Den kristna synen på bilder och beläten

”NI VÄNDE er från avgudarna ... för att tjäna den levande och sanne Guden”, skrev aposteln Paulus till de kristna i Tessalonika. (1 Tessalonikerna 1:9)a Ja, många av de första kristna hade en gång varit avgudadyrkare. (1 Korintierna 6:9—11) Men när de blev kristna, upphörde de med sina avgudiska sedvänjor.

Att falla ner inför avgudar var emellertid så vanligt att de kristna blev hånade därför att de inte använde bilder och beläten i sin tillbedjan. Vissa hedningar anklagade dem till och med för att vara ateister! Hur kan det då komma sig att vördnad för bilder och beläten längre fram kom att bli en så vanlig företeelse i kristenheten?

Kristenhetens bilder och beläten — Varifrån kommer de?

Många hedniska sedvänjor vann insteg bland ”de kristna” efter den romerske kejsaren Konstantins förmenta omvändelse. ”Från Konstantins dagar”, förklarar religionshistorikern Edwyn Bevan i sin bok Holy Images, ”kom korset som symbol i allmänt bruk i hela den kristna världen och blev snart föremål för vördnadsbetygelser.” Detta banade vägen för andra former av bilddyrkan. Det sägs vidare i samma bok: ”Innan vördnadsbetygelser för bilder och beläten blev vanligt förekommande hade det troligen blivit brukligt att frambära vördnadsbetygelser för korset, en symbol som ... inte förekommer på kristna monument eller konstföremål förrän Konstantin angav mönstret genom att bruka det i labarum [korsmärkt fälttecken].”

Denna utveckling fortsatte. Johannes Damascenus, som helgonförklarats av de romersk-katolska och ortodoxa kyrkorna, skrev på 700-talet: ”Liksom kyrkofäderna raserade tempel och helgedomar ägnade åt demoner och i deras ställe uppförde helgedomar till helgonens ära, och vi dyrkar dessa, så raserade de också bilder och beläten av demoner och ersatte dem med bilder av Kristus och Guds Moder och helgonen.”

Thomas av Aquino, ett romersk-katolskt ”helgon” som levde på 1200-talet, sade också: ”Samma vördnad bör visas mot en bild av Kristus som mot Kristus själv. ... Korset dyrkas med samma djupa vördnad som Kristus, det vill säga med latria [katolsk beteckning för den högsta formen av tillbedjan], och av den orsaken frambär vi vår åkallan och bön till korset på samma sätt som till den Korsfäste själv.”

Thomas av Aquino betraktas fortfarande som en viktig bidragsgivare när det gäller läran om ”vördnad för bilder”. Enligt New Catholic Encyclopedia var det först i och med honom som denna dyrkan ”fick sitt fullaste uttryck”. Det står dock klart att den ”kristna” formen av bilddyrkan inte var något annat än en ersättning för hedniska former av bilddyrkan.

Försök att rättfärdiga bruket av religiösa bilder

Många av dem som vördar religiösa bilder i våra dagar skulle protestera mot att kallas bilddyrkare. Deras invändningar mot en sådan benämning är emellertid inte något nytt. På 300-talet gjorde den ”helige” Augustinus narr av de avgudadyrkande icke-kristnas resonemang och sade: ”Nu finns det vissa debattörer, som menar sig vara lärda och som säger: ’Jag dyrkar inte själva stenen eller själva bilden som saknar förnuft; ... jag dyrkar inte denna bild, utan jag tillber det jag ser och tjänar honom som jag inte ser.” De påstod med andra ord att de endast tillbad den osynliga person som representerades av avgudabilderna. ”Genom att ge denna beskrivning av sina bilder”, tillade Augustinus, ”tycker de sig vara skickliga debattörer, eftersom de inte dyrkar avgudabilder, men likväl dyrkar de demoner.” — Augustinus: Expositions on the Book of Psalms, Psalm xcvii 9.

Trots att romersk-katolska teologer har varit snara att fördöma hednisk avgudadyrkan, har de ofta tagit till precis samma argument som de så kallade hedningarna för att rättfärdiga sitt eget bruk av bilder och beläten. Under Tridentinska mötet, som hölls på 1500-talet, gjordes till exempel följande uttalande beträffande bilder av Kristus, Maria och ”helgonen”: ”Tillbörlig ära och vördnad skall visas dessa; dock icke så att de i sig anses besitta någon gudomlighet eller kraft för vars skull de skall hållas i ära.” Varför då denna vördnad? ”Därför att den ära som visas dem”, förklarade kyrkomötet, ”är ägnad de urbilder som de representerar, så att vi genom de bilder som vi kysser och för vilka vi blottar våra huvuden och faller ned i stoftet tillber Kristus och vördar helgonen, vars skepnad de bär.”

