Lärde den tidiga kyrkan att Gud är treenig?
Del 2 — Förkunnade de apostoliska fäderna treenighetsläran?
I Vakttornet för 1 november 1991 tog Del 1 av denna artikelserie upp frågan om Jesus och hans lärjungar undervisade om treenighetsläran — uppfattningen att Fadern, Sonen och den heliga anden är tre jämställda personer och samtidigt en enda Gud. Det tydliga vittnesbördet från Bibeln, från historiker och även från teologer visar att de inte gjorde det. Hur var det då med de kyrkliga ledare som följde strax därefter — undervisade de om en treenighet?
”APOSTOLISKA FÄDER” är beteckningen på de kyrkans män som skrev om kristendomen i slutet av första århundradet och i början av 100-talet enligt den vanliga tideräkningen. Bland dem var Clemens av Rom, Ignatius, Polykarpos, Hermas och Papias.
De sägs ha varit samtida med några av apostlarna. Således borde de ha varit väl förtrogna med det apostlarna förkunnade. Angående det dessa män skrev heter det i The New Encyclopædia Britannica:
”Som helhet betraktade är de apostoliska fädernas skrifter historiskt värdefullare än någon annan kristen litteratur med undantag av Nya testamentet.”1
Om apostlarna förkunnade treenighetsläran, då borde dessa apostoliska fäder också ha undervisat om den. Den borde ha varit ett framträdande inslag i deras undervisning, eftersom ingenting var viktigare än att upplysa människor om vem Gud är. Förkunnade de då treenighetsläran?
En tidig trosurkund
En av de tidigaste icke-bibliska kristna trosurkunderna finns i en bok som består av 16 korta kapitel och som är känd som Didache eller Tolvapostlaläran. En del historiker daterar den till före eller omkring år 100 v.t. Dess författare är okänd.2
Didache handlar om det som människor behövde veta för att bli kristna. I sjunde kapitlet föreskriver den dop ”i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”, samma ord som Jesus använder i Matteus 28:19 (1982).3 Men det sägs inget om att de tre är jämlika i evighet, makt, ställning och vishet. I tionde kapitlet innehåller Didache följande trosbekännelse i form av en bön:
”Vi tackar dig, helige Fader, för ditt heliga namn som du har låtit bo i våra hjärtan; och för kunskapen och tron och odödligheten, som du har uppenbarat för oss genom Jesus, din tjänare. Ära tillkomme dig för evigt! Du, allsmäktige Herre, skapade allting för ditt namns skull. ... Och oss har du nåderikt givit andlig mat och dryck och evigt liv genom Jesus, din tjänare.”4
Det förekommer ingen treenighet här. I boken The Influence of Greek Ideas on Christianity (De grekiska uppfattningarnas inflytande på kristendomen) citerar Edwin Hatch det ovan nämnda textavsnittet och säger sedan:
”I kristendomens ursprungliga sfär tycks det inte ha förekommit några stora framsteg i förhållande till dessa enkla föreställningar. Den lära som man lade tonvikten vid var att Gud är, att han är en, att han är allsmäktig och evig, att han har skapat världen, att hans nåd vilar över allt hans verk. Det fanns ingen benägenhet till metafysisk diskussion.”5
Clemens av Rom
Clemens av Rom, som sägs ha varit en ”biskop” där i staden, är en annan tidig källa till skrifter om kristendomen. Man tror att han dog omkring år 100 v.t. I de skrifter som man antar har skrivits av honom nämns inget om en treenighet, vare sig direkt eller indirekt. I ”Första Clemensbrevet”, som riktades till församlingen i Korint, skriver han:
”Nåd vare med er, och må frid från den allsmäktige Guden genom Jesus Kristus föröka sig.”
”Apostlarna har predikat evangelium för oss från Herren Jesus Kristus; Jesus Kristus har gjort så från Gud. Kristus var följaktligen utsänd av Gud, och apostlarna av Kristus.”
”Må Gud, som ser allting, och som är Härskare över alla andar och Herre över allt kött — som utvalde vår Herre Jesus Kristus och oss genom honom till att vara ett särskilt folk — förunna varje själ som åkallar hans härliga och heliga Namn tro, fruktan, frid, tålamod, långmodighet.”6
Clemens säger inte att Jesus eller den heliga anden är jämställda med Gud. Han framställer den allsmäktige Guden (inte bara ”Fadern”) som åtskild från Sonen. Gud omtalas som överordnad, eftersom Jesus är ”utsänd” av Gud och Gud ”utvalde” Kristus. I följande uttalande visar Clemens att Gud och Kristus är två separata individer av olika rang:
”Vi ber med enträgna böner och ödmjuk anhållan att universums Skapare må bevara det exakta antalet av hans utvalda i hela världen intakt, genom sitt älskade Barn, Jesus Kristus. ... Vi inser att du [Gud] allena är ’den högste bland de högsta’. ... Du allena är andarnas väktare och allt kötts Gud.”
