde ha och skulle ha bott för beständigt i det utlovade landet. I enlighet med Guds förbund med Abraham skulle de ha kunnat stanna kvar i detta område som Gud gav dem, och generation efter generation av dem skulle ha åtnjutit hans välsignelser där. Men det blev inte på det sättet, eftersom israeliterna blev otrogna mot Gud. — 1 Moseboken 15:18—21; 17:8; 5 Moseboken 7:12—16, 22; 28:7—14; 31:7; Josua 21:43—45.

Men det finns inget skriftenligt skäl till att begränsa ordet ’eʹrets i Psalm 37:11, 29 enbart till det land som gavs till israeliterna.

Enligt A Hebrew and English Lexicon of the Old Testament (Gesenius, Brown, Driver och Briggs; 1951) betyder ’eʹrets: ”1. a. jord, hela jorden ([i motsats] till en del) ... b. jord, [i motsats] till himlen ... c. jord = jordens invånare ... 2. land = a. land, territorium ... b. distrikt, område ... 3. a. mark, markens yta ... b. jordmån, som bördig.” I Old Testament Word Studies av William Wilson heter det om ’eʹrets: ”Jorden i den vidaste bemärkelsen, både de beboeliga och de obeboeliga delarna; med något åtföljande begränsande ord används det om någon viss del av jordens yta, ett land eller rike.” Den första och primära betydelsen av det hebreiska ordet är således vår planet eller jordklotet, jorden.

När Psalm 37:11, 29 översattes till grekiska i Septuagintaöversättningen, återgavs det hebreiska ordet ’eʹrets med det grekiska ordet ge, som ”betecknar jorden som odlingsbart land”. Ge är det ord som används i Jesu viktiga profetia i Matteus 5:5: ”Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden.”

Jesus, som här citerade löftet i Psalm 37:11, talade helt visst inte bara om det utlovade landet. Hans smorda efterföljare skall bli himmelska kungar och präster tillsammans med honom och vara med om att styra över hela jordklotet. (Uppenbarelseboken 5:10) Likaså kommer de som är milda till sinnes och som vinner evigt liv som människor att hjälpa till att återställa paradisiska förhållanden över hela jorden. (Uppenbarelseboken 21:4; 1 Moseboken 1:28) På så sätt kan vi alla se fram emot den underbara framtida uppfyllelsen av löftet: ”För de goda skall ärva jorden och skall bo på den för evigt.” — Psalm 37:29, Fenton.

◼ Kan en kristen som har jordiska förhoppningar bli omtalad som en del av den ”stora skaran” nu med tanke på att han ännu inte har överlevt ”den stora vedermödan”? — Uppenbarelseboken 7:9, 14.

Ja, det är passande med tanke på hans eller hennes framtidsutsikter.

I Uppenbarelsebokens 7:e kapitel nämns två grupper. Först de 144.000 ”försedda med sigill ur varje stam av Israels söner”. (Uppenbarelseboken 7:4) En jämförelse med Uppenbarelseboken 14:1—5 visar att de 144.000 är ”köpta från jorden” för att bli ”en förstling åt Gud”. Dessa är därför de som skall regera i himmelen tillsammans med Kristus. (Galaterna 6:16; 2 Timoteus 4:18) Den andra gruppen är ”en stor skara, som ingen var i stånd att räkna”, som ”kommer ut ur den stora vedermödan”.

I scenbilden i Uppenbarelseboken 7:9—17 visas de som på jorden överlever den kommande vedermödan. Någon som önskar vara ytterst exakt kan därför inskränka begreppet ”stor skara” till dem som överlevt den vedermödan. Men är det nödvändigt att vara så restriktiv? Vi tror inte det. Det är tydligt att de som skall överleva måste ha blivit församlade före ”den stora vedermödan”, så att de kunde bli kvalificerade för att få överleva. Vi har därför tillämpat uttrycket ”stor skara” på lojala kristna, som i den här tiden tjänar Jehova Gud med utsikten till att få överleva och att sedan bli vägledda ”till källor med livets vatten” på jorden. (Uppenbarelseboken 7:17) Om någon av den ”stora skaran” skulle dö nu, strax före den ”stora vedermödan”, finns det därför all orsak att se framåt mot hans eller hennes uppståndelse till liv på jorden.

Liknande kommentarer kan göras beträffande uttrycket ”andra får”. I Johannes 10:7—16 talade Jesus först om sina ”får”, vilka vi förstår vara den ”lilla hjorden”, som är bestämd för liv i himmelen. Sedan sade Jesus: ”Jag har andra får, som inte är av den här [himmelska] fållan; också dem måste jag föra in, och de skall lyssna till min röst, och de skall bli en enda hjord, en enda herde.” Vi har ofta lagt fram skriftenliga bevis för att de ”andra fåren” är de som har utsikten till jordiskt liv. — Lukas 12:32.

