Silas — en källa till uppmuntran

ÄNDA ifrån den kristna historiens början har det arbete som trogna resande tillsyningsmän utfört varit viktigt för att uppmuntra församlingarna bland Guds folk och för att sprida de goda nyheterna till jordens mest avlägsna delar. Bland de första som fick detta uppdrag var Silas, en profet och ledande medlem av församlingen i Jerusalem. Han spelade en nyckelroll i samband med viktiga skeenden i predikoarbetet och var en av de missionärer som först förkunnade i Europa. Vad var det som gjorde Silas speciellt väl kvalificerad att ta del i allt detta? Och vilka utmärkande drag i hans personlighet skulle det vara bra för oss att efterlikna?

Frågan om omskärelsen

När en fråga som skulle ha kunnat orsaka splittring — frågan om omskärelsen — väcktes år 49 v.t., behövde den styrande kretsen i Jerusalem sända ut föreskrifter som talade om för de kristna hur det förhöll sig. Det är under de här omständigheterna som Silas, som också kallades Silvanus, nämns i den bibliska skildringen. Han kan ha varit en av dem som deltog i beslutet och som sedan blev utvald att vara sändebud för ”apostlarna och de äldre männen” för att vidarebefordra deras beslut till ”bröderna i Antiokia och Syrien och Kilikien”. I Antiokia lämnade Silas och Judas (Barsabbas), som var där tillsammans med Barnabas och Paulus, det meddelande de hade med sig. De berättade tydligtvis vad som hände under mötet i Jerusalem, vilka beslut som fattades och vad brevet innehöll. De ”uppmuntrade [också] bröderna med månget tal och styrkte dem”. Det goda resultatet blev att de kristna i Antiokia ”gladde” sig. — Apostlagärningarna 15:1–32.

Silas hade alltså en betydelsefull del i att avgöra den här viktiga stridsfrågan. Men hans uppdrag var inte lätt. Det var inte möjligt att i förväg räkna ut hur församlingen i Antiokia skulle reagera på beslutet. Därför ”behövdes det någon med ett mått av vishet och takt för att förklara vad apostlarna hade skrivit i sitt brev”, framhåller en kommentator. Att Silas blev utvald till det här känsliga uppdraget säger en del om vad slags person han måste ha varit. Det gick att lita på att han korrekt skulle återge den styrande kretsens föreskrifter. Han måste också ha varit en förståndig tillsyningsman som kunde ha ett lugnande inflytande, när strid hotade att bryta ut i församlingen.

Reser tillsammans med Paulus

Det är ovisst om Silas återvände till Jerusalem efter sitt uppdrag. I varje fall var han i Antiokia när Paulus, efter att ha tvistat med Barnabas om Johannes Markus, valde ut Silas för att göra en ny resa. Avsikten var att på nytt besöka de städer där Paulus hade predikat under sin första missionsresa. — Apostlagärningarna 15:36–41.

Det som inverkade på valet av Silas kan ha varit hans positiva inställning till att predika bland icke-judar och den myndighet som han, som profet och talesman för den styrande kretsen, kunde förmedla, när deras beslut skulle framföras till troende i Syrien och Kilikien. Det blev ett utmärkt resultat. I Apostlagärningarna sägs det: ”När de nu färdades vidare genom städerna, överlämnade de till dem som var där de förordningar till efterlevnad som hade beslutats om av apostlarna och de äldre männen som var i Jerusalem. Därför fortsatte församlingarna verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag.” — Apostlagärningarna 16:4, 5.

Under missionärernas resa var det två gånger som den heliga anden ledde bort dem från deras planerade färdväg. (Apostlagärningarna 16:6, 7) När de kom till Lystra slöt sig Timoteus till gruppen, och det var på grund av ”förutsägelser” beträffande honom, vilka inte ges någon närmare förklaring. (1 Timoteus 1:18; 4:14) Genom att Paulus, som också hade gåvan att profetera, fick en syn blev ressällskapet väglett till att segla i väg till Makedonien i Europa. — Apostlagärningarna 16:9, 10.

Pryglade och satta i fängelse

I Filippi, ”den främsta staden i provinsen”, genomgick Silas en prövning som han aldrig skulle glömma. Sedan Paulus hade drivit ut en spådomsande ur en slavflicka och hennes ägare såg att de hade blivit berövade en inkomstkälla, blev Silas och Paulus släpade inför stadens magistrat. Det medförde att de fick utstå den kränkande behandlingen att bli offentligt förevisade som ogärningsmän, få sina ytterkläder avslitna och bli piskade med spön på torget. — Apostlagärningarna 16:12, 16–22.

Att bli utsatt för sådan prygel var inte bara ett fruktansvärt straff, som drev det mänskliga uthärdandet till bristningsgränsen, utan i Paulus och Silas fall var straffet olagligt. Varför det? Den romerska lagen fastslog att en romersk medborgare inte kunde bli pryglad. Paulus var romersk medborgare, och det är sannolikt att Silas också var det. Efter det att de hade fått ”många slag” blev de kastade i fängelse, och deras fötter gjordes fast i stocken. Det var ”ett fruktansvärt redskap”, förklarar Gustav Stählin, ”i vilket fångarnas ben kunde säras så mycket man önskade för att förhindra att fångarna somnade”. Men vid midnatt ”höll Paulus och Silas på att be och lovprisa Gud med sång”, trots att deras ryggar säkert var täckta med smärtande sår. — Apostlagärningarna 16:23–25.

