Gud är inte partisk

”Gud [är] inte ... partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” — APOSTLAGÄRNINGARNA 10:34, 35.

1. Vilket viktigt uttalande om ras gjorde Paulus i det forntida Aten?

”GUD som skapade världen och allt som finns i den och är Herre över både Himmel och jord bor inte i människogjorda tempel. ... Från en enda stamfader har han skapat varje ras av människor till att bo över hela jordens yta.” (Apostlagärningarna 17:24—26, Phillips) Vem yttrade dessa ord? Det gjorde den kristne aposteln Paulus under sitt berömda tal på Areskullen eller Areopagen i Aten i Grekland.

2. Vad bidrar till att göra livet färgrikt och intressant, och vad imponerade på en japan som besökte Sydafrika?

² Paulus’ ord får oss lätt att tänka på den underbara variation som finns i skapelsen. Jehova Gud skapade så många olika slag av människor, djur, fåglar, insekter och växter. Hur tråkigt skulle inte livet vara, om de alla vore lika! Variationen bidrar till att göra livet färgrikt och intressant. En japan, som var på besök i Sydafrika och där var med vid ett konvent som Jehovas vittnen höll, blev till exempel mycket imponerad av alla de olika raser och hudfärger som han såg där. Han påpekade hur annorlunda det är i Japan, där det stora flertalet har samma rasdrag.

3. Hur betraktar somliga en annan hudfärg, och vad ger detta upphov till?

³ Men skillnaden i hudfärg mellan raserna vållar ofta allvarliga problem. Många anser att de som har en annan hudfärg är underlägsna. Detta ger upphov till fientlighet, ja rentav till hat och rasfördomarnas gissel. Var detta vår Skapares avsikt? Är vissa raser överlägsna i hans ögon? Är Jehova partisk?

Är vår Skapare partisk?

4—6. a) Vad sade kung Josafat om partiskhet? b) Hur bekräftade både Mose och Paulus Josafats uttalande? c) Vilka frågor kan somliga ställa?

⁴ Genom att gå tillbaka i historien kan vi få en viss uppfattning om hur vår Skapare betraktar människorna. Kung Josafat, som härskade över Juda från år 936 till år 911 f.v.t., gjorde många förbättringar och ombesörjde att rättssystemet, som var grundat på Guds lag, fungerade på rätt sätt. Han gav domarna följande utmärkta råd: ”Se till vad ni gör, ty det är inte för en människa ni dömer, utan för Jehova. ... Var aktsamma och handla, ty hos Jehova, vår Gud, finns varken orättfärdighet eller partiskhet.” — 2 Krönikeboken 19:6, 7, NW.

⁵ Hundratals år dessförinnan hade profeten Mose sagt följande till Israels stammar: ”Jehova, er Gud, ... handlar [inte] partiskt mot någon.” (5 Moseboken 10:17, NW) Och i sitt brev till romarna varnade Paulus: ”Det kommer att bli oro och nöd för varje människa som är en missdådare, för juden först och också för greken. ... För Gud har inga favoriter.” — Romarna 2:9—11, The New English Bible.

⁶ Men somliga undrar kanske: Hur var det då med israeliterna? Var inte de Guds utvalda folk? Var han inte partisk för dem? Sade inte Mose till israeliterna: ”Dig har Jehova, din Gud, valt ut till att bli hans folk, en särskild egendom, bland alla folk”? — 5 Moseboken 7:6, NW.

7. a) Vad blev resultatet av att judarna förkastade Messias? b) Vilka kan nu åtnjuta underbara välsignelser från Gud, och hur?

⁷ Nej, Gud var inte partisk, när han använde israeliterna för ett speciellt syfte. När Jehova valde ut det folk genom vilket han skulle låta Messias komma, valde han de trogna hebreiska patriarkernas avkomlingar. Men judarna förlorade Guds ynnest, när de förkastade Messias, Jesus Kristus, och fick honom dödad. Men i våra dagar kan människor av varje ras eller nation, vilka utövar tro på Jesus, åtnjuta underbara välsignelser och få utsikten till evigt liv. (Johannes 3:16; 17:3) Detta bevisar helt visst att det inte finns någon partiskhet hos Gud. Jehova befallde också israeliterna att ”älska den bofaste främlingen” och inte ”förtrycka” honom, oavsett hans ras eller nationalitet. (5 Moseboken 10:19, NW; 3 Moseboken 19:33, 34) Vår himmelske Fader är alltså verkligen inte partisk.

