JOHANNESEVANGELIET
En skildring av Jesu Kristi jordiska liv och tjänst. Den skrevs sist av de fyra evangelieskildringarna.
Skribent. I boken namnges inte skribenten, men det har alltid rått så gott som allmän enighet om att den är skriven av aposteln Johannes. Från början var det ingen som ifrågasatte detta, bortsett från en liten grupp på 100-talet. Gruppens invändningar byggde inte på bevis mot att Johannes var skribenten utan på att man ansåg att bokens läror var oortodoxa. Först efter den nutida bibelkritikens framträdande har man på nytt påstått att boken är skriven av någon annan än Johannes.
Boken i sig innehåller så många och så olika vittnesbörd om att den skrevs av Johannes, Sebedeus son, att de överskuggar alla argument för det motsatta. Här följer bara några få exempel, men med dessa i tankarna kan den vakne läsaren finna många fler.
1) Skribenten var tydligtvis jude, eftersom han hade ingående kännedom om judiska uppfattningar. (Joh 1:21; 6:14; 7:40; 12:34)
2) Han var född och uppvuxen i Palestina, vilket framgår av att han kände till landet mycket väl. Detaljer som han nämner om olika platser visar att han hade personlig kännedom om dem. Han hänvisar till ”Betania på andra sidan Jordan” (Joh 1:28) och ”Betania nära Jerusalem” (11:18). Han skriver att det fanns en trädgård på den plats där Jesus Kristus blev hängd på pålen och en ny minnesgrav i den trädgården (19:41), att Jesus talade ”vid skattkammaren medan han undervisade i templet” (8:20) och att ”det var vinter, och Jesus vandrade omkring i templet, i Salomos pelarhall” (10:22, 23).
3) Skribentens eget vittnesbörd och de sakliga upplysningarna visar att han var ett ögonvittne. Han namnger personer som sade eller gjorde vissa saker (Joh 1:40; 6:5, 7; 12:21; 14:5, 8, 22; 18:10); han anger tidpunkten för när händelser inträffade (4:6, 52; 6:16; 13:30; 18:28; 19:14; 20:1; 21:4); han anger exakta sifferuppgifter i sina beskrivningar och gör det på ett naturligt, inte iögonenfallande, sätt (1:35; 2:6; 4:18; 5:5; 6:9, 19; 19:23; 21:8, 11).
4) Skribenten var en av apostlarna. Bara en apostel kunde ha varit ögonvittne till så många händelser i samband med Jesu tjänst. Hans ingående kunskap om Jesu tankar, känslor och motiv till vissa handlingar visar att han var en av de tolv som följde Jesus under hela hans tjänst. Han berättar till exempel att Jesus ställde Filippus en fråga för att pröva honom, ”för själv visste han vad han ämnade göra”. (Joh 6:5, 6) Jesus ”visste inom sig att hans lärjungar gick och muttrade”. (6:61) Han ”visste om allt som skulle komma över honom”. (18:4) Han ”suckade ... i anden och blev upprörd”. (11:33; jfr 13:21; 2:24; 4:1, 2; 6:15; 7:1.) Skribenten kände också till apostlarnas tankar och föreställningar, som ibland var felaktiga men som senare korrigerades. (2:21, 22; 11:13; 12:16; 13:28; 20:9; 21:4)
5) Dessutom omtalas skribenten som ”den lärjunge som Jesus älskade”. (Joh 21:20, 24) Han var uppenbarligen en av de tre apostlar som stod Jesus närmast och som fick vara ensamma med honom vid flera tillfällen, till exempel då han förvandlades (Mk 9:2) och då han kände stor vånda i Getsemane trädgård (Mt 26:36, 37). Av dessa tre apostlar kan Jakob uteslutas som skribent, eftersom han dödades av Herodes Agrippa I omkring år 44. Det finns nämligen ingenting som pekar på att evangeliet skrevs före det året. Petrus kan också räknas bort, eftersom han namnges tillsammans med ”den lärjunge som Jesus älskade”. (Joh 21:20, 21)
Äkthet. Johannesevangeliet erkändes som kanoniskt av den första kristna församlingen. Det finns med i nästan alla gamla förteckningar, där det utan förbehåll betraktas som äkta. I några brev av Ignatios av Antiokia (ca 110 v.t.) kan man se tydliga spår av att han använde Johannesevangeliet, och detsamma gäller Justinus Martyrens skrifter som kom till en generation senare. Evangeliet finns med i alla de viktigaste handskrifterna till de kristna grekiska skrifterna – Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus, Codex Alexandrinus, Codex Ephraemi Syri rescriptus, Codex Bezae, Codex Washingtonianus I och Codex Coridethianus – och dessutom i alla de tidiga översättningarna. Några verser från kapitel 18 i Johannesevangeliet finns med på ett papyrusfragment, John Rylands Papyrus 457 (P52) från första hälften av 100-talet. Dessutom finns delar av kapitlen 10 och 11 med i papyrushandskriften Chester Beatty I (P45), och en stor del av hela boken förekommer i Papyrus Bodmer II (P66) från början av 200-talet.
