”Kom över till Makedonien”

1–3. a) Hur fick Paulus och hans medarbetare uppleva den heliga andens vägledning? b) Vilka händelser ska vi se närmare på?

NÅGRA kvinnor är på väg ut ur staden Filippi i Makedonien. Det dröjer inte länge förrän de kommer fram till en smal flod, Gangites. De sätter sig ner vid flodstranden för att be till Israels Gud, precis som de brukar göra. Jehova lägger märke till dem. (2 Krön. 16:9; Ps. 65:2)

² Samtidigt, omkring 80 mil öster om Filippi, är några män på väg ut ur staden Lystra i södra Galatien. Efter några dagar kommer de fram till en romersk väg som går västerut till den folktätaste delen av provinsen Asia. De här männen är Paulus, Silas och Timoteus. De vill gärna följa den vägen för att besöka Efesos och andra städer, där tusentals människor behöver få höra budskapet om Jesus. Men innan de ens hinner börja färden hindrar den heliga anden dem, exakt hur vet vi inte. De förbjuds att förkunna i Asia. Varför det? För att Jesus använder helig ande för att vägleda dem. Han vill att de ska ta sig hela vägen genom Mindre Asien, över Egeiska havet och vidare till stranden av den lilla floden Gangites.

³ Vi kan lära oss flera viktiga saker av hur Jesus vägledde Paulus och hans kamrater under den här ovanliga resan till Makedonien. Vi ska därför se närmare på några av händelserna under Paulus andra missionsresa, som började omkring år 49.

”Gud ville att vi skulle förkunna ... där” (Apg. 16:6–15)

4, 5. a) Vad hände Paulus och hans medarbetare nära Bithynien? b) Vad beslutade sig lärjungarna för att göra, och med vilket resultat?

⁴ Eftersom Paulus och hans medarbetare hindrades från att förkunna i Asia, begav de sig norrut för att förkunna i städerna i Bithynien. För att ta sig dit kan de ha gått i dagar på upptrampade leder mellan de glesbefolkade områdena Frygien och Galatien. Men när de närmade sig Bithynien använde Jesus återigen den heliga anden för att hindra dem. (Apg. 16:6, 7) Nu måste de ha blivit förbryllade. De visste vad de skulle förkunna och hur de skulle förkunna, men inte var. De hade så att säga knackat på dörren till Asia – men förgäves. De hade knackat på dörren till Bithynien – men förgäves. Men trots det var Paulus besluten att fortsätta att knacka på olika dörrar tills han hittade en som öppnade sig. Männen fattade då ett beslut som kan ha verkat underligt. De gav sig i väg västerut och gick 55 mil förbi stad efter stad tills de kom till hamnstaden Troas, den naturliga porten till Makedonien. (Apg. 16:8) För tredje gången knackade Paulus på en dörr, och den öppnades på vid gavel!

⁵ Lukas, som anslöt sig till Paulus och hans missionärskamrater i Troas, berättar vad som hände: ”Under natten såg Paulus en syn. En makedonisk man stod och bönföll honom: ’Kom över till Makedonien och hjälp oss!’ När han hade sett synen försökte vi genast ge oss av till Makedonien, eftersom vi drog slutsatsen att Gud ville att vi skulle förkunna de goda nyheterna där.”a (Apg. 16:9, 10) Äntligen visste Paulus var de skulle förkunna. Han måste ha känt sig mycket glad över att han inte hade gett upp efter halva resan. Omedelbart seglade de fyra männen i väg mot Makedonien.

6, 7. a) Vad kan vi lära oss av det som hände under Paulus resa? b) Vad kan Paulus erfarenhet göra oss övertygade om?