Det säger oss ytterligare något om Silas personlighet. Han kände glädje därför att det var för Kristi namns skull de fick lida. (Matteus 5:11, 12; 24:9) Det var samma sinnelag som gjorde det möjligt för Silas och hans följeslagare att under sitt uppdrag i Antiokia med framgång uppmuntra och styrka församlingen, så att deras medkristna kände sig glada. Den glädje som Paulus och Silas kände måste ha ökat, när de mirakulöst genom en jordbävning kom ut ur fängelset och dessutom kunde hjälpa fångvaktaren, som tänkte begå självmord, och hans familj att utöva tro på Gud. — Apostlagärningarna 16:26–34.

Prygeln och fängelsestraffet hade inte injagat fruktan vare sig hos Paulus eller hos Silas. När det kom besked om att de kunde släppas fria, vägrade de att skamset smyga sig ut ur Filippi som magistratens ledamöter räknade med. De stod på sig och vände på situationen till de arroganta och despotiska myndighetspersonernas nackdel. ”Offentligt, utan att vi var dömda, har de pryglat oss, män som är romare, och kastat oss i fängelse; och kastar de nu ut oss i hemlighet?” frågade Paulus. ”Nej, minsann, utan låt dem komma själva och föra oss ut.” Magistratens ledamöter kände, på grund av fruktan för konsekvenserna av sitt handlande, sig tvingade att bönfalla dem båda att gå bort från staden. — Apostlagärningarna 16:35–39.

Det var efter det att Paulus och Silas hade inskärpt sina rättigheter som romare i de styrandes sinnen som de följde deras uppmaning — men inte förrän de tagit farväl av sina vänner. I enlighet med vad som nu hade blivit ett kännetecken för hela predikofärden ”uppmuntrade” Silas och hans kamrat återigen bröderna och begav sig sedan i väg. — Apostlagärningarna 16:40.

Från Makedonien till Babylon

Paulus och Silas och deras följeslagare blev inte missmodiga av en erfarenhet som annars kunde ha påverkat dem negativt, utan fortsatte till nya missionärsdistrikt. I Thessalonike fick de återigen möta svårigheter. På grund av att Paulus under tre sabbater hade framgång i sin tjänst, uppeggade svartsjuka motståndare en mobb, vilket gjorde det klokt av missionärerna att lämna staden på natten. De begav sig till Berea. När motståndarna fick veta hur bra det gick för Paulus och hans följeslagare i den staden, kom de dit hela vägen från Thessalonike. Paulus fortsatte ensam, medan Silas och Timoteus stannade kvar i Berea för att ta hand om gruppen av nyintresserade. (Apostlagärningarna 17:1–15) Silas och Timoteus återförenades med Paulus i Korinth och hade då goda nyheter med sig och kanske en gåva från trogna vänner i Makedonien. Det måste ha gjort det möjligt för den hjälpbehövande aposteln att upphöra med sitt förvärvsarbete, som han hade ägnat sig åt under mellantiden, och återigen med energi ta del i predikandet på heltid. (Apostlagärningarna 18:1–5; 2 Korinthierna 11:9) I Korinth omtalas Silas och Timoteus också som evangelieförkunnare och följeslagare till Paulus. Det är därför uppenbart att de inte saktade farten i sin verksamhet i den staden heller. — 2 Korinthierna 1:19.

I breven till thessalonikerna, som båda har skrivits från Korinth under den här tiden, används genomgående pronomenet ”vi”, och det gör att man menar att Silas och Timoteus medverkade i skrivandet. Men uppfattningen att Silas var engagerad i skrivandet är huvudsakligen grundat på vad Petrus skriver om ett av sina egna brev. Petrus säger att han skrev sitt första brev från Babylon ”genom Silvanus, en trofast broder”. (1 Petrus 5:12, 13) Det här kan helt enkelt innebära att Silvanus var den som förmedlade brevet, men skillnaden i stil mellan Petrus båda brev kan tyda på att han använde Silas till att skriva ner det första, men inte det andra, brevet. Silas hade många förmågor och teokratiska privilegier, och till dem hörde kanske också att vara sekreterare.

Ett exempel att följa

När vi begrundar vad vi vet om Silas verksamhet, ser vi att han hade ett imponerande register. Han är ett utmärkt exempel för missionärer och resande tillsyningsmän i vår tid. Han visade osjälviskhet genom att till betydande kostnader för sig själv och inte för att vinna materiella fördelar eller prestige färdas genom stora områden för att hjälpa andra. Syftet var att uppmuntra dem med visa och taktfulla råd och väl förberedda och entusiastiska tal och genom att vara nitisk i tjänsten på fältet. Om du på liknande sätt, oavsett vilken uppgift du har bland Jehovas organiserade folk, strävar efter att vara positiv — också när du drabbas av motgång — kommer du också att bli en källa till uppmuntran för dina medtroende.

[Karta på sidan 29]

(För formaterad text, se publikationen)

Paulus andra missionsresa

Stora havet

Antiokia

Derbe

Lystra

Ikonion

Troas

Filippi

Amfipolis

Thessalonike

Berea

Athen

Korinth

Efesos

Jerusalem

Caesarea

[Bildkälla]

Mountain High Maps® Copyright © 1997 Digital Wisdom, Inc.