När och var det är skrivet. Det anses i allmänhet att Johannes hade frigetts från fångenskapen på ön Patmos och befann sig i eller nära Efesos, omkring 10 mil från Patmos, när han skrev sitt evangelium omkring år 98. Den romerske kejsaren Nerva (96–98) frigav många som hade förvisats mot slutet av hans föregångare Domitianus regering. Johannes kan ha varit bland dessa. Efesos var en av de församlingar Johannes blev befalld att skriva till då han fick uppenbarelsen på Patmos.
Johannes hade nått mycket hög ålder när han skrev sitt evangelium. Han var troligen omkring 90 eller 100 år. Utan tvivel kände han till de tre andra skildringarna av Jesu jordiska liv och tjänst och även Apostlagärningarna och de brev som Paulus, Petrus, Jakob och Judas hade skrivit. Han hade fått uppleva hur den kristna läran hade uppenbarats fullständigt, och han hade sett resultatet av att den predikades för alla nationer. Han hade också sett ”laglöshetens människa” börja framträda. (2Th 2:3) Och han hade bevittnat uppfyllelsen av många av Jesu profetior, inte minst Jerusalems förstöring och slutet på den judiska tingens ordning.
Syftet med Johannesevangeliet. Johannes, som var inspirerad av den heliga anden, valde med omsorg ut vilka händelser han skulle skildra, för, som han säger: ”Jesus utförde naturligtvis också många andra tecken i lärjungarnas åsyn, tecken som inte har blivit nerskrivna i den här skriftrullen”, och: ”Men det är också många andra ting som Jesus gjorde, och om de någonsin blev nerskrivna i detalj, tror jag att inte ens hela världen kunde rymma de skriftrullar som blev skrivna.” (Joh 20:30; 21:25)
Med det i tankarna anger Johannes syftet med den skildring som han blev inspirerad att nedteckna och som innehåller få upprepningar av det som hade skrivits tidigare: ”Men dessa [tecken] har skrivits ner för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni, därför att ni tror, skall ha liv genom hans namn.” (Joh 20:31)
Johannes betonade att det han skrev var sant och att det verkligen hade inträffat. (Joh 1:14; 21:24) Hans evangelium är en värdefull del av Bibelns kanon, eftersom det är en ögonvittnesskildring skriven av den av Jesus Kristi apostlar som dog sist.
Stor spridning. Johannesevangeliet är den bibelbok som har fått störst spridning. Förutom att boken finns med i fullständiga bibelutgåvor har tusentals exemplar av evangeliet tryckts separat.
