Bidrag som gläder hjärtat
I RUTAN här nedan kan vi läsa två typiska tiggarbrev som skickats ut av religionssamfund i kristenheten. Finner du dem hjärtevärmande? Knappast! Men i våra dagar är ju pengar ändå nödvändiga i olika avseenden för att befrämja den tillbedjan som Gud godkänner. Hur kan då en kristen organisation skaffa de penningmedel som behövs för att utföra Guds vilja?
Vi kan få svar på denna fråga genom att undersöka hur man gick till väga i den kristna församlingen under det första århundradet och vad dess grundare, Jesus Kristus, sade. ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er”, uppmanar Jesus i Lukas 6:38. ”Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” Hur passande måste inte denna illustration ha förefallit Jesu åhörare på den tiden! Deras orientaliska klädnad hade en inbyggd ficka, i vilken de kunde bära eller förvara saker och ting. Ordet ”knä”, ordagrant ”bröst” (grekiska: kolʹpos), har avseende på det fickveck som bildas strax ovanför bältet på en löst sittande klädnad, och i denna ficka brukade torghandlare hälla de uppmätta varor som inhandlats.
Hur många köpmän skulle först pressa samman och sedan skaka varorna för att få i så mycket som möjligt i en kunds mantelveck, ända tills det började rinna över? Mycket få, om ens några! Genom att frikostigt utföra barmhärtighetsgärningar mot nödlidande personer skulle emellertid de kristna bli rikligt återgäldade med barmhärtighet. Det sätt varpå vi behandlar andra, vare sig vi är generösa eller njugga, är ett mått på vad vi själva kommer att få inhösta i gengäld, inte bara av människor, utan, och det är ännu viktigare, av Jehova Gud. — Jämför 2 Korintierna 9:6; Galaterna 6:7.
Jesus, som villigt gav av sig själv och sina tillgångar, fick själv erfara den praktiska tillämpningen av denna princip. Han var frikostigheten personifierad. Nitiskt och osjälviskt predikade han de goda nyheterna om Guds rike för de fattiga. Han tog inte betalt för sina tjänster och väntade sig inte heller att få någon speciell lön. Likväl behövde han aldrig sakna någonting. Människor gav honom frivilligt sitt generösa stöd i hans tjänst. — Lukas 7:22; 8:1—3.
Jesu givande inspirerade andra — Simon Petrus, Jakob, Johannes och resten av de tolv — att visa samma frikostighet genom att lämna allt för att ta del i förkunnartjänsten. (Lukas 5:10, 11; 9:1—6) Detta slag av givande ger samma resultat i våra dagar. Jehovas vittnen ger av sin tid, sin kraft och sina materiella tillgångar för att andra skall få höra de goda nyheterna om Guds rike. När dessa ådagalägger frikostighet genom att predika, blir andra i sin tur stimulerade att visa frikostighet genom att ta del med dem i att sprida de goda nyheterna. — Ordspråksboken 11:25.
Förutom vårt predikande finns det emellertid ett annat slags givande som värmer hjärtat. Att med rätt motiv och på rätta grunder bidra med penningmedel är också en del av den sanna tillbedjan. (2 Korintierna 9:9—14) Hur skedde detta bland de kristna under det första århundradet?
Hur de första kristna gick till väga
Från och med den dag då den kristna församlingen grundades år 33 v.t. började de 3.000 nyomvända som blivit döpta att ägna sig åt ”delaktighet med varandra, åt att hålla måltider och åt böner”. Av vilken anledning? För att de skulle kunna stärka sin nyvunna tro genom att fortsätta att ”ägna sig åt apostlarnas undervisning”. — Apostlagärningarna 2:41, 42.
Judar och proselyter hade kommit till Jerusalem och planerat att stanna endast under pingsthögtiden. Men de som blev kristna önskade stanna kvar längre för att lära sig mer och växa till i sin nya tro. Det uppstod därför ett trängande behov av att skaffa mat och husrum till alla dessa. En del av besökarna hade inte tillräckligt med pengar med sig, medan andra hade mer än de behövde. Man gjorde därför en tillfällig anordning med insamling av materiella ting och utdelning till de behövande. — Apostlagärningarna 2:43—47.
Hur gick man till väga för att skaffa mat och logi till dessa? Apostlarna fungerade som en styrande krets och organiserade insamlingen och utdelningen av de inkomna bidragen. Vi ser således hur medlemmarna i den första kristna församlingen inte betraktade sina materiella tillgångar som sina egna, utan som något som kunde användas till gagn för hela församlingen. (Apostlagärningarna 2:44; 4:32) Vi läser också: ”Alla som var ägare till åkrar eller hus sålde dem och bar fram beloppen för de ting som såldes och lade dem för apostlarnas fötter. Och så gjordes en fördelning åt var och en, allt efter vad han hade behov av.” — Apostlagärningarna 4:34, 35.
Försäljningen av jordegendomar och delaktigheten med varandra var helt och hållet frivillig. Ingen var förpliktad att sälja eller donera något; det var inte heller en uppmuntran till fattigdom. Den tanke som kommer till uttryck är inte att de rika medlemmarna sålde alla sina ägodelar och således blev fattiga. I stället sålde de sin egendom av medkänsla med sina trosfränder under de omständigheter som då rådde och använde intäkterna till att bidra med det som behövdes för att främja Rikets intressen. — Jämför 2 Korintierna 8:12—15.