Ännu i dag använder romersk-katolska kyrkan samma argument för att rättfärdiga avgudadyrkan: att bilderna endast är ett sätt att rikta uppmärksamheten på den himmelska person som de representerar och att bilderna själva inte besitter någon inneboende kraft eller förmåga. Men hur är det i praktiken? Är det verkligen sant att de som använder dessa bilder inte tror att de besitter ”någon gudomlighet eller kraft”?

Bilder och beläten — hur tillbedjarna betraktar dem

I Sevilla i Spanien råder en fanatisk rivalitet mellan anhängarna av madonnabilderna Nuestra Señora la Macarena och Nuestra Señora de la Esperanza. I katedralen i Chartres i Frankrike finns det tre Mariabilder — Vår Fru på pelaren, Vår Fru i kryptan och Vår Fru på ”det vackra målade fönstret” — som alla har sina entusiastiska anhängare. Dessa tillbedjare är tydligen övertygade om att just deras madonnabild på något sätt är överlägsen de andra bilderna — trots att alla tre bilderna representerar samma person! Det är således tydligt att deras vördnadsbetygelser inte är riktade till den person som bilderna representerar, utan till bilderna själva.

Sedvänjor som romersk-katolska kyrkan försöker bortförklara som relativ tillbedjan visar sig alltså ofta vara ren bilddyrkan. Århundraden av religiösa sedvänjor talar ett tydligare språk än teologiska hårklyverier.

Vad säger bibeln?

Bibelns råd går stick i stäv med teologernas teorier. Gud gjorde klart för de forntida israeliterna att all avgudadyrkan var förbjuden. (2 Moseboken 20:4, 5; 5 Moseboken 4:15—19) Det är sant att vissa bilder, till exempel den kopparorm som Mose förfärdigade, var tillåtna. Men att falla ner inför och tillbe sådana föremål var dock strängt förbjudet. — 4 Moseboken 21:9; 2 Kungaboken 18:1, 4.

Israeliterna trotsade gång efter annan detta förbud mot avgudadyrkan. Vid Sinai berg gjorde de till exempel en guldkalv som de tillbad. Hur hädiskt var det inte av dem att byta bort Guds ära ”mot bilden av en oxe, som äter gräs”! (Psalm 106:20) Men i likhet med vissa religiösa människor i våra dagar hävdade de bestämt att de inte dyrkade guldkalven, utan Gud själv! ”Detta är din Gud, Israel”, ropade de, ”han som har fört dig upp ur Egyptens land.” (2 Moseboken 32:1—5) Jehova tolererade emellertid inte denna ”relativa” tillbedjan, denna uppenbara återgång till egyptisk religion. (Apostlagärningarna 7:39—41) Den var en direkt kränkning av det förbund som de hade ingått vid Sinai och hade sånär lett till att Israels nation utplånades. — 2 Moseboken 32:9, 10, 30—35; 5 Moseboken 4:23.

Vad var då orsaken till att Jehova Gud intog en så orubblig ståndpunkt mot bilder och beläten? För det första är bilder kraftlösa; de är egentligen ingenting. (5 Moseboken 32:21a; Psalm 31:7) Jeremia sade att de var som fågelskrämmor, livlösa. (Jeremia 10:5, 14) Jesaja gjorde på liknande sätt narr av sådana som använder en del av ett träd till bränsle när de lagar mat och en annan del till att förfärdiga en gud. Profeten säger varnande att sådana avgudadyrkare ”vet inget och förstår inget, ty igentäppta är deras ögon, så att de inte ser, och deras hjärtan, så att de inget begriper”. — Jesaja 44:13—18.

En särskilt allvarlig fara som är förbunden med bilddyrkan är att man därigenom kan komma i kontakt med demoniska krafter. Psalmisten sade om israeliterna: ”De tjänade deras [hedningarnas] avgudar, och dessa blev dem till en snara. Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.” (Psalm 106:35—37; jämför 3 Moseboken 17:7; 5 Moseboken 32:17.) Detta banade väg för andra vidskepliga och spiritistiska sedvänjor. Ett annat exempel är kung Manasse, som återinförde avgudadyrkan i Israel. Det sägs om honom att han ”byggde altaren åt himmelens hela härskara på de båda förgårdarna till Herrens hus” och ”utövade teckentyderi och svartkonst”. — 2 Kungaboken 21:1—6.