8. a) Vad bevisar att Jehova inte favoriserade Israel? b) Hur använde Jehova Israel?

⁸ Det är sant att israeliterna åtnjöt speciella privilegier. Men de hade också ett tungt ansvar. De var förpliktade att hålla Jehovas lagar, och de som underlät att lyda dessa kom under en förbannelse. (5 Moseboken 27:26) Och israeliterna måste faktiskt straffas gång på gång för att de inte löd Guds lag. Jehova favoriserade dem alltså inte, utan han använde dem i stället till att framställa profetiska förebilder och till att utgöra varnande exempel. Och det var genom Israel som Gud till all lycka lät en återlösare, Jesus Kristus, komma, till välsignelse för hela mänskligheten. — Galaterna 3:14; jämför 1 Moseboken 22:15—18.

Var Jesus partisk?

9. a) Hur är Jehova och Jesus lika? b) Vilka frågor uppstår angående Jesus?

⁹ Kunde Jesus vara partisk, då det ju inte finns någon partiskhet hos Jehova? Tänk på vad Jesus en gång sade: ”Jag [söker] inte ... min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.” (Johannes 5:30) Det råder fullkomlig endräkt mellan Jehova och hans älskade Son, och Jesus gör i alla avseenden sin Faders vilja. Deras uppfattning och uppsåt är faktiskt så lika att Jesus kunde säga: ”Den som har sett mig, han har också sett Fadern.” (Johannes 14:9) I mer än 33 år upplevde Jesus hur det är att leva som människa på jorden, och bibeln visar hur han behandlade medmänniskor. Vilken inställning hade han till andra raser? Var han fördomsfull eller partisk? Var Jesus rasist?

10. a) Hur bemötte Jesus en fenicisk kvinnas bön om hjälp? b) Visade Jesus fördomar genom att anspela på icke-judar som ”små hundar”? c) Hur övervann kvinnan invändningen, och med vilket resultat?

¹⁰ Jesus tillbringade större delen av sitt jordiska liv tillsammans med judar. Men en dag kom en fenicisk kvinna, en icke-judisk kvinna, fram till honom, och hon tiggde och bad honom bota hennes dotter. Som svar sade Jesus: ”Jag har inte blivit utsänd till några utom till de förlorade fåren av Israels hus.” Men kvinnan vädjade ändå: ”Herre, hjälp mig!” Då tillade han: ”Det är inte rätt att ta barnens bröd och kasta det åt de små hundarna.” Hundar var orena djur för judarna. Visade då Jesus fördomar genom att anspela på icke-judar som ”små hundar”? Nej, han hade ju just nämnt sitt speciella gudagivna uppdrag — att sörja för ”de förlorade fåren” av Israel. Genom att likna icke-judar vid små hundar, inte vildhundar, mildrade Jesus jämförelsen. Det han sade prövade naturligtvis kvinnan. Ödmjukt, men fast besluten att övervinna denna invändning, svarade hon taktfullt: ”Det är sant, Herre; men de små hundarna äter faktiskt av de smulor som faller från deras herrars bord.” Imponerad av kvinnans tro botade Jesus omedelbart hennes dotter. — Matteus 15:22—28.

11. Vilken inställning hade judar och samariter till varandra, vilket en händelse i samband med Jesus belyser?

¹¹ Tänk också på Jesu sammanträffanden med vissa samariter. Det rådde djup fiendskap mellan judar och samariter. Vid ett tillfälle sände Jesus i väg budbärare för att göra förberedelser för honom i en viss samaritisk by. Men dessa samariter ”tog inte emot honom, därför att han hade vänt sitt ansikte mot Jerusalem för att gå dit”. Detta gjorde Jakob och Johannes så upprörda att de ville nedkalla eld från himmelen och förinta dem. Men Jesus förebrådde de båda lärjungarna, och de gick alla till en annan by. — Lukas 9:51—56.

12. Varför blev en viss samaritisk kvinna förvånad över Jesu begäran?

¹² Delade Jesus de fientliga känslor som fanns mellan judar och samariter? Lägg märke till vad som hände vid ett annat tillfälle. Jesus och hans lärjungar var på väg från Judeen till Galileen och måste då gå genom Samarien. Uttröttad av vandringen slog Jesus sig ner vid Jakobs källa för att vila medan hans lärjungar gick till staden Sykar för att köpa mat. Under tiden kom en samaritisk kvinna för att hämta upp vatten. Nu hade Jesus själv vid ett annat tillfälle klassificerat samariterna som varande ”av en annan ras”. (Lukas 17:16—18, The Kingdom Interlinear Translation of the Greek Scriptures) Men han sade till henne: ”Ge mig att dricka.” Eftersom judar inte ville ha med samariter att göra, svarade den förvånade kvinnan: ”Hur kommer det sig att du, fast du är jude, ber mig om något att dricka, när jag är en samaritisk kvinna?” — Johannes 4:1—9.

