Visa iver i att förkunna de goda nyheterna
”Jag för min del [är] ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er.” — ROMARNA 1:15.
1, 2. Hur reagerar människor ofta i en nödsituation eller vid en överhängande fara?
”DE KOM från alla håll. ... Hundratals frivilliga strömmade in i området. De kom med lastbilar fullastade med mat och kläder, och de satte upp tält för dem som måste evakueras. Somliga av dem arbetade mellan 18 och 20 timmar om dygnet, och somliga fick inte någon sömn alls under de första dygnen efter den fruktansvärda olyckan då fördämningen brast.”
2 Så reagerade människor, när ett område i centrala Kalifornien våren 1986 drabbades av en översvämningskatastrof, som fick omkring 24.000 människor att fly för att sätta sig i säkerhet. Ja, när katastrofer — från lokala översvämningar till jordbävningar eller kärnkraftsolyckor — inträffar, så ger människor ofta frivilligt gensvar och rycker in och hjälper till. De så att säga kavlar upp ärmarna, trotsar många faror och olägenheter och kommer ivrigt till andras hjälp — också när det gäller vilt främmande personer.
En brådskande tid
3. Vad är det för en mycket stor överhängande fara som mänskligheten står inför i våra dagar?
3 I våra dagar står mänskligheten öga mot öga med den största katastrofen i historien, men det är inte på grund av den skada människan gör på miljön, hotet om ett kärnvapenkrig eller ökningen av brott och våld, hur allvarligt detta än är. Mänskligheten står i stället inför det som Jesus Kristus kallade en ”stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma”. För att visa hur förödande den ”stora vedermödan” skulle bli sade Jesus vidare: ”Ja, om inte de dagarna förkortades, skulle inget kött bli frälst.” — Matteus 24:21, 22.
4. Hur bör vi reagera, när vi står inför en sådan överhängande fara?
4 Hur skulle du reagera om du visste att många människor, däribland somliga som stod dig nära, snart skulle förgås i den vedermödan? Skulle du vara ivrig att hjälpa? Påminn dig Hesekiels profetiska syn av mannen med sekreterarens bläckhorn. Han fick veta att det endast var de som hade fått det symboliska tecknet på pannan som skulle få överleva Jerusalems förstöring och att det var han som skulle sätta dit det livsfrälsande tecknet. Hur reagerade han? ”Jag har gjort alldeles som du har befallt mig” (NW), rapporterade han. — Hesekiel 9:1—11.
5. Vilket arbete är vi befallda att utföra, och hur brådskande är det?
5 Visar du samma villighet och iver som mannen som var klädd i linnekläder och gör precis som Jehova har befallt? Vad är det som Jehova har befallt? Genom sin Son, Jesus Kristus, har han gett följande befallning: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, ... och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) Detta är ett lika livsfrälsande verk som det symboliska tecknandet på pannan var på Hesekiels tid. Alla som inte ger gensvar och blir Jesu Kristi lärjungar kommer att tillintetgöras av Guds förnämste skarprättare. (2 Tessalonikerna 1:6—8) Inser du hur brådskande det är? Bevisar du detta genom att visa iver i att förkunna de goda nyheterna?
Hur visar man iver?
6. Vad menas med ”iver”?
6 I stort sett inser Jehovas folk hur brådskande tiden är. Vi är alla ivriga att få se så många människor som möjligt bli räddade undan den annalkande ”stora vedermödan”. Enligt ett lexikon är iver ”en intensiv eller brinnande lust för det saken gäller eller för att uppnå något”. Enligt Illustrerad svensk ordbok är det: ”Livligt intresse, brinnande lust för ngt el. att gripa sig an med ngt, liv o. lust, hänförelse, nit.” En person som är ivrig beträffande något inriktar både tanke och handling på att uppnå detta. Han kommer att göra allt som står i hans makt för att övervinna varje hinder, och han kommer att fortsätta med att göra detta tills han når sitt mål. Så kände aposteln Paulus det för sin tjänst, och vi gör väl i att söka efterlikna honom. — 1 Korintierna 4:16.