”Må alla nationer inse att du är den ende Guden, att Jesus Kristus är ditt Barn.”7
Clemens kallar Gud ”den högste” (inte bara ”Fader”) och omnämner Jesus som Guds ”Barn”. Han påpekar också om Jesus: ”Eftersom han återspeglar Guds härlighet, är han så mycket högre än änglarna som hans titel är förnämligare än deras.”8 Jesus återspeglar Guds härlighet, men han kan inte mäta sig med den, alldeles som månen återspeglar solljuset men inte kan mäta sig med källan till det ljuset, solen.
Om Guds Son var jämlik Gud, som är den himmelske Fadern, skulle Clemens inte ha behövt säga att Jesus var högre än änglarna, eftersom det hade varit självklart. Hans sätt att uttrycka sig visar att han erkände att Sonen visserligen är högre än änglarna men likväl är lägre i rang än Gud, den Allsmäktige.
Clemens’ ståndpunkt är helt uppenbar: Sonen är lägre i rang än Fadern och underordnad honom. Clemens betraktade aldrig Jesus som delaktig med Fadern i en gudom. Han visar att Sonen är beroende av Fadern, dvs. Gud, och säger uttryckligen att Fadern är ”Gud allena” och inte delar sin ställning med någon annan. Och ingenstans nämner Clemens att den heliga anden har en ställning jämlik med Gud. Det existerar således ingen treenighet alls i Clemens’ skrifter.
Ignatius
Ignatius, biskop av Antiokia, levde från omkring mitten av det första århundradet v.t. till början av 100-talet. Förutsatt att alla hans skrifter är autentiska, nämns det ingenstans i dem att Fadern, Sonen och den heliga anden är jämlika.
Även om Ignatius hade sagt att Sonen var jämlik Fadern i evighet, makt, ställning och vishet, skulle det ändå inte vara fråga om en treenighet, för ingenstans sade han att den heliga anden var jämlik Gud på dessa sätt. Men Ignatius sade inte att Sonen var jämlik Gud, Fadern, på dessa eller andra sätt. I stället visade han att Sonen är underordnad den som är högre i rang, den allsmäktige Guden.
Ignatius kallar den allsmäktige Guden ”den ende sanne Guden, som är av evighet och oförliknelig, alltings Herre, Fadern och Upphovet till den enfödde Sonen”, och påvisar därmed skillnaden mellan Gud och hans Son.9 Han talar om ”Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus”.10 Och han förklarar: ”Det finns en enda Gud, den Allsmäktige, som har uppenbarat sig medelst Jesus Kristus, hans Son.”11
Ignatius visar att Sonen inte var evig som person, utan var skapad, för enligt honom sade Sonen: ”Herren [den allsmäktige Guden] skapade mig, början av hans vägar.”12 Ignatius sade också: ”Det finns en enda Gud över universum, Kristi Fader, ’av vilken allting är’; och en enda Herre Jesus Kristus, vår Herre, ’genom vilken allting är’.”13 Han skriver också:
”Den heliga Anden talar inte sina egna ting, utan Kristi, ... alldeles som Herren också förkunnade för oss de ting han mottog från Fadern. För han [Sonen] säger: ’Det ord du hör är inte mitt, utan Faderns, som har sänt mig.’”14
”Det finns en enda Gud som uppenbarade sig genom Jesus Kristus, hans Son, vilken är hans Ord som utgick från tystnaden och i varje avseende behagade honom [Gud] som sände honom. ... Jesus Kristus var underordnad Fadern.”15
Visserligen kallar Ignatius Sonen ”Gud Ordet”. Men att ordet ”Gud” används om Sonen betyder inte nödvändigtvis att Sonen är jämlik den allsmäktige Guden. Också Bibeln kallar Sonen ”Gud” i Jesaja 9:6. I Johannes 1:18 kallas Sonen ”den enfödde guden”. Eftersom Sonen av Jehova Gud, Fadern, beklätts med makt och myndighet, kan han med rätta betecknas som ”en som är mäktig”, vilket är grundbetydelsen av ordet ”gud”. — Matteus 28:18; 1 Korintierna 8:6; Hebréerna 1:2.
Men är de 15 brev som tillskrivs Ignatius erkända som autentiska? I boken The Ante-Nicene Fathers (De förnicenska fäderna), band I, skriver redaktörerna Alexander Roberts och James Donaldson:
”Det är nu kritikernas allmänna uppfattning att de åtta första av dessa brev som tillskrivs Ignatius är oäkta. De vittnar själva otvivelaktigt om att ha tillkommit senare, ... och alla är numera eniga i att avfärda dem som falsarier.”