13. a) Hur reagerade Jesus på den samaritiska kvinnans invändning, och vad blev hennes reaktion? b) Vad blev slutresultatet?

¹³ Men Jesus ignorerade kvinnans invändning. Han tog i stället tillfället i akt att vittna för henne och talade till och med om att han var Messias! (Johannes 4:10—26) Den häpna kvinnan lämnade kvar sin vattenkruka vid källan och sprang tillbaka till staden och började berätta för andra om det som hade hänt. Hon hade levt omoraliskt, men hon visade sitt intresse för andliga ting genom att säga: ”Är det inte möjligt att han är den Smorde?” Vad blev slutresultatet? Många av människorna där i staden satte tro till Jesus på grund av det fina vittnesbörd som kvinnan hade avgett. (Johannes 4:27—42) Det är intressant att lägga märke till den kommentar som den kongregationalistiske teologen Thomas O. Figart gör i sin bok A Biblical Perspective on the Race Problem: ”Om vår Herre menade att det var nog så viktigt att slå ut en felaktig rastradition med en vänlig gest, då bör vi akta oss för att uppslukas av den nutida floden av rasism.”

14. Vilket bevis på Jehovas opartiskhet kunde man se under evangelieförkunnaren Filippus’ tjänst?

¹⁴ I sin opartiskhet lät Jehova människor av olika raser få bli judiska proselyter. Tänk också på det som hände för nitton hundra år sedan på den ödsliga vägen mellan Jerusalem och Gasa. Medan en svart man, som var i den etiopiska drottningens tjänst, åkte i sin vagn, läste han Jesajas profetia. Denne ämbetsman var en omskuren proselyt, eftersom ”han hade farit till Jerusalem för att tillbedja”. Jehovas ängel visade sig för den judiske evangelieförkunnaren Filippus och sade till honom: ”Gå fram och håll dig tätt till denna vagn.” Svarade Filippus då: ”Nej! Han är ju en man av en annan ras”? Nej, utan han tog i stället glatt emot etiopierns inbjudan att stiga upp i vagnen och sätta sig hos honom och förklara Jesajas profetia om Jesus Kristus! När de kom i närheten av ett vatten, frågade etiopiern: ”Vad hindrar mig från att bli döpt?” Eftersom ingenting hindrade detta, döpte Filippus med glädje etiopiern, och Jehova tog emot denne lycklige man som en smord efterföljare till sin opartiske Son, Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 8:26—39) Men det skulle snart komma ytterligare bevis på Guds opartiskhet.

En stor förändring

15. Vilken förändring ägde rum efter Jesu död, och hur förklarar Paulus detta?

¹⁵ Kristi död avlägsnade inte världsliga rasfördomar. Men genom den offerdöden förändrade Gud Jesu judiska lärjungars förhållande till dennes icke-judiska efterföljare. Aposteln Paulus antydde detta, när han skrev följande till icke-judiska kristna i Efesus: ”Ha ... ständigt i minnet att ni förut var folk av nationerna, vad köttet angår; ... att ni på den tiden var utan Kristus, utestängda från Israels samhälle och främmande för löftesförbunden, och ni hade inget hopp och var utan Gud i världen. Men nu, i gemenskap med Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit att befinna er nära genom den Smordes blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de båda parterna till ett och rev skiljemuren mellan dem.” Lagförbundet var den mur eller symbol av separation, som tjänstgjorde som en skiljemur mellan judar och icke-judar. Det upphävdes genom Kristi död för att både judar och icke-judar genom honom skulle få ”tillträde till Fadern genom en enda ande”. — Efesierna 2:11—18.

16. a) Varför fick Petrus himmelrikets nycklar? b) Hur många nycklar var det, och vad blev resultatet av deras användning?

¹⁶ Dessutom fick aposteln Petrus ”himmelrikets nycklar” för att människor av alla raser skulle kunna lära känna Guds uppsåt, ”födas på nytt” av helig ande och bli andliga medarvingar med Kristus. (Matteus 16:19; Johannes 3:1—8) Petrus använde tre symboliska nycklar. Den första var för judar, den andra för samariter och den tredje för övriga icke-judar. (Apostlagärningarna 2:14—42; 8:14—17; 10:24—28, 42—48) Den opartiske Guden, Jehova, gjorde det på så sätt möjligt för människor av alla raser att få privilegiet att bli Jesu andliga bröder och medarvingar till Riket. — Romarna 8:16, 17; 1 Petrus 2:9, 10.