7. Varför ville Paulus resa till Rom?
7 Tänk till exempel på det som Paulus skrev till de kristna i Rom och som vi kan läsa i Romarna 1:13—16: ”Jag [har] många gånger ... haft för avsikt att komma till er”, sade han till dem. Varför hade han det? ”För att jag må förvärva någon frukt också bland er”, förklarade han. Hade Paulus, när han sade detta, bara i tankarna att han skulle besöka bröderna i Rom och kanske uppmuntra dem att mera helt och fullt utveckla ”andens frukter”, som vissa kommentatorer påstår? (Galaterna 5:22, 23) Nej, för hans ord i fortsättningen — ”precis som bland de övriga nationerna” — förklarar att han var inställd på att skaffa sig Rikets frukt bland den icke-kristna befolkningen där i Rom. Han önskade föra de goda nyheterna till Rom och därifrån kanske till platser bortom Rom. — Romarna 15:23, 24.
8. Hur hade Paulus ”hindrats” från att komma till Rom?
8 ”Men hittills har jag blivit hindrad”, sade Paulus. Hindrad av vad? Var han alltför upptagen med personliga angelägenheter för att nå ut? Ja, Paulus var en upptagen man, men han var inte upptagen med personliga intressen. När han skrev till romarna (omkring år 56 v.t.) hade han redan fullbordat två omfattande missionsresor och var fullt upptagen med sin tredje. På dessa resor fick han ofta speciella uppdrag genom den heliga andens vägledning. (Se Apostlagärningarna 16:6—9.) Redan när han skrev sitt brev hade det gjorts upp planer för att han skulle färdas till Jerusalem ”för att betjäna de heliga” där. (Romarna 15:25, 26) Och han hade också upplevt många andra hinder av detta slag. — Se 2 Korintierna 11:23—28.
9. Hur visade Paulus iver i att förkunna de goda nyheterna?
9 Trots detta tyckte inte Paulus att han hade tillräckligt att göra, och inte heller resonerade han som så att han hade sitt uppdrag, och det var mer än nog. Han önskade utföra mer. Han sade faktiskt: ”Jag för min del [är] ivrig att förkunna de goda nyheterna också för er där i Rom.” Det är detta som är iver! I sin bok The Epistle of Paul to the Romans sade professor F. F. Bruce mycket träffande om Paulus: ”Han har predikandet av evangeliet i blodet, och han kan inte låta bli det; han är aldrig ’ledig’, utan måste ständigt hålla på med det och betala lite mer av den skuld som han står i till hela mänskligheten — en skuld som han aldrig, så länge han lever, till fullo kommer att kunna betala.” Är det så du betraktar din tjänst?
10. Vilka hinder kan finnas i vår väg, men hur bör vi ta itu med dem?
10 I våra dagar är Jehovas tjänare upptagna med många plikter. Somliga har familjer att ta hand om, och andra har åligganden inom andra områden. Andra åter är begränsade i fråga om vad de kan göra på grund av ålder eller sviktande hälsa. Och ytterligare andra har viktiga uppdrag inom den kristna församlingen. Men vi inser också att tiden håller på att löpa ut för den nuvarande tingens ordning och att vittnesbördet om Riket måste avges. (Markus 13:10) Likt Paulus bör vi därför, trots de hinder som kan finnas i vår väg, visa iver i att nå ut i predikoarbetet. Vi bör inte känna oss självbelåtna och mena att vi har tillräckligt att göra som det redan är. — 1 Korintierna 15:58.
Han stod ”i skuld” till alla
11. Vad menade Paulus, när han sade att han stod ”i skuld”?
11 Det fanns en annan drivkraft bakom Paulus’ outtröttliga ansträngningar att förkunna de goda nyheterna. ”Både till greker och till barbarer, både till visa och till oförståndiga står jag i skuld”, sade han. (Romarna 1:14) På vad sätt stod Paulus ”i skuld”? Andra översättningar återger detta uttryck med ”har jag förpliktelser” (1917), ”har jag skyldigheter” (1981) eller ”jag står i skuld till” (Bo Giertz’ sv. övers.). Sade han då att predikoarbetet var en tung skyldighet eller förpliktelse som han måste avbörda sig inför Gud? Det är lätt att utveckla en sådan inställning, om man glömmer bort att det är brådskande eller blir distraherad av världsliga attraktioner. Men det var inte det som Paulus hade i tankarna.
