Aquila och Priscilla — ett föredömligt par
”FRAMFÖR mina hälsningar till Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus, som har vågat sin egen hals för min själ och som inte bara jag tackar utan också alla församlingarna bland nationerna.” — Romarna 16:3, 4.
Dessa ord av aposteln Paulus till den kristna församlingen i Rom visar hur högt han värderade och aktade detta gifta par. Han var noga med att inte förbigå dem, när han skrev till deras församling. Men vilka var dessa två ”medarbetare” till Paulus, och varför var de så uppskattade av honom och av församlingen? — 2 Timoteus 4:19.
Aquila var en jude i diasporan (förskingringen) och född i Pontos, ett område i norra Mindre Asien. Han och hans hustru, Priscilla (Prisca), hade bosatt sig i Rom. Det hade funnits en ganska stor judisk koloni i den staden åtminstone sedan den tid då Pompejus intog Jerusalem år 63 f.v.t., när ett stort antal fångar fördes till Rom som slavar. Romerska inskriptioner visar att det fanns ett dussintal synagogor i den forntida staden. Ett antal judar från Rom var närvarande i Jerusalem vid pingsten år 33 v.t. och fick höra de goda nyheterna då. Kanske var det genom dem som det kristna budskapet först nådde det romerska rikets huvudstad. — Apostlagärningarna 2:10.
Judarna hade emellertid fördrivits från Rom år 49 eller tidigt år 50 v.t. på order av kejsar Claudius. Det var därför i den grekiska staden Korinth som aposteln Paulus träffade Aquila och Priscilla. När Paulus anlände till Korinth, tog Aquila och Priscilla gästfritt emot honom och erbjöd honom också arbete, eftersom de hade samma yrke — de var tältmakare. — Apostlagärningarna 18:2, 3.
Tältmakare
Det var inget lätt arbete. Att tillverka tält inbegrep att skära till och sy ihop stycken av stel, kraftig väv eller av läder. Enligt historikern Fernando Bea var det ”ett arbete som krävde kunnighet och noggrannhet” från tältmakarnas sida. De arbetade med ”grova, styva textilier, som gav skydd mot sol och regn och som användes vid tältning under resor eller för packning av varor i fartygens lastrum”.
Detta väcker en fråga. Sade inte Paulus att han hade blivit ”uppfostrad ... vid Gamaliels fötter”, vilket förberett honom för en prestigefylld karriär under kommande år? (Apostlagärningarna 22:3) Det är visserligen sant, men bland judarna i det första århundradet satte man en ära i att lära en pojke ett hantverk, även om han skulle få högre utbildning. Därför är det troligt att både Aquila och Paulus hade lärt sig sin färdighet som tältmakare när de var unga. Den erfarenheten visade sig bli till stor nytta längre fram. Som kristna ansåg de emellertid inte ett sådant världsligt arbete vara ett mål i sig självt. Paulus förklarade att det arbete han utförde i Korinth tillsammans med Aquila och Priscilla endast var ett medel som hjälpte honom att försörja sig i sin främsta verksamhet, i arbetet med att förkunna de goda nyheterna utan att ”bli en kostsam börda för någon”. — 2 Thessalonikerna 3:8; 1 Korinthierna 9:18; 2 Korinthierna 11:7.
Det är tydligt att Aquila och Priscilla gärna ville göra allt de kunde för att bistå Paulus i hans missionärstjänst. Vem vet hur många gånger de tre vännerna gjorde en paus i sitt arbete för att vittna informellt för kunder eller förbipasserande! Och även om deras arbete som tältmakare var prestigelöst och tröttsamt, utförde de det med glädje. De arbetade rentav ”natt och dag” för att främja Guds intressen — precis som många kristna i våra dagar försörjer sig genom deltidsarbete eller säsongsarbete för att kunna ägna det mesta av sin återstående tid åt att hjälpa människor att få höra de goda nyheterna. — 1 Thessalonikerna 2:9; Matteus 24:14; 1 Timoteus 6:6.
Föredömen i att visa gästfrihet
Paulus använde förmodligen Aquilas hus som bas för sin missionärsverksamhet under de 18 månader han stannade i Korinth. (Apostlagärningarna 18:3, 11) Det är därför troligt att Aquila och Priscilla också hade glädjen att få ha Silas (Silvanus) och Timoteus som gäster när dessa anlände från Makedonien. (Apostlagärningarna 18:5) Paulus’ två brev till thessalonikerna, vilka senare blev en del av Bibelns kanon, kan ha skrivits när aposteln bodde hos Aquila och Priscilla.
Det är lätt att föreställa sig att Priscillas och Aquilas hem vid den tidpunkten var ett centrum för teokratisk verksamhet. Förmodligen kom många kära vänner på besök — Stefanas och hans familj, de första kristna i provinsen Akaja, vilka Paulus själv hade döpt; Titius Justus, som lät Paulus använda hans hus till att hålla föredrag i, och Crispus, den man som presiderade i synagogan och som tillsammans med hela sitt hushåll omfattade sanningen. (Apostlagärningarna 18:7, 8; 1 Korinthierna 1:16) Sedan har vi också Fortunatus och Akaikus; Gajus, i vars hem församlingens möten kan ha hållits; Erastos, stadens förvaltare; Tertius, sekreteraren som Paulus dikterade sitt brev till romarna för, och Febe, en trogen syster i den närliggande församlingen Kenkreai, vilken troligen tog med brevet från Korinth till Rom. — Romarna 16:1, 22, 23; 1 Korinthierna 16:17.