17. a) Vilken ovanlig syn fick Petrus, och varför det? b) Till vems hem förde vissa män Petrus, och vilka väntade på honom där? c) Vad påminde Petrus dessa icke-judar om, men vad hade Gud tydligt lärt honom?

¹⁷ För att göra Petrus beredd att använda den tredje nyckeln — den för icke-judarna — fick han en ovanlig syn av orena djur och blev tillsagd: ”Stig upp, Petrus, slakta och ät!” Lärdomen var: ”Sluta du upp med att kalla de ting befläckade, som Gud har renat.” (Apostlagärningarna 10:9—16) Petrus var mycket rådvill över synens innebörd. Men snart kom det tre män för att föra honom hem till Kornelius, en romersk officer stationerad i Caesarea. Eftersom den staden var de romerska truppernas huvudhögkvarter i Judeen, var det naturligt för Kornelius att bo där. Där, i denna icke-judiska miljö, väntade Kornelius tillsammans med sina släktingar och mycket nära vänner på Petrus. Aposteln påminde dem: ”Ni vet mycket väl hur olagligt det är för en jude att sluta sig till eller närma sig en man av en annan ras; och ändå har Gud visat mig att jag inte skall kalla någon människa befläckad eller oren. Därför har jag också kommit utan invändning, då jag blev hämtad.” — Apostlagärningarna 10:17—29.

18. a) Vad av avgörande betydelse meddelade Petrus Kornelius och dennes gäster? b) Vilken dramatisk händelse ägde rum, medan Petrus vittnade om Jesus? c) Vad gjorde man sedan med dessa troende icke-judar?

¹⁸ När Kornelius hade förklarat hur Gud hade väglett det hela, sade Petrus: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:30—35) Därefter, när aposteln fortsatte att vittna om Jesus Kristus, hände något dramatiskt! ”Medan Petrus ännu talade om dessa ting, föll den heliga anden på alla som hörde ordet.” Petrus’ judiska kamrater ”blev förundrade, därför att den heliga andens fria gåva nu blev utgjuten också över folk av nationerna. De hörde dem nämligen tala med tungor och förkunna Guds storhet.” Petrus kände sig manad att säga: ”Kan väl någon förbjuda vatten så att dessa, som har fått den heliga anden alldeles som vi, inte skulle bli döpta?” Vem kunde komma med invändningar, eftersom helig ande från himmelens opartiske Gud hade utgjutits över dessa troende icke-judar? Därför befallde Petrus att de skulle ”döpas i Jesu Kristi namn”. — Apostlagärningarna 10:36—48.

”Från varje nation”

19. Varför, och i vilken utsträckning, ökar rasfientlighet?

¹⁹ Vi befinner oss nu i ”de yttersta dagarna”, och ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med” är ett faktum. Människor är bland annat egenkära, inbilska, övermodiga, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, utan självbehärskning, vildsinta, egensinniga och uppblåsta av högmod. (2 Timoteus 3:1—5) I ett sådant samhällsklimat är det inget att förvåna sig över att rasfientligheter och rasmotsättningar ökar världen runt. I många länder föraktar eller till och med hatar människor av olika ras och hudfärg varandra. Detta har i vissa länder lett till verkliga strider och till och med till hemska grymheter. Också i så kallade upplysta samhällen har många människor svårt att övervinna rasfördomar. Och denna ”sjuka” verkar sprida sig till sådana områden som man minst kunde tänka sig, till exempel öar i havet, vilka en gång var nästan idylliskt fridfulla.

20. a) Vilken inspirerad syn fick Johannes se? b) I vilken utsträckning har denna syn uppfyllts? c) Vilket problem måste somliga fortfarande övervinna, och var bör de söka lösningen?