⁶ Vad kan vi lära oss av den här berättelsen? Tänk på det här: Det var först efter det att Paulus hade gett sig i väg mot Asia som Guds ande gav honom vägledning. Det var först efter det att Paulus hade börjat närma sig Bithynien som Jesus ingrep. Och det var först efter det att Paulus hade kommit till Troas som Jesus ledde honom till Makedonien. Jesus, som är församlingens huvud, kan vägleda oss på liknande sätt. (Kol. 1:18) Vi kanske har funderat på att bli pionjärer eller flytta till en plats där behovet av förkunnare är större. Men det kan mycket väl hända att det är först efter det att vi har gjort något konkret för att nå vårt mål som Jesus använder Guds ande för att vägleda oss. Varför det? Tänk så här: För att en bilförare ska kunna få en bil att svänga åt vänster eller höger måste bilen röra sig. På liknande sätt måste vi ”röra oss”, det vill säga verkligen anstränga oss, för att Jesus ska vägleda oss när vi vill utöka vår tjänst.

⁷ Men hur är det då om våra ansträngningar inte ger resultat på en gång? Ska vi ge upp och dra slutsatsen att Guds ande inte leder oss? Nej. Kom ihåg att även Paulus upplevde motgångar. Men han fortsatte att söka tills han hittade en dörr som öppnade sig. Vi kan vara övertygade om att vi också blir belönade om vi uthålligt söker efter ”en dörr som leder till stor verksamhet”. (1 Kor. 16:9)

8. a) Beskriv staden Filippi. b) Vad hände tack vare att Paulus förkunnade på ett ”böneställe”?

⁸ När Paulus och de andra hade kommit till Makedonien tog de sig till Filippi – en stad där invånarna var stolta över att vara romerska medborgare. För de pensionerade romerska soldaterna i staden var den här kolonin som ett litet Italien – ett Rom i miniatyr mitt i Makedonien. Utanför stadsporten, bredvid en smal flod, hittade missionärerna ett område där de tänkte att det fanns ”ett böneställe”.b Det var sabbat, och de träffade några kvinnor som hade samlats där för att tillbe Gud. De satte sig ner och pratade med dem. En kvinna som hette Lydia lyssnade, och ”Jehova öppnade helt hennes hjärta”. Hon påverkades så starkt av det missionärerna sa att hon och hennes hushåll blev döpta. Sedan bjöd hon hem dem och ville att de skulle stanna där.c (Apg. 16:13–15)

9. Hur har många i dag följt Paulus exempel, och vilka välsignelser har det lett till?

⁹ Föreställ dig vilken glädje det blev när Lydia blev döpt! Paulus måste verkligen ha varit glad för att han följde uppmaningen att komma över till Makedonien och att Jehova ville använda honom och hans medarbetare för att besvara kvinnornas böner. Även i vår tid är det många bröder och systrar – unga och gamla, gifta och ogifta – som flyttar till områden där behovet av förkunnare är större. De måste naturligtvis brottas med olika problem, men det vägs upp av känslan de får när de träffar sådana som Lydia, som lyssnar på budskapet. Kan du göra förändringar som gör det möjligt att flytta till ett distrikt där behovet är större? I så fall kan du se fram emot stora välsignelser. Aaron är en broder i 20-årsåldern som flyttade till ett land i Centralamerika. Han säger något som många håller med om: ”Att tjäna i ett annat land har hjälpt mig att växa andligen och att komma närmare Jehova. Och tjänsten på fältet är fantastisk – jag leder åtta bibelstudier!”

”De som var samlade [blev] rasande på dem” (Apg. 16:16–24)

10. Vad gjorde demonerna för att motarbeta Paulus och hans medarbetare?

¹⁰ Satan var säkert rasande över att de goda nyheterna hade fått fäste i den här delen av världen, där han och demonerna kan ha varit utan konkurrens. Det är därför inte konstigt att demonerna gjorde allt de kunde för att få människor att motarbeta Paulus och hans medarbetare. I staden fanns det en demonbesatt tjänsteflicka som tjänade pengar åt sina herrar genom att spå. Hon började följa efter Paulus och de andra till bönestället, och hon ropade: ”De här männen är slavar åt den högste Guden, och de förkunnar vägen till räddning för er!” Demonen kan ha fått flickan att ropa de här orden för att få det att verka som om både hennes förutsägelser och det Paulus lärde ut kom från Gud. Det skulle dra människors uppmärksamhet bort från Jesus sanna efterföljare. Men Paulus tystade flickan genom att driva ut demonen. (Apg. 16:16–18)