De av Jehovas tjänare i våra dagar som har haft tillfälle att visa gästfrihet mot en resande tillsyningsman vet hur uppmuntrande och minnesrikt det kan vara. De uppbyggande erfarenheter som berättas vid sådana tillfällen kan vara en verklig källa till andlig vederkvickelse för alla. (Romarna 1:11, 12) Och de som i likhet med Aquila och Priscilla upplåter sina hem för möten, kanske ett församlingsbokstudium, har glädjen och tillfredsställelsen att på det sättet kunna bidra till att främja den sanna gudsdyrkan.
Aquila och Priscilla var så nära vänner till Paulus att de följde med honom när han lämnade Korinth på våren år 52 v.t. och gjorde honom sällskap ända till Efesos. (Apostlagärningarna 18:18–21) De stannade kvar i den staden och lade grunden för apostelns nästa besök. Det var här som dessa skickliga undervisare och förkunnare av de goda nyheterna träffade den vältalige Apollos och ”tog ... upp honom i sitt sällskap”, och de hade glädjen att få hjälpa honom att förstå ”Guds väg mera korrekt”. (Apostlagärningarna 18:24–26) När Paulus sedan besökte Efesos på nytt under sin tredje missionsresa, någon gång på vintern 52/53 v.t., var det fält som uppodlats av detta energiska par redan moget för skörd. I omkring tre år predikade Paulus och undervisade där om ”Vägen”, och församlingen i Efesos höll möten i Aquilas hem. — Apostlagärningarna 19:1–20, 26; 20:31; 1 Korinthierna 16:8, 19.
När dessa två vänner till Paulus längre fram återvände till Rom, fortsatte de att ”följa gästfrihetens väg” och upplät sitt hem för kristna möten. — Romarna 12:13; 16:3–5.
De vågade ”sin egen hals” för Paulus
Det var kanske så att Paulus bodde hos Aquila och Priscilla också medan han var i Efesos. Bodde han hos dem vid den tidpunkt då silversmederna ställde till med tumult? Berättelsen i Apostlagärningarna 19:23–31 säger att när hantverkarna som tillverkade tempel gjorde uppror mot predikandet av de goda nyheterna, fick bröderna hindra Paulus från att riskera livet genom att gå in till mobben. Somliga bibelkommentatorer har lagt fram den teorin att det var just i en sådan farofylld situation som Paulus kände sig ”oviss till och med om livet” och som Aquila och Priscilla ingrep på något sätt och vågade ”sin egen hals” för honom. — 2 Korinthierna 1:8; Romarna 16:3, 4.
När ”tumultet hade upphört”, lämnade Paulus förståndigt nog staden. (Apostlagärningarna 20:1) Utan tvivel utsattes också Aquila och Priscilla för motstånd och hån. Gjorde detta att de kände sig missmodiga? Tvärtom. Aquila och Priscilla strävade modigt vidare i sin kristna tjänst.
Ett sammansvetsat par
Sedan Claudius’ styre hade upphört, återvände Aquila och Priscilla till Rom. (Romarna 16:3–15) Sista gången de omtalas i Bibeln är de emellertid tillbaka i Efesos. (2 Timoteus 4:19) Precis som alla andra gånger Bibeln omtalar denne man och hans hustru, nämns de återigen tillsammans. Vilket sammansvetsat, enigt par! Paulus kunde inte tänka på denne käre broder, Aquila, utan att påminna sig hans hustrus trogna samarbete. De är verkligen ett fint föredöme för kristna par i våra dagar. Med lojalt bistånd från en hängiven make eller maka kan en person uträtta mycket ”i Herrens verk” och ibland till och med göra mer än hon eller han skulle ha kunnat göra som ogift. — 1 Korinthierna 15:58.
Aquila och Priscilla tjänade i flera olika församlingar. I likhet med dem har många nitiska kristna i våra dagar ställt sig till förfogande och flyttat till platser där behovet är större. De får också erfara den glädje och tillfredsställelse som kommer av att man ser Rikets intressen växa och av att kunna odla innerliga och dyrbara kristna vänskapsförhållanden.
Genom sitt fina föredöme i fråga om att visa kristen kärlek var Aquila och Priscilla högt uppskattade av Paulus och andra. Men ännu viktigare var att de fick ett gott rykte hos Jehova själv. Bibeln försäkrar oss: ”Gud är inte orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem.” — Hebréerna 6:10.
Vi kanske inte har möjlighet att ge ut oss själva i likhet med Aquila och Priscilla, men vi kan ändå följa deras utmärkta föredöme. Vi kommer att känna djup tillfredsställelse när vi använder vår energi och vårt liv i helig tjänst och aldrig glömmer att ”göra gott och att dela med ... [oss] åt andra, ty Gud finner välbehag i sådana offer”. — Hebréerna 13:15, 16.