Gud och kejsaren

”Betala då för all del tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” — LUKAS 20:25.

1. a) Vilken upphöjd ställning har Jehova? b) Vad är vi skyldiga Jehova, något som vi aldrig kan ge åt kejsaren?

JESUS KRISTUS var, när han gav denna anvisning, övertygad om att det Gud kräver av sina tjänare kommer före allt som kejsaren, staten, kan kräva av dem. Jesus visste bättre än någon annan hur sanna orden i psalmistens bön till Jehova var: ”Ditt kungavälde är ett kungavälde för alla obestämda tider, och ditt herravälde [dvs. suveräniteten]a varar under alla på varandra följande generationer.” (Psalm 145:13) När Djävulen erbjöd Jesus myndighet över den bebodda jordens alla kungariken, svarade Jesus: ”Det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbe, och det är endast honom du skall ägna helig tjänst.’” (Lukas 4:5—8) ”Kejsaren” skulle aldrig tillbes, vare sig det var den romerske kejsaren, någon annan mänsklig härskare eller staten själv.

2. a) Vilken ställning har Satan i förhållande till den här världen? b) Med vems tillåtelse innehar Satan den ställningen?

² Jesus förnekade inte att världens kungariken tillhörde Satan. Längre fram kallade han Satan ”den här världens härskare”. (Johannes 12:31; 16:11) Mot slutet av det första århundradet v.t. skrev aposteln Johannes: ”Vi vet att vi härstammar från Gud, men hela världen befinner sig i den ondes våld.” (1 Johannes 5:19) Detta innebär inte att Jehova har avsagt sig sin suveränitet över jorden. Kom ihåg att Satan, när han erbjöd Jesus styret över de politiska kungarikena, förklarade: ”Jag vill ge dig all denna myndighet ... , eftersom den har överlämnats åt mig.” (Lukas 4:6) Det är endast med Guds tillåtelse som Satan utövar myndighet över världens kungariken.

3. a) Vilken ställning har nationernas regeringar inför Jehova? b) Hur kan vi säga att detta att vi underordnar oss den här världens regeringar inte betyder att vi underordnar oss Satan, den här världens gud?

³ På liknande sätt kan staten utöva sin myndighet enbart därför att Gud som suverän härskare tillåter den att göra det. (Johannes 19:11) ”De existerande myndigheterna” kan därför sägas vara ”av Gud inordnade i sina relativa ställningar”. I förhållande till Jehovas suveräna myndighet är deras myndighet helt visst mycket begränsad. Men de är ”Guds tjänare”, ”Guds offentliga tjänare”, genom att de tillhandahåller nödvändig samhällsservice, upprätthåller lag och ordning och bestraffar ogärningsmän. (Romarna 13:1, 4, 6) De kristna måste således inse att det förhållandet att Satan är den här världens eller ordningens osynlige härskare inte innebär att de underordnar sig honom, när de erkänner att de i relativ bemärkelse skall underordna sig staten. De lyder Gud. Den politiska staten är fortfarande, nu år 1996, en del av ”Guds anordning”, en tillfällig anordning som Gud tillåter existera, och den bör erkännas som sådan av Jehovas jordiska tjänare. — Romarna 13:2.

Jehovas forntida tjänare och staten

4. Varför tillät Jehova att Josef fick en framträdande ställning i den egyptiska regeringen?

⁴ Under förkristen tid tillät Jehova att några av hans tjänare innehade framträdande ställningar i olika staters regeringar. På 1700-talet f.v.t. blev till exempel Josef statsminister i Egypten och innehade därmed ställningen närmast under den härskande Farao. (1 Moseboken 41:39—43) Det fortsatta händelseförloppet visade att Jehova hade manövrerat det hela så för att Josef skulle tjäna som ett redskap när det gällde att bevara Abrahams säd, hans avkomlingar, för att genomföra Guds uppsåt. Vi måste naturligtvis komma ihåg att Josef hade sålts som slav till Egypten och att han levde vid en tid då Guds tjänare hade varken den mosaiska lagen eller ”Kristi lag”. — 1 Moseboken 15:5—7; 50:19—21; Galaterna 6:2.