”Av de sju epistlarna som erkänns av Eusebios ... är vi i besittning av två grekiska textvarianter, en kortare och en längre. ... Även om den kortare varianten ... allmänt gavs företräde framför den längre, fanns fortfarande en ganska gängse uppfattning bland forskare att inte ens den kunde betraktas som varande helt fri från förvanskning eller av obestridlig äkthet.”16
Om vi godtar den kortare varianten av Ignatius’ skrifter som äkta, eliminerar det några fraser (i den längre versionen) som visar att Kristus är underordnad Gud, men det som finns kvar i den kortare versionen påvisar ändå ingen treenighet. Och oavsett vilka av hans skrifter som är äkta visar de på sin höjd att han trodde på en tvåfaldighet bestående av Gud och hans Son. Men det var ingen tvåfaldighet som utgjordes av två jämlikar, för Sonen framställs alltid som ringare än Gud och underordnad honom. Så hur man än betraktar Ignatius’ skrifter, kan man inte finna någon treenighetslära i dem.
Polykarpos
Polykarpos av Smyrna föddes under den sista tredjedelen av det första århundradet och dog i mitten av 100-talet. Det sägs att han hade kontakt med aposteln Johannes, och han sägs ha skrivit ”Polykarposbrevet” till församlingen i Filippi.
Finns det någon antydan om en treenighet i Polykarpos’ skrifter? Nej, ingenting nämns om det. Det han säger stämmer helt med det som Jesus och hans lärjungar och apostlar lärde. I sitt brev säger Polykarpos till exempel:
”Må vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, och Jesus Kristus själv, som är Guds Son, ... bygga upp er i tro och sanning.”17
Lägg märke till att Polykarpos, liksom Clemens, inte talar om ett trinitariskt ”Fader” och ”Son”-förhållande i en gudom bestående av jämlikar. I stället talar han om Jesu ”Gud och Fader”, inte bara ”Jesu Fader”. Han gör alltså åtskillnad mellan Gud och Jesus, alldeles som bibelskribenterna gång på gång gör. Paulus säger i 2 Korintierna 1:3: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader.” Han säger inte bara: Välsignad vare Jesu Fader, utan: Välsignad vare Jesu ”Gud och Fader”.
Polykarpos säger också: ”Frid från Gud, den Allsmäktige, och från Herren Jesus Kristus, vår frälsare.”18 Här är Jesus återigen skild från den allsmäktige Guden, inte en av personerna i en gudom bestående av tre jämlikar.
Hermas och Papias
En annan av de apostoliska fäderna är Hermas, som skrev i början av 100-talet. Säger han något i sitt verk ”Herden” som kan få en att tro att han uppfattade Gud som en treenighet? Lägg märke till några exempel på vad han sade:
”Inte heller när människan önskar att anden skall tala talar den heliga anden, utan den talar endast när Gud önskar att den skall tala. ... Gud planterade vingården, det vill säga han skapade människorna och gav dem åt sin Son; och Sonen satte sina änglar över dem till att vaka över dem.”19
”Guds Son är äldre än all hans skapelse.”20
Här säger Hermas att när Gud (inte bara Fadern) önskar att anden skall tala, talar den, vilket visar att Gud har en högre ställning än anden. Och han säger att Gud gav vingården åt sin Son, vilket visar att Gud är högre än Sonen. Han säger också att Guds Son är äldre än hans, dvs. Sonens, skapelser, de som Guds Son skapade i egenskap av Guds mästerlige arbetare, ”därför att med hjälp av honom skapades alla andra ting i himlarna och på jorden”. (Kolosserna 1:15, 16) Faktum är att Sonen inte är evig. Han skapades som en andevarelse av hög rang, före de andra andevarelserna, exempelvis änglarna, som skapades med hjälp av honom.
I sin bok Early Christian Doctrines (Tidiga kristna läror) skriver J. N. D. Kelly om Hermas’ syn på Guds Son:
”I ett antal textavsnitt läser vi om en ängel som är högre än de sex änglar som utgör Guds inre råd och som gång på gång beskrivs som ’den mest vördnadsvärde’, ’helig’ och ’härlig’. Denne ängel ges namnet Mikael, och man kommer svårligen ifrån slutsatsen att Hermas i honom såg Guds Son och likställde honom med ärkeängeln Mikael.”