Också i våra dagar har enskilda personer överlåtit egendom till Sällskapet Vakttornet eller nämnt denna organisation i sitt testamente och har därmed ställt dessa medel till förfogande för Jehovas vittnens styrande krets för att användas där behovet är som störst i Rikets verk. Precis som vid pingsten bidrar allt sådant givande till att sprida andlig upplysning. Det är aldrig någonsin framtvingat.
Regelbundenhet är nyckeln
Omkring 20 år efter pingsten år 33 v.t. påminner aposteln Paulus församlingen i Korint om behovet av en insamling för ett speciellt ändamål. ”Vad beträffar insamlingen till de heliga: gör ni nu också på samma sätt som jag har gett anvisning om åt församlingarna i Galatien”, skriver han. Sedan ger han dem ett gott råd: ”Må var och en av er på första dagen i veckan hemma hos sig lägga undan något att spara, alltefter den framgång han kan få, så att det inte då, när jag än kommer, skall försiggå insamlingar. Men när jag kommer fram, skall jag sända vilka män ni än genom brev godkänner för att skaffa er välmenta gåva vidare till Jerusalem.” Beslutet att avgöra hur mycket man skulle ge tycks ha inbegripit hela familjen, vare sig den var rik eller fattig, eftersom var och en skulle göra det ”hemma hos sig”. — 1 Korintierna 16:1—3.
Paulus’ förslag beträffande tillvägagångssättet vid bidragsgivning kan tillämpas av församlingens medlemmar i våra dagar. På vilket sätt? Regelbundenhet är nyckeln. Om din församling skall kunna betala kostnaderna för er möteslokal eller Rikets sal, är det väsentliga ”inte så mycket själva bidragssumman, utan att regelbundet sätta undan något varje vecka eller varje månad för Rikets intressen”, skriver avdelningskontoret i Peru. Tycker du att detta är en bra idé? Även barn kan få lära sig att inse att regelbundet givande är en del av deras tillbedjan.
När bidrag ges med rätt motiv och på rätta grunder, är detta således något som värmer hjärtat hos både Gud och människor. Som det sägs i 2 Korintierna 9:7: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.”
[Ruta på sidan 28]
Metoder som används i kristenheten
”Herren talade till mig och bad mig skriva detta brev till dig. ... Jag skulle inte för allt i världen skriva ett brev som detta till dig, om inte Gud hade talat till mig och bett mig skicka dig detta brev och tala om för dig att om du snarast ville skicka 20 dollar för att hjälpa mig, så kommer han att välsigna dig på ett sätt som du aldrig har blivit välsignad förut.” — Standardbrev från en kanadensisk präst, undertecknat ”Din själasörjare och kamrat”.
”Öppna denna Heliga smörjelseolja (låt inte en droppe gå till spillo). Jesus är denna trons olja. Gör ett korstecken på din panna med den, gå därefter i tro in i ett rum för dig själv och ta fram de pengar du har och gör ett korstecken på varje sedel, så skall Gud bota dina penningbekymmer och förmera dina pengar i enlighet med Lukas 6:38. ... När du smörjer de pengar du har med denna heliga smörjelseolja, smörj då varje sedel du har. Gör ett korstecken på varje sedel, och ta sedan den största sedel du har, vare sig det är en 20-dollarsedel, en 10-dollarsedel eller en 5-dollarsedel, gör ett kors på den med smörjelseoljan och skicka in den till Guds verk.” — Standardbrev från en pastor i Förenta staterna, undertecknat ”En Guds profet sedan 30 år”.
[Ruta på sidan 30]
Hur somliga bidrar till Rikets verk
◆ GÅVOR: Penningbidrag kan sändas direkt till Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet, Box 5, 732 00 Arboga (postgiro 459457-8). I Finland kan bidrag sändas till Vakttornet, PB 68, 01301 Vanda 30. Läsare i övriga länder kan sända bidragen till avdelningskontoret i respektive land — adresser finns upptagna i flertalet av våra inbundna böcker. Ett kort brev (eller några ord på postgiroblanketten) som förklarar att pengarna är avsedda som ett frivilligt bidrag bör alltid åtfölja sådana gåvor. Man kan också skänka annan egendom, fast eller lös, men bör då först ta kontakt med Sällskapet innan man gör en sådan donation.
◆ FÖRSÄKRINGAR: Sällskapet Vakttornet kan också göras till förmånstagare för livförsäkringar och bör då meddelas om detta.
◆ TESTAMENTEN: Egendom eller pengar kan testamenteras till Sällskapet Vakttornet genom ett i laga form upprättat testamente. Sällskapet bistår med utformningen av sådana testamenten, om testatorn så önskar.
Det går att få ytterligare upplysningar eller råd angående dessa ting genom att skriva till Sällskapet Vakttornets avdelningskontor.
[Bilder på sidan 31]
Olika sätt på vilka Jehovas vittnens styrande krets har använt dina bidrag till att främja Rikets intressen de två senaste åren:
Bidrag till mer än 12.700 missionärer och pionjärer med särskilt uppdrag
Nykonstruktion eller utbyggnad av 40 avdelningskontor
Ekonomisk hjälp åt mer än 5.000 resande tillsyningsmän och deras hustrur
Inköp av åtta nya snabbgående rotationspressar
Underhåll för mer än 8.400 beteliter
Hjälp till katastrofoffer