5. Varför blev de judiska landsflyktiga befallda att söka Babylons ”frid”?

⁵ Flera hundra år senare blev den trogne profeten Jeremia inspirerad av Jehova att uppmana de judar som var i landsflykt i Babylon att underordna sig de styrande där och att till och med be för den stadens frid. I sitt brev till dem skrev han: ”Detta är vad härars Jehova, Israels Gud, har sagt till hela det landsflyktiga folket: ... ’Sök den stads frid till vilken jag har låtit er gå i landsflykt, och be till Jehova till förmån för den, ty i dess frid kommer det att visa sig vara frid för er själva.’” (Jeremia 29:4, 7) Jehovas folk har alltid orsak att ”söka friden”, både för sig själva och för den nation där de bor, för att ha frihet att tillbe Jehova. — 1 Petrus 3:11.

6. Hur vägrade Daniel och hans tre kamrater, trots sina höga ämbetsställningar, att kompromissa när det gällde Jehovas lag?

⁶ Under landsflykten i Babylon underkastade sig Daniel och tre andra trogna judar som var fångna i slaveri under Babylon statlig utbildning och blev högt uppsatta statstjänstemän i det babyloniska väldet. (Daniel 1:3—7; 2:48, 49) Men redan under sin utbildning intog de en fast hållning när det gällde kosten, eftersom den skulle ha kunnat få dem att bryta den lag som deras Gud, Jehova, hade gett genom Mose. De blev välsignade för detta. (Daniel 1:8—17) När kung Nebukadnessar ställde upp en statlig bildstod, tvingades av allt att döma Daniels tre hebreiska kamrater att tillsammans med de andra statliga förvaltarna vara närvarande vid invigningsceremonin. Men de vägrade att ”falla ner och tillbe” den statliga avguden. Jehova belönade återigen deras ostrafflighet. (Daniel 3:1—6, 13—28) I våra dagar respekterar Jehovas vittnen på liknande sätt flaggan i den nation där de bor, men de kommer inte att utföra någon handling av tillbedjan ägnad åt den. — 2 Moseboken 20:4, 5; 1 Johannes 5:21.

7. a) Vilken fin ståndpunkt intog Daniel, trots att han hade en upphöjd ställning i statsapparaten i Babylon? b) Vilka förändringar skedde på den kristna tiden?

⁷ När den nybabyloniska dynastin hade störtats, fick Daniel en hög ämbetsställning under den medo-persiska regim som efterträdde den fallna dynastin i Babylon. (Daniel 5:30, 31; 6:1—3) Men han lät inte sin höga ställning få honom att äventyra sin ostrafflighet. När statens lag krävde att han tillbad kung Darius i stället för Jehova, vägrade han att göra detta. För detta kastades han till lejonen, men Jehova befriade honom. (Daniel 6:4—24) Detta var förstås under förkristen tid. När den kristna församlingen väl hade bildats, kom Guds tjänare ”under lag gentemot Kristus”. På grund av det sätt på vilket Jehova nu handlade med sitt folk kom mycket av det som var tillåtet under den judiska ordningen att betraktas annorlunda. — 1 Korinthierna 9:21; Matteus 5:31, 32; 19:3—9.

Jesu inställning till staten

8. Vilken händelse visar att Jesus var besluten att inte bli inblandad i politik?

⁸ När Jesus Kristus var här på jorden, ställde han upp högre normer för sina efterföljare, och han vägrade att bli inblandad i politiska eller militära frågor. När Jesus genom ett underverk hade gett flera tusen människor mat med några bröd och två små fiskar, ville judiska män gripa honom och göra honom till politisk kung. Men Jesus undvek dem genom att snabbt dra sig undan till bergen. (Johannes 6:5—15) Så här heter det i ett bibliskt uppslagsverk (The New International Commentary on the New Testament) om denna händelse: ”Det fanns en stark nationalistisk längtan hos judarna under den här perioden, och utan tvivel tyckte många av dem som såg detta underverk att de här hade en ledare auktoriserad av Gud, en som skulle vara rätt person att leda dem mot romarna. De bestämde sig därför för att göra honom till kung.” Det heter vidare att Jesus ”bestämt avvisade” detta erbjudande om att bli politisk ledare. Kristus stödde inte något uppror mot det romerska styret. Han förutsade faktiskt vad som skulle bli följden av den revolt som skulle inträffa efter hans död — ett outsägligt lidande för Jerusalems invånare och stadens ödeläggande. — Lukas 21:20—24.