²⁰ Men trots denna avsaknad av samförstånd mellan raserna i olika delar av världen förutsade den opartiske Guden, Jehova, att människor med ärligt hjärta av alla raser och nationer skulle föras in i en anmärkningsvärd internationell endräkt. Genom gudomlig inspiration fick aposteln Johannes se ”ett mycket stort antal människor, omöjligt att räkna, från varje nation, ras, stam och språk; de stod inför tronen och inför Lammet” och lovprisade Jehova. (Uppenbarelseboken 7:9, The Jerusalem Bible) Denna profetia håller redan på att uppfyllas. I 210 länder åtnjuter nu mer än 3.300.000 Jehovas vittnen av alla nationer och raser endräkt och samförstånd mellan raserna. Men de är fortfarande ofullkomliga. Även om de är omedvetna om det, så finns det till och med bland dessa sådana som har svårt att helt och fullt övervinna rasfördomar. Hur kan man övervinna detta problem? Vi skall behandla denna fråga i följande artikel, som är grundad på fina råd från det ord som inspirerats av den opartiske Guden, Jehova.

Tjäna Jehova samstämmigt

”Då skall jag ge åt folken ett rent språk, på det att de alla må åkalla Jehovas namn för att enstämmigt tjäna honom.” — SEFANJA 3:9, Amerikanska standardöversättningen.

1, 2. a) Vilken profetia låter Jehova nu uppfyllas? b) Vilka frågor väcker denna profetia?

JEHOVA GUD åstadkommer i våra dagar något som människor aldrig skulle kunna göra själva. I denna splittrade värld talar man omkring 3.000 olika språk, men Gud låter nu följande profetia uppfyllas: ”Jag [kommer] att ge folken förändringen till ett rent språk, på det att de alla må anropa Jehovas namn för att tjäna honom skuldra vid skuldra.” — Sefanja 3:9, NW.

² Vad är detta ”rena språk”? Vilka talar det? Och vad innebär det att tjäna Gud ”skuldra vid skuldra”?

De talar det ”rena språket”

3. Vad är det ”rena språket”, och varför är de som talar det inte splittrade?

³ På pingstdagen år 33 v.t. utgöts Guds heliga ande över Jesu Kristi lärjungar, och den gav dem förmåga att tala språk som de inte hade lärt sig. Därigenom kunde de berätta ”om Guds storslagna gärningar” för människor med många olika tungomål. Jehova började således förena människor med alla slag av etnisk bakgrund. (Apostlagärningarna 2:1—21, 37—42) När troende icke-judar senare blev Jesu efterföljare, var Guds tjänare verkligen ett flerspråkigt folk bestående av många raser. Men eftersom de alla talar det ”rena språket”, har de aldrig splittrats av världsliga barriärer. Detta är det gemensamma språket av biblisk sanning som var förutsagt i Sefanja 3:9. (Efesierna 4:25) De som talar det ”rena språket” är inte splittrade, utan talar ”överensstämmande”, eftersom de är ”på rätt sätt förenade i samma sinne och i samma tankegång”. — 1 Korintierna 1:10.

4. Hur pekar Sefanja 3:9 på ett samarbete mellan människor med olika språk och av olika ras, och var finner man det nu?

⁴ Det ”rena språket” skulle göra det möjligt för människor av alla nationer och raser att tjäna Jehova ”skuldra vid skuldra”, eller ordagrant: ”med en enda skuldra”. De skulle tjäna Gud ”enstämmigt” (The New English Bible); ”samstämmigt” (The New American Bible); eller ”med enhälligt bifall och en förenad skuldra”. (The Amplified Bible) Ännu en översättning lyder: ”Då skall jag göra alla folks läppar rena, så att de alla må åkalla Jehovas namn och samarbeta i hans tjänst.” (Byington) Ett sådant samarbete i Guds tjänst mellan människor med många olika språk och av många olika raser finner man endast bland Jehovas vittnen.

5. Hur kan Jehovas vittnen använda alla mänskliga språk?

⁵ Eftersom alla Jehovas vittnen talar bibelns sannings ”rena språk”, kan de använda alla mänskliga språk på det mest upphöjda sätt, nämligen till att lovprisa Gud och förkunna de goda nyheterna om Riket. (Markus 13:10; Titus 2:7, 8; Hebréerna 13:15) Hur fint är det inte att det ”rena språket” gör det möjligt för människor av alla etniska grupper att tjäna Jehova samstämmigt!

6. Hur betraktar Jehova människor, men vad kommer att vara till hjälp om en viss partiskhet finns kvar i hjärtat hos någon kristen?

⁶ När Petrus vittnade för Kornelius och andra icke-judar, sade han: ”Jag inser i sanning att Gud inte är partisk, utan i varje nation är den som fruktar honom och utför rättfärdighetsgärningar godtagbar för honom.” (Apostlagärningarna 10:34, 35) Enligt andra översättningar har Jehova inte ”anseende till personen”, gör inte ”skillnad på människor” eller ”favoriserar inte”. (1917; 1981; New International Version) Som Jehovas tjänare bör vi betrakta människor av alla etniska grupper på samma sätt som han gör. Men hur är det då om en viss partiskhet finns kvar i hjärtat hos en kristen? Då är det bra att lägga märke till hur vår opartiske Gud behandlar sina tjänare ur varje nation, stam, folk och språk. — Se också Awake! för 8 november 1984, sidorna 3—11.