12. Till vilka stod Paulus ”i skuld”, och varför det?
12 Som ett ”kärl” ”utvalt” av Gud och som ”en apostel till nationerna” hade Paulus verkligen ett mycket tungt ansvar inför Gud. (Apostlagärningarna 9:15; Romarna 11:13) Men det var inte bara mot Gud som han hade en känsla av förpliktelse. Han sade att han stod ”i skuld” till greker, barbarer, visa och oförståndiga. På grund av den barmhärtighet som hade visats honom och det privilegium som han hade fått kände han det som sin skyldighet att predika, så att alla människor skulle kunna höra de goda nyheterna. Han insåg också att det är Guds vilja ”att alla slags människor skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Timoteus 1:12—16; 2:3, 4) Det var därför som han oavbrutet arbetade hårt, inte bara för att leva upp till sitt ansvar gentemot Gud, utan också för att betala sin skuld till sina medmänniskor. Känner du en sådan personlig skuld till människorna på ditt distrikt? Känner du att du är skyldig dem att anstränga dig för att föra fram de goda nyheterna till dem?
Han skämdes ”inte för de goda nyheterna”
13. Hur betraktade Paulus de goda nyheterna?
13 Paulus var verkligen ett enastående föredöme när det gällde att visa iver i att förkunna de goda nyheterna. Han uppskattade djupt den oförtjänta omtanke som Gud hade visat honom, och han ville inte att den skulle vara förgäves. (1 Korintierna 15:9, 10) Det är därför som han fortsatte med att säga: ”Jag skäms nämligen inte för de goda nyheterna.” (Romarna 1:16) Från mänsklig ståndpunkt sett var de kristna inte bara impopulära, utan också föraktade. ”Vi har blivit såsom världens drägg, alltings avskum”, sade Paulus. (1 Korintierna 4:13) Men han skämdes ändå inte för att föra de goda nyheterna till Rom, det dåtida lärdomssätet och centrum för det kejserliga romerska imperiet. Vi kan tänka på Paulus’ uppmuntrande exempel, när vi möter likgiltighet, får ovett eller rentav möter motstånd i vårt predikoarbete.
14. Varför ”skämdes” inte Paulus ”för de goda nyheterna”?
14 Att säga att man inte skäms ”för de goda nyheterna” är faktiskt ett annat sätt att säga att man är stolt över de goda nyheterna, och detta är vad vi bör vara. Varför det? Därför att de, som Paulus förklarar, ju är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror”. Han hade stor personlig erfarenhet till stöd för sitt påstående. Paulus sade att vi med de goda nyheterna river ”ner tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud; och vi tar varje tanke till fånga för att göra den lydig mot den Smorde”. (2 Korintierna 10:5) De goda nyheterna bevisade sig vara segerrika, antingen det var mot judarnas tradition, grekernas filosofi eller Roms makt.
15. Hur var iver en drivkraft i Paulus’ liv?
15 Hur fint är det inte att Paulus inte kände det som en börda, utan att han i stället var ”ivrig” att fullgöra sin gudagivna plikt! Som han själv uttryckte det: ”Det är mig nämligen pålagt som ett tvång. Ja, ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” (1 Korintierna 9:16) Denna iver hjälpte honom att hålla ut under många år av outtröttlig tjänst, så att han till slut kunde säga: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullföljt loppet, jag har hållit mig till tron.” — 2 Timoteus 4:7.
Effektivitet ger bättre resultat
16. Vilka utmaningar tror du mannen med sekreterarens bläckhorn i Hesekiels syn ställdes inför?
16 Precis som Paulus var säkert mannen med sekreterarens bläckhorn i Hesekiels syn ivrig i fråga om sin uppgift. Han kom tillbaka med en god rapport: Uppdraget är fullgjort! Berättelsen talar inte om för oss hur han gick till väga för att finna alla dem som suckade och jämrade sig ”över alla de avskyvärda ting” som bedrevs. (Hesekiel 9:4, NW) Även om det inte sägs något om hur allt detta tecknande utfördes, är det uppenbart att det inte var någon lätt uppgift.
17. a) Vilka utmaningar möter du i arbetet med att göra lärjungar, och hur behandlar du dem? b) Är det värt de ansträngningar som krävs?