Bokens värde. I överensstämmelse med Uppenbarelseboken, där Jesus Kristus säger att han är ”Guds skaparverks början” (Upp 3:14), nämner Johannes att Jesus var hos Gud ”i begynnelsen” och att ”allting blev till genom honom” (Joh 1:1–3). Genom hela evangeliet framhåller han det nära förhållandet mellan Guds enfödde Son och hans Fader, och han citerar många av Jesu uttalanden som speglar denna förtrolighet. Genom hela boken påminns vi om detta far-son-förhållande och om att Sonen underordnar sig Jehova och tillber honom som Gud. (Joh 20:17) Tack vare det nära förhållandet kunde Sonen uppenbara Fadern på ett sätt som ingen annan kunde och som Guds tjänare i det flydda aldrig hade upplevt. Johannes framhäver också Faderns innerliga kärlek till Sonen och till dem som blir Guds barn genom att utöva tro på Sonen.
Jesus Kristus framställs som den kanal Gud använder för att välsigna mänskligheten och som den enda väg på vilken man kan närma sig Gud. Det visas att det är genom honom som oförtjänt omtanke och sanning kommer (Joh 1:17) och att han är ”Guds Lamm” (1:29), ”Guds enfödde Son” (3:18), ”brudgummen” (3:29), ”det sanna brödet från himlen” (6:32), ”Guds bröd” (6:33), ”livets bröd” (6:35), ”det levande brödet” (6:51), ”världens ljus” (8:12), ”Människosonen” (9:35), ”dörren” till fårfållan (10:9), ”den rätte herden” (10:11), ”uppståndelsen och livet” (11:25), ”vägen och sanningen och livet” (14:6) och ”den sanna vinstocken” (15:1).
Jesu Kristi ställning som kung betonas också (Joh 1:49; 12:13; 18:33) och likaså hans myndighet att döma (5:27) och den makt han har fått av Fadern att uppväcka döda (5:28, 29; 11:25). Johannes visar vilken roll Kristus har i samband med att den heliga anden sänds som en ”hjälpare” för att påminna om det han har sagt och för att vittna om honom och undervisa. (14:26; 15:26; 16:14, 15) Men Johannes lämnar aldrig läsaren i tvivel om att det rör sig om Guds ande, som utgår från Gud och som sänds med hans bemyndigande. Jesus klargjorde att den heliga anden inte kunde komma som en ”hjälpare” om han inte gick till Fadern, som är större än han. (16:7; 14:28) Lärjungarna skulle sedan göra ännu större gärningar, eftersom Kristus då skulle vara hos Fadern igen och besvara böner som de bad i hans namn – allt i syfte att förhärliga Fadern. (14:12–14)
Johannes visar också att Jesus Kristus är lösenoffret för mänskligheten. (Joh 3:16; 15:13) Benämningen ”Människosonen” för tankarna till att han, genom att han ”blev kött”, blev en nära anförvant till människorna och därmed deras återköpare och blodshämnare, precis som det förebildligt hade visats i lagen. (3Mo 25:25; 4Mo 35:19) Kristus sade till sina lärjungar att den här världens härskare inte hade någon hållhake på honom, utan att han hade segrat över världen och att det därför skedde ett dömande av världen och att dess härskare skulle kastas ut. (Joh 12:31; 14:30) Jesu efterföljare uppmuntras att segra över världen genom att vara lojala och ostraffliga inför Gud precis som Jesus var. (Joh 16:33) Detta stämmer överens med den uppenbarelse som Johannes hade fått, i vilken Kristus flera gånger nämner behovet av att segra och lovar att de som är i gemenskap med honom skall bli rikt belönade tillsammans med honom i himlen. (Upp 2:7, 11, 17, 26; 3:5, 12, 21)
Det oäkta avsnittet i Johannes 7:53–8:11. De här 12 verserna är uppenbarligen ett tillägg till Johannesevangeliets ursprungliga text. De finns inte med i Codex Sinaiticus eller i Codex Vaticanus 1209, men de förekommer i Codex Bezae från 400-talet och i senare grekiska handskrifter. De utelämnas emellertid i de flesta tidiga översättningar. Det är tydligt att de inte är någon del av Johannesevangeliet. I några grekiska handskrifter förekommer avsnittet i slutet av Johannesevangeliet men i några andra står det efter Lukas 21:38, vilket stöder slutsatsen att avsnittet är oäkta och inte skrivet under inspiration.