De är åtråvärda

7. Hur är kristna av olika ras eller nationalitet lika, när det gäller sitt förhållande till Gud?

⁷ Om du är ett döpt Jehovas vittne, är det högst sannolikt att du en gång suckade och jämrade dig över ”alla de avskyvärda ting” som sker i denna onda ordning. (Hesekiel 9:4, NW) Du var ”död” i dina synder, men genom Jesus Kristus drog Gud dig barmhärtigt till sig. (Efesierna 2:1—5; Johannes 6:44) I dessa avseenden var du inte annorlunda än andra som nu är dina medtroende. De var också plågade av ondska, ”döda” i sina synder och fick motta Guds barmhärtighet genom Jesus Kristus. Och oavsett vår ras eller nationalitet, så är det endast genom tro som någon av oss nu har en ställning inför Jehova Gud som hans vittnen. — Romarna 11:20.

8. Hur uppfylls Haggai 2:8 nu?

⁸ De profetiska orden i Haggai 2:8 hjälper oss att inse hur vi bör betrakta medtroende av olika nationaliteter. Där förklarar Jehova: ”Jag skall sätta alla nationer i gungning, och alla nationers åtråvärda ting skall komma in; och jag skall fylla detta hus med härlighet.” (NW) Detta förutsagda upphöjande av sann religion sker i Guds sanna tempel, hans tillbedjans område. (Johannes 4:23, 24) Men vad är ”alla nationers åtråvärda ting”? Det är de tusentals personer som älskar rättfärdighet och som reagerar positivt på predikandet om Riket. Från alla nationer och raser strömmar de nu till ”Jehovas hus’ berg” (NW) och blir hans döpta vittnen och en del av den internationella ”stora skaran”. (Jesaja 2:2—4; Uppenbarelseboken 7:9) De som lovprisar Jehova som en del av hans jordiska organisation är rena, moraliska och gudfruktiga människor — i sanning mycket åtråvärda. Då bör verkligen alla sanna kristna önska visa broderlig kärlek mot alla dessa åtråvärda personer, som välkomnas av vår gemensamme Fader i himmelen.

Deras personlighet är ny

9. Varför bör det, även om vi inte tänkte väl om utlänningar i det flydda, vara annorlunda nu när vi är kristna?

⁹ Våra andliga bröder och systrar runt jorden är också åtråvärda, därför att de har följt rådet att ta av sig ”den gamla personligheten med dess förehavanden” och ta på sig ”den nya personligheten, som genom exakt kunskap förnyas efter bilden av honom som har skapat den, där det varken är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, utlänning, skyt, slav, fri, utan Kristus är allt och i alla”. (Kolosserna 3:9—11) Om en person tidigare inte tänkte väl om en jude, en grek eller någon annan som var främmande för honom, så bör saker och ting vara annorlunda nu, när han är kristen. Oavsett ras, nationalitet eller kultur uppodlar och visar de som har ”den nya personligheten” Guds heliga andes frukt — kärlek, glädje, frid, långmodighet, omtänksamhet, godhet, tro, mildhet och självbehärskning. (Galaterna 5:22, 23) Detta gör att deras medtillbedjare av Jehova håller av dem.

10. Hur kan Titus 1:5—12 hjälpa oss, om vi frestas till att säga något generaliserande ofördelaktigt om medtroende av någon viss ras eller nationalitet?

¹⁰ Till skillnad från Jehovas tjänare uttalar sig vissa världsmänniskor nedsättande om människor av annan etnisk bakgrund än deras egen. Ja, en kretensisk profet sade faktiskt en gång om sitt eget folk: ”Kreter är alltid lögnare, skadliga vilddjur, sysslolösa matvrak”! Aposteln Paulus blev påmind om dessa ord, när han måste tysta falska lärare bland de kristna på ön Kreta. Men Paulus sade sannerligen inte att alla kretensiska kristna ljög och ställde till skada eller var lata och glupska. (Titus 1:5—12) Nej, för de kristna talar inte nedsättande om andra. Dessutom hade flertalet av dessa kretensiska kristna tagit på sig ”den nya personligheten”, och somliga av dem var andligen kvalificerade att tillsättas som äldste. Detta tål att allvarligt tänka på, om vi någonsin skulle frestas till att säga något generaliserande ofördelaktigt om våra andliga bröder och systrar av en viss ras eller nationalitet.

