Akta dig för att skryta
I DAG betraktar många skrytsamhet som en dygd. Att skrytsamt framhålla sina starka sidor, färdigheter och prestationer har blivit på modet. Somliga tror att man måste skryta för att få framgång. Andra menar att det ökar självförtroendet. Tidskriften Time konstaterar: ”Blygsamhetens ideal har, även om det knappast är utdött, nästan börjat kännas lite gammalmodigt.” Författaren Jody Gaylin säger: ”Tråkigt nog är ogenerat skryt ... högsta mode. Samtal med vänner eller bekanta sker till ett nytt ackompanjemang: Självberöm.”
Kända personer har agerat förebild. Du kanske har hört vad en före detta världsmästare i boxning sade: ”Det är ingen tillfällighet att jag är den största människan i världen vid den här tidpunkten i historien.” En medlem av sånggruppen Beatles yttrade också några välkända ord: ”Vi är populärare än Jesus Kristus nu.” Somliga betraktar det här som oskyldiga kommentarer, men andra ser deras sätt att marknadsföra sig som något efterföljansvärt.
Det vittutbredda skrytet väcker frågan: Är det sunt att bravera med sina tillgångar och förmågor? Det är visserligen naturligt att vara stolt över det man har åstadkommit och även att vilja berätta om det för nära vänner och släktingar, men vad kan man då säga om sådana som lever enligt ordspråket: ”Om du har eller kan något, briljera då med det”? Och vad kan man säga om sådana som inte skryter öppet, men som på ett utstuderat sätt förvissar sig om att andra får reda på deras bedrifter och starka sidor? Är det sunt, eller ens nödvändigt, att göra sådan reklam för sig själv som vissa hävdar att man måste göra?
Hur det påverkar förhållandet till andra
Tänk efter hur andras skryt påverkar dig. Hur reagerar du till exempel på följande uttalanden:
”De böcker som jag inte har skrivit är bättre än de böcker som andra har skrivit.” — Välkänd författare.
”Om jag hade varit närvarande vid skapelsen, skulle jag ha gett några bra tips om hur man kunde ha ordnat universum bättre.” — Medeltida kung.
”Det kan inte finnas någon gud, för om det fanns en gud, skulle jag inte tro att jag inte var han.” — 1800-talsfilosof.
Dras du till dessa personer genom deras uttalanden? Tror du att du skulle trivas i deras sällskap? Förmodligen inte. Skryt får i regel — även om det är uppriktigt menat eller till och med sägs på skämt — andra att känna sig spända, irriterade eller kanske avundsjuka. Så påverkade det psalmisten Asaf, som erkände: ”Jag kom att avundas skrävlarna.” (Psalm 73:3) Helt visst vill ingen av oss bli orsak till att våra vänner eller medförbundna får sådana negativa känslor! I Första Korinthierna 13:4 heter det: ”Kärleken ... skrävlar inte.” Gudaktig kärlek och lyhördhet för andras känslor kommer att få oss att avstå från att briljera med våra förmenta tillgångar och förmågor.
När en människa behärskar sig och talar blygsamt, får hon andra omkring henne att trivas och känna sig väl till mods. Detta är en ovärderlig förmåga. Kanske hade den brittiske statsmannen lord Chesterfield detta i tankarna, när han gav sin son rådet: ”Var klokare än andra, om du kan, men tala inte om det för dem.”
Alla människor har inte samma gåvor. Det som kan vara relativt lätt för en kan vara relativt svårt för en annan. Men kärleken driver en människa till att känna med dem som inte är lika begåvade på vissa områden som hon själv är, för troligen är de mer begåvade på andra områden. Aposteln Paulus gav oss uppmaningen: ”Genom den oförtjänta omtanke som är mig given säger jag nämligen till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka, utan att tänka med sunt förstånd, var och en såsom Gud har tilldelat honom ett mått av tro.” — Romarna 12:3.