9. a) Hur beskrev Jesus det förhållande hans kungarike stod i till världen? b) Vilken vägledning gav Jesus sina efterföljare när det gällde deras handlande mot världens regeringar?

⁹ Kort tid före sin död sade Jesus till den romerske kejsarens specielle representant i Judeen: ”Mitt kungarike är ingen del av den här världen. Om mitt kungarike vore en del av den här världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt kungarike inte härifrån.” (Johannes 18:36) Till dess Kristi kungarike gör slut på de politiska regeringarnas styre följer Kristi lärjungar hans exempel. De visar lydnad mot dessa etablerade myndigheter, men de lägger sig inte i deras politik. (Daniel 2:44; Matteus 4:8—10) Jesus gav sina lärjungar riktlinjer, när han sade: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men till Gud de ting som är Guds.” (Matteus 22:21) I sin bergspredikan hade Jesus tidigare sagt: ”Om en myndighetsperson tvingar dig till tjänst en mil, så gå med honom två mil.” (Matteus 5:41) I denna predikan belyste Jesus principen om att villigt underordna sig rimliga krav, både i mänskliga relationer och när det gäller sådana krav från de styrande som är i enlighet med Guds lag. — Lukas 6:27—31; Johannes 17:14, 15.

De kristna och kejsaren

10. Vilken samvetsgrann hållning till kejsaren intog de första kristna enligt en historiker?

¹⁰ Dessa korta riktlinjer skulle reglera förhållandet mellan de kristna och staten. I sin bok The Rise of Christianity skriver historikern E. W. Barnes: ”Närhelst en kristen under de kommande århundradena var osäker på sina plikter mot staten, vände han sig till Kristi auktoritativa undervisning. Han skulle betala skatter: även om de avgifter som pålades kunde vara tunga — de blev outhärdliga före det västromerska rikets fall — skulle den kristne stå ut med dem. Han skulle också acceptera alla andra statliga åligganden, såvida man inte krävde av honom att han skulle ge kejsaren sådant som tillhörde Gud.”

11. Hur rådde Paulus de kristna att uppträda mot världsliga härskare?

¹¹ Det var i överensstämmelse med denna princip som aposteln Paulus lite mer än 20 år efter Kristi död skrev till de kristna i Rom: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna.” (Romarna 13:1) Omkring tio år senare, kort före sin andra fångenskap och sin avrättning i Rom, skrev Paulus till Titus: ”Fortsätt att påminna dem [de kristna på Kreta] om att underordna sig och att lyda regeringar och myndigheter såsom härskare, att vara redo till allt gott verk, att inte bespotta någon, att inte vara stridslystna, att vara resonliga och lägga i dagen all mildhet mot alla människor.” — Titus 3:1, 2.

En ökad förståelse av ”de överordnade myndigheterna”

12. a) Vilken hållning menade Charles Taze Russell att en kristen skulle inta till de styrande myndigheterna? b) Vilka olika synsätt hade smorda kristna under första världskriget till att göra militärtjänst?

¹² Redan år 1886 skrev Charles Taze Russell i boken Tidsåldrarnes plan (på svenska år 1893): ”Hvarken Jesus eller apostlarne [blandade sig] på något sätt i de styrandes angelägenheter. ... De förmanade Församlingen att lyda lagarne och bevisa dess tjenare aktning för sjelfva embetets skull, ... att erlägga sina skatter och ej på något vis sätta sig upp emot lagen (Rom. 13: 1—7), utan för så vidt den strede emot Guds lag. (Apg. 4: 19; 5: 29) Herren Jesus, apostlarne och de förste kristne voro alla laglydige medlemmar af samhället, ehuruväl de höllo sig skilda från och icke togo någon del i denna verldens regering.” I den här boken identifierades helt korrekt ”överheten” eller ”de överordnade myndigheter”, som Paulus nämner, som mänskliga styrande myndigheter. (Romarna 13:1, 1917 I boken Den nya skapelsen, utgiven 1904 (på svenska 1912), hette det att de sanna kristna skulle vara ”bland den närvarande tidens mest laglydiga undersåtar: icke orostiftare, icke grälsjuka, icke sökare efter fel”. Somliga tolkade detta så att man skulle vara fullständigt underdånig de styrande makterna och att man till och med skulle gå så långt som till att man accepterade militärtjänst under första världskriget. Men andra betraktade militärtjänst som något som var i strid med Jesu ord: ”Alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) Det var uppenbart att man behövde få en klarare förståelse av kristen underdånighet under de överordnade myndigheterna.