Att hålla före att andra är överlägsna

11. Vad kan en kristen göra, om partiskhet av något slag finns i hans hjärta?

¹¹ Men om en kristen vore partisk mot en viss ras eller nationalitet, skulle han förmodligen förråda detta genom sina ord och handlingar. Detta skulle i sin tur kunna vålla sårade känslor, särskilt i en församling som bestod av människor av olika etnisk bakgrund. Det är säkert ingen kristen som skulle vilja sätta Guds folks endräkt på ett sådant prov. (Psalm 133:1—3) Om en kristen har någon partiskhet i sitt hjärta, kan han därför lämpligen be: ”Utforska mig, o Gud, och känn mitt hjärta. Rannsaka mig och känn mina oroande tankar, och se om det i mig finns någon smärtfylld väg, och led mig på den obestämda tidens väg.” — Psalm 139:23, 24, NW.

12. Varför bör vi inte berömma oss av oss själva eller av andra som har samma etniska bakgrund som vi?

¹² Det är bra att vara realistisk och inse att vi alla är ofullkomliga människor, som inte skulle kunna ha någon som helst ställning inför Gud, om det inte vore för Jesu Kristi offer. (1 Johannes 1:8—2:2) Vad är det då som gör oss annorlunda än någon annan? Eftersom vi inte har något som vi inte har fått, varför skulle vi då berömma oss av oss själva eller av andra som har samma etniska bakgrund som vi? — Jämför 1 Korintierna 4:6, 7.

13. Hur kan vi bidra till församlingens endräkt, och vad kan vi lära av Filipperna 2:1—11?

¹³ Vi kan bidra till församlingens endräkt, om vi erkänner och visar uppskattning av andras goda egenskaper. Den judiske aposteln Paulus gav oss alla en tankeställare, när han skrev följande till de icke-judiska filipperna: ”Så gör min glädje fullständig genom att ni är likasinnade och har samma kärlek, är förenade till själen och tänker ett och detsamma, inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är er överlägsna.” Jesus Kristus var ett exempel på den inställning vi bör ha mot medmänniskor av varje ras eller nationalitet. Trots att han var en mäktig andevarelse framträdde han ”i människors likhet” och ödmjukade sig ända därhän att han dog på en tortyrpåle för syndiga människor av varje ras och nation. (Filipperna 2:1—11) Bör vi då inte som Jesu efterföljare vara kärleksfulla, ödmjuka och medlidsamma och erkänna att andra är oss överlägsna?

Lyssna och iaktta

14. Hur kan vi få hjälp att hålla före att andra är oss överlägsna?

¹⁴ Vi kan få hjälp att hålla före att andra är oss överlägsna, om vi verkligen lyssnar när de talar och om vi noggrant iakttar deras uppförande. Vi kanske, för att ta ett exempel, uppriktigt måste erkänna för oss själva att en medäldste — kanske någon av en annan ras — har bättre förmåga än vi själva att ge effektiva råd i skolan i teokratisk tjänst. Vi kanske inser att det är hans andlighet, och inte nödvändigtvis hans diktion eller sätt att tala, som gör att han kan få så goda resultat i fråga om att hjälpa medtroende att bli skickliga Rikets förkunnare. Och det är uppenbart att Jehova välsignar hans ansträngningar.

15. Vad kan vi lägga märke till, när vi lyssnar till vad våra medtillbedjare säger?

¹⁵ Vi kanske märker, när vi samtalar med våra bröder och systrar eller när vi lyssnar till deras kommentarer vid mötena, att somliga av dem har ett bättre grepp om vissa bibliska sanningar än vad vi har. Vi kanske märker att deras broderliga kärlek verkar vara starkare, att de tycks ha mer tro eller att de visar prov på en starkare förtröstan på Jehova. Så antingen de är av samma etniska bakgrund som vi eller inte, sporrar de oss till kärlek och förträffliga gärningar, bidrar till att stärka vår tro och motiverar oss att förtrösta mera helt och fullt på vår himmelske Fader. (Ordspråksboken 3:5, 6; Hebréerna 10:24, 25, 39) Det är uppenbart att Jehova har närmat sig dem, och det bör vi också göra. — Jämför Jakob 4:8.