”Det finns också vittnesbörd ... om försök att tolka Kristus som en sorts överängel. ... Om en treenighetslära i egentlig bemärkelse finns det givetvis inga antydningar.”21
Även Papias sägs ha känt aposteln Johannes. Han skrev sannolikt i början av 100-talet, men det finns bara fragment av hans skrifter kvar i dag. I dem sägs inget om en treenighetslära.
Konsekvens i lärofrågor
När det gäller Guds överhöghet och hans förhållande till Jesus stämmer det som de apostoliska fäderna lärde klart och tydligt överens med det som Jesus, lärjungarna och apostlarna enligt Bibeln lärde. Alla talar om Gud, inte som en treenighet, utan som en separat, evig, allsmäktig, allvetande varelse. Och de talar om Guds Son som en separat, ringare, underordnad andevarelse som Gud skapade för att tjäna honom i samband med genomförandet av hans vilja. Och den heliga anden omnämns ingenstans som jämlik Gud.
I de apostoliska fädernas skrifter från slutet av första århundradet och början av 100-talet kan man således inte finna något stöd för kristenhetens treenighet. De talade om Gud, Jesus och den heliga anden precis som Bibeln gör. Begrunda till exempel Apostlagärningarna 7:55, 56:
”Fylld av helig ande riktade han [Stefanus] blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida, och han sade: ’Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.’” — 1981 års svenska översättning.
Stefanus såg en syn av Gud i himmelen med Jesus stående bredvid honom. Sonen stod bredvid honom som inte bara kallades ”Fader”, utan också ”Gud”, och vars identitet var helt åtskild från Jesu. Och det fanns ingen tredje person med i det som Stefanus såg. Den heliga anden sågs inte i himmelen tillsammans med Jesus och hans Fader.
Detta liknar Uppenbarelseboken 1:1, där det heter: ”Detta är Jesu Kristi uppenbarelse, som Gud gav honom.” (1981) Återigen visas det att den uppståndne Kristus i himmelen är helt åtskild från Gud, och den heliga anden nämns inte. Om Jesus vore den andre personen i en treenighet, som vet allt, hur kan det då sägas att Gud ”gav” honom en uppenbarelse?
Skriftställen som dessa visar tydligt att det inte finns någon treenighet. Inget skriftställe i hela Bibeln omtalar Gud som en treenighet. De apostoliska fädernas skrifter speglar denna uppfattning. De förkunnade absolut inte kristenhetens treenighet.
Nästa viktiga samling skrifter om kristendomen kom senare på 100-talet. De utarbetades av kyrkofäder som kallas apologeter. Förkunnade de om en treenighet? Del 3 i denna serie, som publiceras i ett kommande nummer, kommenterar vad de lärde.
Referenser:
1. The New Encyclopædia Britannica, 15:e upplagan, 1985, Micropædia, band 1, sidan 488.
2. A Dictionary of Christian Theology, redigerad av Alan Richardson, 1969, sidan 95; The New Encyclopædia Britannica, 15:e upplagan, 1985, Micropædia, band 4, sidan 79.
3. Robert A. Kraft: The Apostolic Fathers, band 3, 1965, sidan 163.
4. Samma verk, sidorna 166, 167.
5. Edwin Hatch: The Influence of Greek Ideas on Christianity, 1957, sidan 252.
6. The Ante-Nicene Fathers, redigerad av Alexander Roberts och James Donaldson, amerikansk omtryckt upplaga av Edinburgh-upplagan, 1885, band I, sidorna 5, 16, 21.
7. The Library of Christian Classics, band 1, Early Christian Fathers, översatt och redigerad av Cyril C. Richardson, 1953, sidorna 70, 71.
8. Samma verk, sidan 60.
9. The Ante-Nicene Fathers, band I, sidan 52.
10. Samma verk, sidan 58.
11. Samma verk, sidan 62.
12. Samma verk, sidan 108.
13. Samma verk, sidan 116.
14. Samma verk, sidan 53.
15. Robert M. Grant: The Apostolic Fathers, band 4, 1966, sidan 63.
16. The Ante-Nicene Fathers, band I, sidorna 46, 47; John McClintock och James Strong: Cyclopedia of Biblical, Theological, and Ecclsiastical Literature, omtryckt upplaga, Baker Book House Co., 1981, band IV, sidorna 490—493; The Catholic Encyclopedia, 1910, band VII, sidorna 644—647.
17. The Ante-Nicene Fathers, band I, sidan 35.
18. Samma verk, sidan 33.
19. Samma verk, band II, sidorna 27, 35.
20. The Apostolic Fathers (Loeb’s Classical Library), med en engelsk översättning av Kirsopp Lake, 1976, sidan 249.
21. J. N. D. Kelly: Early Christian Doctrines, andra upplagan, 1960, sidorna 94, 95.