13. Vilken förändrad uppfattning när det gällde överhetens identitet framfördes år 1929, och hur visade den sig vara till hjälp?

¹³ År 1929, vid en tid då olika regeringar började stifta lagar som förbjöd sådant som Gud befaller eller krävde sådant som Guds lagar förbjuder, trodde man att överheten måste vara Jehova Gud och Jesus Kristus.b Det var denna uppfattning som Jehovas tjänare hade under den kritiska tiden före och under andra världskriget och vidare in i det kalla kriget, med dess terrorbalans och militära beredskap. Man måste dock säga, när man nu ser tillbaka, att denna syn på saken, som framhävde Jehovas och Kristi överhöghet, hjälpte Guds folk att bevara en kompromisslös och neutral ståndpunkt under denna svåra period.

Relativ underdånighet

14. Hur spreds ökat ljus över Romarna 13:1, 2 och besläktade skriftställen år 1962?

¹⁴ År 1961 fullbordades New World Translation of the Holy Scriptures. Utarbetandet av den bibelöversättningen hade krävt ett ingående studium av grundtextens språk. Den exakta översättningen av de ord som används, inte bara i Romarna, kapitel 13, utan också i sådana skriftställen som Titus 3:1, 2 och 1 Petrus 2:13, 17, visade att uttrycket ”överordnade myndigheter” inte åsyftade den högsta myndigheten, Jehova, och hans Son, Jesus, utan mänskliga styrande myndigheter. I slutet av år 1962 publicerades artiklar i The Watchtower som gav en korrekt förklaring till Romarna, kapitel 13, och som också gav en klarare förståelse än den som man hade haft på C. T. Russells tid. Dessa artiklar framhöll att en kristens underdånighet under myndigheterna inte kan vara absolut, utan att den måste vara relativ, då den ju annars skulle kunna få honom att komma i konflikt med Guds lagar. Ytterligare artiklar i Vakttornet har betonat denna viktiga tanke.c

15, 16. a) Vilken mer balanserad syn ledde den nya förståelsen av Romarna, kapitel 13, till? b) Vilka frågor återstår att besvara?

¹⁵ Denna nyckel till en korrekt förståelse av Romarna, kapitel 13, har hjälpt Jehovas folk att få balans mellan en tillbörlig respekt för de politiska myndigheterna och en kompromisslös ståndpunkt när det gäller viktiga bibliska principer. (Psalm 97:11; Jeremia 3:15) De har därigenom kunnat ha en rätt syn på sitt förhållande till Gud och sitt uppträdande mot staten. Detta har garanterat att de, när de betalar tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, inte försummar att betala tillbaka till Gud de ting som är Guds.

¹⁶ Men vilka ting är egentligen kejsarens? Vilka rättmätiga krav kan staten ställa på en kristen? Dessa frågor skall vi behandla i följande artikel.

[Fotnoter]

Det är intressant att lägga märke till det som professor F. F. Bruce skriver i sin kommentar till Romarna, kapitel 13: ”Det framgår tydligt av sammanhanget i kapitlet, liksom av det allmänna sammanhanget i det apostlarna skrev, att staten med rätta kan kräva lydnad endast inom gränserna för de syften för vilka den har blivit installerad av Gud — framför allt är det så att man inte bara kan, utan helt enkelt måste motstå staten, när den kräver den tro och lydnad som tillhör Gud och ingen annan.”

Kan du förklara?

◻ Varför innebär inte detta att man underordnar sig de överordnade myndigheterna att man underordnar sig Satan?

◻ Vilken inställning hade Jesus till politiken på hans tid?

◻ Vilket råd gav Jesus sina efterföljare när det gällde deras handlande mot kejsaren?

◻ Hur rådde Paulus de kristna att uppträda mot nationernas härskare?

◻ Hur har förståelsen av de överordnade myndigheternas identitet utvecklats under årens lopp?

[Bild på sidan 10]

Jesus avvisade Satans erbjudande om politisk makt

[Bild på sidan 13]

Russell skrev att de kristna bör vara ”bland den närvarande tidens mest laglydiga undersåtar”