Välsignad och uppehållen

16, 17. Belys hur Jehova inte är partisk i fråga om att välsigna sina tjänare av någon nationalitet eller ras.

¹⁶ Jehova är inte partisk mot någon ras eller nationalitet, när han välsignar sina tjänare. Tänk till exempel på Brasilien. Det var inte från utländska missionärer, utan från läpparna på åtta brasilianska sjömän som människorna i Brasilien omkring år 1920 först fick höra Rikets budskap. Guds välsignelse har varit uppenbar, för under tjänsteåret 1987 var det en toppsiffra på 216.216 Rikets förkunnare i detta land på 141.302.000 invånare — en förkunnare på 654 invånare.

¹⁷ Betrakta ett annat exempel på Guds välsignelse. I april år 1923 skickades två svarta Jehovas vittnen från den karibiska ön Trinidad till Västafrika för att där förkunna Rikets budskap. Så kom då broder och syster W. R. Brown att tjäna där i många år, och han blev känd som ”Bibel-Brown”. De ”planterade”, och ”Gud fick det ständigt att växa”, när andra också arbetade i detta stora område. (1 Korintierna 3:5—9) Nu finns det över 32.600 Rikets förkunnare i Ghana och över 133.800 enbart i Nigeria.

18, 19. Ge exempel på hur vår opartiske Gud uppehåller sina tjänare av alla raser och nationer.

¹⁸ Jehova inte bara välsignar utan uppehåller också sina tjänare ur varje nation och ras. Tänk till exempel på vad som hände två japanska Jehovas vittnen. Den 21 juni 1939 blev Katsuo Miura och hans hustru med orätt arresterade, fängslade och skilda från sin femårige pojke, som mormodern måste ta hand om. Syster Miura släpptes efter åtta månader, men broder Miura fick sitta i häkte i över två år innan han ställdes inför rätta. Han misshandlades, förklarades skyldig och dömdes till fem års fängelse. I fängelset i Hiroshima uppehöll Gud honom genom bibeln, som ständigt gav honom tröst och styrka. Som genom ett under överlevde broder Miura den 6 augusti 1945, då en atombombsexplosion förstörde hans fängelse. Två månader senare kunde han återförenas med sin son och sin hustru i norra Japan.

¹⁹ Under andra världskriget utsattes Jehovas vittnen i många länder för häftig förföljelse. Bland dem som fick lida i tyska och holländska koncentrationsläger var broder Robert A. Winkler från Tyskland. Eftersom han inte ville förråda sina medvittnen, blev han så brutalt misshandlad att han inte gick att känna igen. Men han skrev: ”Tanken på Jehovas löfte att hjälpa sina tjänare i nöd av alla slag tröstade mig och styrkte mig att uthärda allt detta. ... På lördagen hade jag blivit misshandlad av Gestapo, och måndagen därpå skulle jag förhöras igen. Vad skulle hända nu, och vad skulle jag göra? Jag vände mig till Jehova i bön, i full förtröstan på hans löften. Jag visste att jag måste använda teokratisk stridsstrategi för att inte äventyra predikandet om Guds rike och för att skydda mina kristna bröder. Det var ett mycket svårt prov jag sattes på, och den sjuttonde dagen var jag alldeles slut, men jag tackade Jehova för att jag i hans kraft hade kunnat uthärda detta prov och bevara min ostrafflighet.” — Psalm 18:36; 55:23; 94:18.

Tacksamma för vårt broderskap

20. Hur kan vi öka vår respekt för våra medtroende av varje ras och nation?

²⁰ Jehova välsignar och uppehåller onekligen sina vittnen av varje ras och nation. Han är inte partisk, och som hans överlämnade tjänare har vi inte heller någon ursäkt för eller orsak till att visa partiskhet. Dessutom kommer vår respekt för våra bröder och systrar av varje ras och nation att öka, om vi begrundar hur de är överlägsna oss. De tillämpar också himmelsk vishet, som inte är partisk men frambringar utmärkt frukt. (Jakob 3:13—18) Ja, och genom dem får vi fina exempel på omtänksamhet, generositet, kärlek och andra gudaktiga egenskaper.

21. Vad bör vi vara fast beslutna att göra?

²¹ Hur tacksamma bör vi därför inte vara för vårt broderskap, som når över alla rasmässiga och nationella gränser! Låt oss, med vår himmelske Faders hjälp och välsignelse, ”tjäna honom skuldra vid skuldra” i broderlig kärlek och med ömsesidig respekt. Ja, det bör verkligen vara vår innerliga önskan och fasta föresats att endräktigt tjäna Jehova.