Någon kan resonera: Jesus pekade på ett framtida församlande av ”andra får”, och därför är uttrycket tillämpligt bara på dem som efter det att Jesus hade sagt detta skulle godta det bibliska hoppet om evigt liv på jorden. Men det tycks vara onödigt att begränsa uttrycket på det viset, som om Jesus förklarade sakerna kronologiskt eller i följd efter varandra. Vi tror att han betonade det förhållandet att han var herde för en förenad hjord. Några fårliknande människor kom in i en fålla för att komma till himmelen. Det finns också andra får, som kommer att godta honom som herde; de kommer att befinna sig i enhet med de först nämnda. När man anlägger den synen på saken, inbegriper uttrycket ”andra får” de trons människor som dog innan Jesus invigde vägen till himmelen, sådana som Noa, Abraham, Job, David och Johannes döparen. (Matteus 11:11; Apostlagärningarna 2:29; Hebréerna 10:19, 20) När dessa blir uppväckta i den nya tingens ordning, kan de godta den rätte herden och få utsikten till ändlöst liv på jorden tillsammans med de övriga av Jesu ”andra får”.

◼ Tillhörde aposteln Paulus den kristna styrande kretsen?

Det är rimligt att dra slutsatsen att Paulus tillhörde den kristna styrande kretsen under det första århundradet.

Bibeln ger oss bara knappa detaljer om den forntida styrande kretsens sammansättning, och de flesta upplysningarna finner vi i kapitel 15 i Apostlagärningarna. Den berättelsen visar att den grupp av män som år 49 v.t. utgjorde den styrande kretsen bestod av ”apostlarna och de äldste i Jerusalem”. Vilka var dessa? — Apostlagärningarna 15:2, 4, 6.

Jakob, Jesu halvbror, presiderade vid det möte som hölls för att diskutera frågan huruvida hedningar som omvänts till kristendomen måste hålla den mosaiska lagen, inbegripet lagen om omskärelsen. Aposteln Petrus deltog i den diskussionen. Berättelsen talar om Judas (kallad Barsabbas) och Silas som ”ledande män bland bröderna”, men den säger inte uttryckligen att dessa tillhörde den styrande kretsen. (Apostlagärningarna 15:7, 13, 22) Det är nämligen så att bibeln inte ger oss en fullständig lista med namnen på dem som utgjorde den styrande kretsen. Några har menat att Paulus kanske inte tillhörde den kretsen, eftersom han var en resande missionär och eftersom han förde med sig frågan från församlingen i Antiokia i Syrien.

Det är sant att Paulus inte var en av ”de tolv” som hade vandrat tillsammans med Jesus — Mattias hade ju utvalts till att ersätta Judas Iskariot.a Men det var inte heller lärjungen Jakob, fastän det klart och tydligt framgår att han tillhörde den styrande kretsen. (Apostlagärningarna 6:2; 1:15—26) Dessutom visade sig Jesus för Paulus och kallade honom ”ett utvalt kärl till att bära” hans ”namn till nationerna”. Paulus blev således ”en apostel, varken från människor eller genom en människa, utan genom Jesus Kristus och Gud”. Han kallade sig själv ”en apostel till nationerna”. — Apostlagärningarna 9:3—6, 15; Galaterna 1:1; Romarna 11:13; 1 Korintierna 9:1; 15:7, 8.

Tänk också på allt det Paulus gjorde i Guds kraft, vilket också vittnar om att han kom att tillhöra kretsen av apostlar och äldste, som ledde församlingarna. Paulus skrev 14 av böckerna i de kristna grekiska skrifterna. Petrus jämställer ”vår älskade broder Paulus’” skrifter med ”de övriga skrifterna”. (2 Petrus 3:15, 16) Paulus tog på ett framträdande sätt ledningen i att sprida kristendomen, och han gav församlingarna en mängd anvisningar. Paulus’ inspirerade skrifter visar att han ibland avgjorde frågor själv. Detta är vad man kan förvänta av en medlem av den styrande kretsen på den tiden, en som befann sig långt borta från den centrala kretsen och som bara hade långsamma kommunikationsmedel att tillgå. (1 Korintierna 5:11—13; 7:10, 17) Men vid andra tillfällen förde han frågor inför hela kretsen, som berättelsen i kapitel 15 i Apostlagärningarna belyser.

”Paulus, en Guds slav och en Jesu Kristi apostel”, skrev följande till Titus: ”Jag [lämnade] dig kvar på Kreta ... för att du skulle kunna rätta till de ting som var bristfälligt ordnade och skulle kunna tillsätta äldste i stad efter stad, såsom jag gav dig anvisning om.” (Titus 1:1, 5) Medan Paulus var ute på sina resor, talade han alltså verkligen på den centrala styrande kretsens vägnar. — Apostlagärningarna 16:4, 5.

Trots att Paulus’ uppdrag från Herren gjorde att han fick resa mycket, och därför måste vara borta från en del av den centrala styrande kretsens möten, så vittnar det sätt varpå han brukades av Gud och Kristus om att han tillhörde den kretsen.

[Fotnot]