17 Det är likadant i våra dagar — det uppdrag vi har är inte lätt. Frågan är därför: Hur effektiva är vi i denna livsfrälsande uppgift? För att vi skall kunna göra lärjungar av så många människor som möjligt, måste vi regelbundet och systematiskt ta del i detta arbete och också ta vara på alla tillfällen att dela med oss av de goda nyheterna. Människorna i det samhälle där vi bor är upptagna precis som vi; de är kanske sällan hemma när vi besöker dem, och även om de är det, så är de redan fullt sysselsatta med något. Vad kan vi då göra? Ja, vi måste föra noggranna anteckningar och gå tillbaka vid olika tider, om och om igen, i hopp om att vi skall träffa på någon att tala med. Är det värt sådana ansträngningar? Låt de följande korta breven från två personer som fått besök ge svaret:
”Jag vill gärna uttrycka min uppskattning till Jehovas vittnen för alla de gånger de har besökt mitt hem. Jag vet att personer utanför er kyrka inte alltid betraktar ert uppdrag med den entusiasm som det verkligen förtjänar. Jag tyckte därför att jag ville berätta för er vad jag själv har funnit och säga tack så mycket!”
”Det är så många av oss som hungrar efter sanningen, så många av oss som tror att alla vägar leder till frälsning. Ni som vågar fortsätta att leta efter någon att hjälpa: ge inte upp hoppet om oss! Vi är inga förskräckliga människor, även om vi förolämpar er, gör er förlägna eller avvisar er. Ge inte upp, för vi har fått lära oss många lögner, fått höra många hemska historier om er och blivit uppfostrade till att avsky er, allt för att hindra oss från att få höra budskapet om Jehovas rike.”
18. a) Hur kan du hjälpa andra att fatta innebörden av de goda nyheterna? b) Hur övervann en viss förkunnare skenbar likgiltighet?
18 Det krävs mer än bara en ytlig kontakt och att framföra ett förberett budskap eller att lämna någon biblisk litteratur för att nå människors hjärta och hjälpa dem att fatta innebörden av de goda nyheterna. Vi måste försöka urskilja deras behov och bekymmer, sympatier och antipatier, farhågor och fördomar. Allt detta kräver mycket tankearbete och ansträngning — och iver från vår sida. Begrunda följande erfarenhet:
En förkunnare talade med en kvinna vid en lägenhetsdörr, men hon fick inte mycket gensvar. Hon lade märke till att det var många barn där och frågade kvinnan hur många barn hon hade. Kvinnan svarade att de här barnen inte var hennes, utan hennes svågers, som just hade invandrat från ett annat land. Samtalet kom snart in på detta med bostadsbrist. Förkunnaren höll med om att det var svårt att finna en hygglig bostad i stora städer; hon hade nämligen också släktingar som snart skulle komma, och hon erbjöd sig att hjälpa till. Kvinnan blev mycket glad och ropade på sin svåger att han skulle komma till dörren. Samtalet fortsatte, och de utbytte telefonnummer. Förkunnaren glömde inte syftet med sitt besök, utan slog taktfullt upp sidan 157 i boken Leva för evigt och förklarade att i den utlovade nya ordningen kommer det inte längre att finnas några problem med bostäder eller arbete. Mannen blev mycket imponerad och tog villigt emot boken. Förkunnaren gick sedan tillbaka med besked om en hyreslägenhet; och hon återupptog också deras bibliska samtal.
19. Vad är det nu tid för oss att göra? Och vad behöver vi dryfta ytterligare?
19 Tiden för att predika de goda nyheterna håller snabbt på att löpa ut. Vi vet inte hur mycket längre de ”fyra änglarna” kommer att fortsätta att ”hålla fast jordens fyra vindar”. (Uppenbarelseboken 7:1) Den ”stora vedermödan” är i alla händelser fortfarande förestående, och människor med ärliga hjärtan håller på att bli församlade. Ja, ”fälten” är verkligen ”vita till skörd”. (Matteus 24:21, 22; Johannes 4:35) Det är nu vi skall anstränga oss kraftigt i detta verk som aldrig kommer att upprepas. Hur kan vi göra bästa möjliga bruk av den återstående tiden? Vad kan vi göra för att göra en större insats i detta livsfrälsande arbete? Och vad kan hjälpa oss att fortsätta att visa iver i att förkunna de goda nyheterna? Dessa frågor kommer att behandlas i följande artikel.
Begrunda Paulus’ exempel enligt Romarna 1:13—16:
◻ Varför var han så ivrig att få komma till Rom?
◻ Vad var det som hindrade honom från att komma? Men hur reagerade han?
◻ Till vilka stod han ”i skuld”, och varför det?
◻ Hur kände han det angående de goda nyheterna? Varför kände han det så?
◻ Vad kan vi likt Paulus göra för att vara effektiva i fråga om att förkunna de goda nyheterna?