[Ruta på sidan 1275]
HUVUDPUNKTER I JOHANNESEVANGELIET
Aposteln Johannes skildring av Jesu liv; han betonar temat att Jesus är Messias, Guds Son, genom vilken evigt liv är möjligt
Skrivet omkring 98 v.t., mer än 30 år efter det att det sista av de tre andra evangelierna hade nedtecknats och 65 år efter Jesu död
Ordet blir kött, och man förstår att han är Guds Lamm, Guds Son och Messias (1:1–51)
Ordet, som i början var hos Gud, bor ibland människor men förkastas av sitt folk; de som tar emot honom får myndighet att bli Guds barn
Johannes döparen vittnar om att Jesus är Guds Son och Guds Lamm som tar bort världens synd
Andreas och sedan andra blir övertygade om att Jesus är Messias
Jesu underverk och predikande visar att han är Messias, genom vilken det är möjligt att få evigt liv (2:1–6:71)
Jesus förvandlar vatten till vin i Kana
Han säger till Nikodemos att Gud har sänt sin enfödde Son för att de som utövar tro skall få evigt liv
Han talar med en samarisk kvinna om andligt vatten som förmedlar evigt liv, och han berättar att han är Messias
Genom underverk botar Jesus sjuka; judarna protesterar när han botar på sabbaten, och de vill döda honom
Jesus förkunnar att de som tror på honom har evigt liv, och han förutsäger att alla som är i minnesgravarna skall uppstå
Han ger mat åt 5 000 män genom ett underverk; när folkskaran vill göra honom till kung drar han sig undan; när folket fortsätter att följa efter honom säger han att han är det bröd som har kommit ner från himlen och att de måste äta hans kött och dricka hans blod om de vill ha evigt liv
Fientligheten mot Guds Son ökar (7:1–12:50)
Jesus vittnar frimodigt på tempelområdet trots att de främsta prästerna och fariséerna försöker gripa honom
Jesus förklarar att han är världens ljus och att sanningen kan göra hans åhörare fria, men de försöker stena honom
På sabbaten botar Jesus en man som är född blind; fariséerna är rasande
Jesus säger att han är den rätte herden och förklarar att hans får lyssnar till hans röst; återigen försöker judarna stena honom
Lasarus blir uppväckt, vilket får judarnas religiösa ledare att känna fruktan; de bestämmer sig för att både Jesus och Lasarus måste dö
Jesus rider in i Jerusalem och hyllas som kung av folkskaran men inte av fariséerna
Jesu vägledande avskedsord till sina efterföljare under den sista påskmåltiden (13:1–17:26)
Han tvättar deras fötter för att lära dem ödmjukhet och ger dem ”ett nytt bud”, nämligen att de skall älska varandra alldeles som han har älskat dem
Han säger att han är vägen, sanningen och livet; han lovar att sända den heliga anden till sina lärjungar efter sin bortgång
För att hans efterföljare skall bära frukt måste de förbli i gemenskap med honom, den sanna vinstocken; men de kommer att bli förföljda
Jesus ber för sina efterföljare, och han säger till sin Fader att han har fullbordat det verk han hade i uppdrag att utföra och gjort hans namn uppenbart
Jesus grips, förkastas av den judiska nationen och hängs på en påle (18:1–19:42)
Jesus grips i Getsemane; han förs till Hannas, till Kaifas och sedan till Pilatus
Han säger till Pilatus att hans kungarike inte är någon del av den här världen
Pilatus försök att frige Jesus misslyckas; Jesus blir hängd på en påle och dör
Josef från Arimatea och Nikodemos ser till att han blir begravd
Vittnesbörd om Jesu uppståndelse avslutar Johannes bevisning om att Jesus verkligen är Messias (20:1–21:25)
Jesus blir sedd av Maria Magdalena, sedan av resten av lärjungarna, däribland Tomas
I Galileen utför han ett sista underverk när han låter lärjungarna få en stor fiskfångst; därefter ger han befallningen: ”För mina små får på bete”