11. Vad hände med Paulus och Silas när de hade drivit ut demonen ur flickan?

¹¹ När tjänsteflickans ägare upptäckte att de hade förlorat sin inkomstkälla blev de ursinniga. De släpade Paulus och Silas till torget, där magistratens ledamöter, det vill säga myndighetspersoner som representerade Rom, avgjorde rättsfall. Ägarna spelade på domarnas fördomsfullhet och patriotism och sa med andra ord: ”De här judarna skapar oroligheter genom att lära ut sådant som vi romare inte kan acceptera.” Deras ord gav omedelbart resultat. ”De som var samlade [på torget blev] rasande på dem [Paulus och Silas]”, och magistratens ledamöter gav order om att de skulle ”piskas med spön”. Därefter fördes de till fängelset. Fångvaktaren satte de sårade männen i den innersta fängelsecellen och låste fast deras fötter i stocken. (Apg. 16:19–24) När fångvaktaren stängde dörren var mörkret i fängelsehålan säkert så kompakt att Paulus och Silas knappast kunde se varandra. Men Jehova såg dem. (Ps. 139:12)

12. a) Hur såg Jesus lärjungar på förföljelse, och varför det? b) Vilka former av motstånd används fortfarande av Satan och hans representanter?

¹² Många år tidigare hade Jesus sagt till sina efterföljare: ”De [ska] förfölja er.” (Joh. 15:20) Så när Paulus och de andra kom över till Makedonien var de beredda på motstånd. De förstod att det var Satan som låg bakom förföljelsen och tänkte inte att Jehova var missnöjd med dem. Än i dag använder Satans representanter metoder som liknar dem som användes i Filippi. Motståndare sprider lögner som ger en vilseledande bild av oss i skolan och på arbetet, och det kan leda till att vi blir motarbetade. I vissa länder anklagar religiösa motståndare oss i domstolar och säger på liknande sätt: ”Jehovas vittnen skapar oroligheter genom att lära ut sådant som vi ’etablerade religiösa’ inte kan acceptera.” På vissa platser blir våra bröder och systrar misshandlade och kastade i fängelse. Men Jehova ser dem. (1 Petr. 3:12)

”[De] blev genast döpta” (Apg. 16:25–34)

13. Vad fick fångvaktaren att fråga: ”Vad behöver jag göra för att bli räddad?”

¹³ Det tog nog en stund för Paulus och Silas att repa sig efter allt som hade hänt den här dagen. Men vid midnatt hade de återhämtat sig efter misshandeln så pass att de ”bad och sjöng lovsånger till Gud”. Plötsligt skakades fängelset av en jordbävning! Fångvaktaren vaknade, såg att dörrarna var öppna och trodde att fångarna hade flytt. Eftersom han visste att han i så fall skulle bli straffad ”drog han sitt svärd och tänkte ta livet av sig”. Men Paulus ropade: ”Gör det inte, för alla är kvar!” Den förtvivlade fångvaktaren frågade: ”Vad behöver jag göra för att bli räddad?” Paulus och Silas kunde inte rädda honom, det kunde bara Jesus. Så de svarade: ”Tro på Herren Jesus så ska både du och ditt hushåll bli räddade.” (Apg. 16:25–31)

14. a) Hur hjälpte Paulus och Silas fångvaktaren? b) Vilken välsignelse fick Paulus och Silas för att de uthärdade förföljelsen med glädje?

¹⁴ Var fångvaktaren uppriktig när han ställde sin fråga? Paulus tvivlade inte på det. Fångvaktaren var icke-jude och inte alls insatt i Skrifterna. Innan han kunde bli kristen behövde han därför lära sig grundläggande sanningar i Skrifterna och godta dem. Paulus och Silas tog sig tid att förkunna ”Jehovas ord för honom”. Det kan hända att de blev så ivriga att få vittna att de glömde bort smärtan efter piskrappen. Men fångvaktaren såg deras blodiga ryggar och rengjorde deras sår. Sedan blev han och hans familj ”genast döpta”. Vilken välsignelse Paulus och Silas fick för att de uthärdade förföljelsen med glädje! (Apg. 16:32–34)

15. a) Hur har många Jehovas vittnen följt Paulus och Silas exempel? b) Varför bör vi fortsätta att besöka dem som bor på vårt distrikt?

