Eftersom sjöfarare under det första århundradet saknade instrument — de hade inte ens kompass — fick de manövrera enbart efter vad de såg. Det var därför säkrast att resa när sikten var som bäst — vanligtvis från slutet av maj till mitten av september. Under de två månaderna före och efter denna period kunde köpmän chansa på att segla. Men under vinterperioden fördunklade ofta dimma och moln sikten. På dagen kunde man inte se landmärken eller solen, och på natten kunde man inte se stjärnorna. Sjöfarten betraktades som nerlagd (latin: mare clausum) från 11 november till 10 mars, förutom i absolut nödvändiga eller brådskande fall. De som var på resa sent under säsongen löpte risken att behöva övervintra i en främmande hamn. — Apostlagärningarna 27:12; 28:11.

Paulus var tydligen medveten om farorna med sjöresor som gjordes efter säsongens slut. Han till och med avrådde från att segla i slutet av september eller början av oktober genom att säga: ”Ni män, jag inser att sjöresan skall komma att medföra skada och stor förlust inte bara av lasten och båten, utan också av våra själar.” (Apostlagärningarna 27:9, 10) Den arméofficer som förde befälet struntade emellertid i dessa ord, och det ledde till skeppsbrottet vid Malta.