Har Gud förutbestämt vårt öde?

”MÅNGA imaginära problem skulle undvikas, om den så ofta missförstådda termen predestination inte alls användes.” Varför det, kanske du undrar om du själv har använt ordet ”predestination” eller hört det användas.

Enligt det nyutkomna franska katolska uppslagsverket Théo, Nouvelle encyclopédie catholique gör man klokt i att inte använda ordet ”predestination”. I en annan bok sägs det: ”I dag tycks predestinationen inte längre vara ett omdebatterat ämne bland teologer, inte ens i de flesta protestantiska samfund.”

Predestinationsläran har emellertid oroat många människor under historiens gång. Den var en av de stridsfrågor som gav upphov till reformationen, och även inom katolska kyrkan var den i hundratals år föremål för hetsiga dispyter. Även om frågan inte är lika omdebatterad i våra dagar, är den fortfarande ett problem. Vem skulle inte vilja veta om ens öde är bestämt på förhand?

Vad avses med ”predestination”?

Vad menar då kyrkorna med ”predestination”? Enligt uppslagsverket Dictionnaire de théologie catholique avses med predestination: ”Guds avsikt att leda vissa, på förhand namngivna, personer till evigt liv”. Man menar i allmänhet att dessa utvalda, ”namngivna”, personer är de som aposteln Paulus syftar på i sitt brev till romarna, när han skriver: ”Gud låter alla sina gärningar samverka till nytta för dem som älskar Gud, dem som enligt hans uppsåt är de kallade; ty dem som han har gett sitt första erkännande har han också förutbestämt [predestinerat, Revised Standard Version] till att likformas med hans Sons bild. ... Vidare är de som han har förutbestämt de som han också har kallat; och de som han har kallat är de som han också har förklarat vara rättfärdiga. Slutligen är de som han har förklarat rättfärdiga de som han också har förhärligat.” — Romarna 8:28—30.

Enligt predestinationsläran har vissa människor redan före sin födelse blivit utvalda av Gud att få del av himmelsk härlighet tillsammans med Kristus. Detta väcker den så länge omdebatterade frågan: Väljer Gud godtyckligt ut dem som han vill rädda, eller har människor en fri vilja och ett eget ansvar när det gäller att vinna och behålla Guds ynnest?

Augustinus, predestinationslärans fader

Även om andra kyrkofäder redan tidigare hade skrivit om predestination, anses Augustinus (354—430 v.t.) allmänt vara den som har lagt grunden till denna lära för både katolska och protestantiska kyrkor. Enligt Augustinus har de rättfärdiga sedan evärdliga tider predestinerats eller förutbestämts av Gud till att få eviga välsignelser, medan de orättfärdiga — även om de inte är predestinerade av Gud i ordets egentliga bemärkelse — får ta emot det välförtjänta straffet för sina synder, nämligen fördömelse. Augustinus’ förklaring lämnade knappast något rum alls för den fria viljan och kom därför att ge upphov till många dispyter.

Augustinus’ arvtagare

Debatten om predestinationen och den fria viljan blossade upp med jämna mellanrum under medeltiden och tillspetsades under reformationen. Luther betraktade predestinationen av enskilda individer som ett fritt val från Guds sida, utan att Han på förhand känner de utvaldas framtida förtjänster eller goda gärningar. Calvin var ännu mer radikal med sin lära om tvåfaldig predestination: Somliga är predestinerade till evig räddning eller frälsning och andra till evig fördömelse. Även Calvin ansåg emellertid att Guds val är godtyckligt eller rentav obegripligt.

Tvistefrågan om predestinationen och den närbesläktade frågan om ”nåden” — ett ord som kyrkorna använder för att beteckna den handling genom vilken Gud räddar eller frälser människor och förklarar dem rättfärdiga — antog sådana proportioner att den katolska påvestolen år 1611 förbjöd all publicering av stoff rörande detta ämne utan dess godkännande. Inom katolska kyrkan fick Augustinus’ läror starkt stöd bland jansenisterna i Frankrike på 1600- och 1700-talen. De förespråkade en mycket sträng och elitisk form av kristendom och hade till och med anhängare inom aristokratin. Debatten om predestinationen fortsatte emellertid med oförminskad kraft. Kung Ludvig XIV lät riva klostret Port-Royal, jansenismens fäste.

Inom de protestantiska reformerta kyrkorna var frågan långt ifrån avgjord. Remonstranterna, som följde Jacobus Arminius, hörde till dem som trodde att människan själv i viss mån kan bidra till sin frälsning. Den protestantiska Dordrechtsynoden (1618/1619) gjorde slut på tvisten för en tid, när den antog en sträng form av kalvinsk ortodoxi. I Tyskland resulterade dispyten om predestinationen och den fria viljan i en lång period av ”fåfänga försoningssträvanden, smädelser, frihetsberövanden och landsförvisning av teologer”, enligt boken L’aventure de la Réforme — Le monde de Jean Calvin.

Predestination eller fri vilja?

Ända från första början har dessa båda diametralt motsatta begrepp, predestinationen och den fria viljan, gett upphov till många hetsiga dispyter. Augustinus för sin del hade inte kunnat förklara denna oförenlighet. Calvin ansåg den också vara ett uttryck för Guds suveräna vilja och därför oförklarlig.

Kan Bibelns beskrivning av Guds egenskaper och personlighet hjälpa oss att få en bättre förståelse av dessa frågor? I nästa artikel skall vi undersöka den saken närmare.

[Bilder på sidan 4]

Calvin

Luther

Jansen

[Bildkälla]

Bilder: Bibliothèque Nationale, Paris