¹⁵ Många Jehovas vittnen i vår tid har precis som Paulus och Silas förkunnat de goda nyheterna när de har suttit i fängelse för sin tro, och det har fått fina resultat. I ett land var det vid ett tillfälle 40 procent av alla vittnen som hade lärt känna Jehova medan de satt i fängelse! (Jes. 54:17) Tänk också på att fångvaktaren bad om hjälp först efter jordbävningen. Det är på liknande sätt i dag. Vissa som aldrig har lyssnat på budskapet om riket kan vara mottagliga efter det att deras personliga värld plötsligt har skakats om på något sätt. Genom att vi troget besöker människor på vårt distrikt om och om igen ser vi till att vi finns där för att hjälpa dem.

”Tänker de nu släppa oss fria i hemlighet?” (Apg. 16:35–40)

16. Vilken ny situation uppstod dagen efter att Paulus och Silas blivit piskade?

¹⁶ Morgonen efter gav magistratens ledamöter order om att Paulus och Silas skulle friges. Men Paulus sa: ”De har piskat oss offentligt utan att vi var dömda och kastat oss i fängelse, trots att vi är romerska medborgare. Tänker de nu släppa oss fria i hemlighet? Nej minsann! De får själva komma hit och släppa ut oss.” När magistratens ledamöter fick veta att de båda männen var romerska medborgare blev de rädda, eftersom de hade kränkt männens rättigheter.d Rollerna var alltså ombytta. Lärjungarna hade blivit piskade offentligt; nu tvingades magistratens ledamöter att be om ursäkt offentligt. De uppmanade Paulus och Silas att lämna Filippi, vilket de gick med på. Men innan de lämnade staden tog de sig tid att uppmuntra alla nya lärjungar.

17. Vilken viktig sanning kunde de nya lärjungarna lära sig av Paulus och Silas exempel?

¹⁷ Om Paulus och Silas hade sagt att de var romerska medborgare redan från början hade de förmodligen sluppit bli piskade. (Apg. 22:25, 26) Men då kunde lärjungarna i Filippi ha fått intryck av att de hade använt sin ställning för att själva slippa lida för Kristus skull. Hur skulle det ha påverkat de lärjungar som inte var romerska medborgare? Lagen skulle ju inte skydda dem mot att bli piskade. När Paulus och Silas uthärdade bestraffningen blev de alltså bra exempel för de nya troende och visade att Jesus efterföljare kan vara lojala trots förföljelse. Och när de hänvisade till sina rättigheter som romerska medborgare tvingades magistratens ledamöter offentligt medge att de hade handlat olagligt. Det kan ha fått dem att vara mer noga med att följa lagen i fortsättningen, vilket kunde skydda de kristna mot liknande angrepp.

18. a) Hur följer kristna tillsyningsmän i vår tid Paulus exempel? b) Vad gör vi för att ”försvara och juridiskt befästa de goda nyheterna”?

¹⁸ Även i vår tid går tillsyningsmännen i församlingen före med gott exempel. Allt som de förväntar att deras medtroende ska göra är de själva villiga att göra. Vi gör också som Paulus och överväger noga hur och när vi ska använda våra lagliga rättigheter. Om det behövs vänder vi oss till lokala, nationella och även internationella domstolar för att få lagligt skydd att utöva vår tro. Vårt mål är inte att förändra samhället, utan att ”försvara och juridiskt befästa de goda nyheterna”, som Paulus skrev till församlingen i Filippi omkring tio år efter fängelsevistelsen där i staden. (Fil. 1:7) Men oavsett hur det går i sådana rättsfall är vi beslutna att liksom Paulus och hans medarbetare fortsätta att ”förkunna de goda nyheterna” vart Guds ande än leder oss. (Apg. 16:10)