De kristna grekiska skrifterna varnar också för dessa faror. The New Bible Dictionary förklarar: ”Den gammaltestamentliga polemiken mot avgudadyrkan ... erkänner samma två sanningar som Paulus senare kom att bekräfta: att avguden ingenting var, men att det inte desto mindre fanns en demonisk andekraft som man måste räkna med och att avguden därför utgjorde ett direkt andligt hot.” Paulus skrev: ”Vi [vet] att det inte finns någon avgud i världen och ingen annan gud än den ende.” Men senare sade han varnande: ”Det som de offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna.” — 1 Korintierna 8:4; 10:19, 20.

Ja, onda andemakter är mycket angelägna om att få kontroll över människor. Paulus skrev: ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa, utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Efesierna 6:12) Bilddyrkan i dess olika former hämmar således vår andliga uppfattningsförmåga, uppmuntrar till vidskeplighet och ökar risken för att bli manipulerad av de ockulta makter som styr denna mörka, onda värld.

Att tillbe ”i ande och sanning”

Många uppriktiga människor använder bilder för att komma närmare den Gud som hör bön. Att vi försöker närma oss Gud är tillbörligt. Men står det oss fritt att nalkas honom på vilket sätt vi vill? Vi måste naturligtvis välja det tillvägagångssätt som behagar Gud och inte oss själva. Jesus sade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Johannes 14:6) Detta borde utesluta bruket av avgudabilder. Jesus sade vidare: ”Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” — Johannes 4:23, 24.

Kan en som är ande avbildas med hjälp av en materiell bild? Nej. Hur imponerande en sådan bild än kan vara, kan den aldrig mäta sig med Guds härlighet. En sådan bild av Gud kan därför aldrig vara med sanningen överensstämmande. (Jämför Romarna 1:22, 23.) Kan man då säga att man tillber Gud i ”sanning”, om man nalkas Gud genom någon sorts bedräglig bild?

Jehovas vittnen har hjälpt tusentals människor att överge avgudiska sedvänjor och börja tillbe Gud på det sätt som ”Fadern [vill] att man skall tillbe honom”. Efter att ha fått lära sig från bibeln hur Gud betraktar bilder och beläten har många känt sig manade att avlägsna sådana bilder från sina hem och ur sin form av tillbedjan. (Jämför 5 Moseboken 7:25.) Det har visserligen inte alltid varit så lätt för dem att göra detta, men de har drivits av en uppriktig önskan att troget följa Guds ord, bibeln, som uppmanar sanna kristna: ”Mina barn, var på er vakt mot avgudar.” — 1 Johannes 5:21.

[Fotnot]

[Ruta på sidan 7]

Blir ikonen aldrig en avgud?

Ordet ”ikon” har avseende på bilder av ett speciellt slag, nämligen religiösa målningar som aktas mycket högt av medlemmar av den ortodoxa kyrkan. Somliga föreställer Kristus, andra framställer treenigheten, Maria, ”helgon” eller änglar. I likhet med romerska katoliker rättfärdigar ortodoxa teologer vördnaden för ikoner som en relativ handling av tillbedjan som sedan vidarebefordras till den himmelska person som de representerar. ”Ikonen förblir endast ett föremål”, hävdar den ryske teologen Sergej Bulgakov, ”och blir aldrig en avgud eller en fetisch.”

Men samtidigt lär den ortodoxa kyrkan att en tillbedjare kan ha vissa fördelar av att be framför en ikon, förutsatt att ikonen har blivit ”helgad” av kyrkan. ”Bruket att välsigna ikonen”, förklarar Bulgakov i sin bok The Orthodox Church, ”upprättar en förbindelse mellan bilden och dess förebild, mellan det som den representerar och representationen som sådan. Genom att välsigna en ikon föreställande Kristus möjliggörs ett symboliskt möte mellan Kristus och de troende. Det förhåller sig på samma sätt med ikoner av jungfru Maria och helgonen. Deras ikoner är så att säga en förlängning av deras liv här nere på jorden.”

Många ikoner av Maria anses dessutom ha mirakulösa förmågor. ”Trots att hon är i himmelen”, förklarar Bulgakov, ”lever hon fortfarande med oss här i världen, lider med dess lidande och gråter med dess tårar. Hon lägger sig ut för världen inför Guds tron. Hon uppenbarar sig för världen i sina undergörande ikoner.”