Skryt bottnar i svaghet
Somliga kanske drar sig undan skrytsamma människor, eftersom de känner sig underlägsna i deras sällskap, men andra reagerar annorlunda. De drar slutsatsen att skrävlarna är osäkra människor. Författaren Frank Trippett förklarar varför den som slår på trumman för sig själv ironiskt nog kan sjunka i andras aktning: ”Alla vet innerst inne att skryt vanligen är ett tecken på patetiska hemliga svagheter.” Är det då inte, med tanke på att många ser rakt igenom den skrytsammes mask, klokare att avstå från tomt självberöm?
”Men det är sant!”
Så försöker somliga rättfärdiga sitt självförhärligande. De anser att de verkligen är begåvade i vissa avseenden och att det därför vore hyckleri att låtsas något annat.
Men är deras skryt sant? Den uppfattning en människa har om sig själv är ofta subjektiv. Det som vi uppfattar som en enastående stark sida hos oss kan andra uppfatta som något helt ordinärt. Att en människa känner sig tvingad att briljera med sin förmåga kan till och med antyda att den inte är så enastående när allt kommer omkring — inte tillräckligt enastående för att klara sig utan reklam. Bibeln erkänner människans benägenhet till självbedrägeri när den förmanar: ”Må den som menar att han står se till att han inte faller.” — 1 Korinthierna 10:12.
En människa kan vara osedvanligt begåvad inom ett speciellt område, men rättfärdigar det henne att skryta? Nej, för skryt förhärligar människor, medan de eventuella förmågor vi har kommer från Gud. Han bör få äran. Varför skulle vi ta emot beröm för något som vi är födda med? (1 Korinthierna 4:7) För övrigt, alldeles som vi har starka sidor, har vi också svaga sidor. Kräver ärligheten att vi drar uppmärksamheten till våra felsteg och svagheter? Få skrytsamma människor tycks vara av den uppfattningen. Kung Herodes Agrippa I kan ha varit en verkligt begåvad talare. Ändå ledde hans brist på blygsamhet till en mycket obehaglig död. Denna otäcka händelse visar hur motbjudande inbilskhet är för Gud, liksom det också är för många människor. — Apostlagärningarna 12:21—23.
Förmågor och starka sidor kommer vanligen fram utan att man själv behöver framhålla dem. När andra lägger märke till och berömmer ens goda egenskaper eller färdigheter, framstår man i bättre dager. I Ordspråken 27:2 står följande visa ord: ”Må en främling, och inte din egen mun, lovprisa dig; må en utlänning, och inte dina egna läppar, göra det.”
Nödvändigt för framgång?
Somliga anser att man självsäkert måste marknadsföra sig för att prestera något i dagens tävlingsinriktade samhälle. De oroar sig för att om de inte höjer sin röst och talar om vad de är bra på, kommer ingen att uppmärksamma eller uppskatta dem. Ett bra exempel på hur denna oro tar sig uttryck är följande kommentar i tidskriften Vogue: ”En gång i tiden fick vi lära oss att blygsamhet är en dygd. Nu får vi lära oss att tystlåtenhet kan vara ett handikapp.”
De som vill gå framåt enligt den här världens måttstock kan kanske ha orsak att bekymra sig över detta. Men den kristnes situation är annorlunda. Han vet att Gud bryr sig om och väljer att använda de ödmjukas förmågor, inte de stoltas. Därför behöver den kristne inte tillgripa en taktik som bygger på själviskhet. Det är sant att en överdrivet självsäker person kan vinna ett kortlivat anseende genom att ha en tvärsäker eller manipulativ attityd. Men till slut blir han avslöjad och förödmjukad, ja kanske rentav förnedrad. Det är som Jesus Kristus sade: ”Var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.” — Matteus 23:12; Ordspråken 8:13; Lukas 9:48.
Blygsamhetens fördelar
Ralph Waldo Emerson skrev: ”Varje människa jag möter är mig överlägsen i något hänseende. Däri tar jag lärdom av henne.” Hans kommentar är i överensstämmelse med aposteln Paulus’ av Gud inspirerade uppmaning att de kristna ”inte gör något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet håller före att de andra är ... överlägsna”. (Filipperna 2:3) Denna blygsamma inställning gör att man kan lära av andra.
Se därför upp så att din styrka inte blir din svaghet. Förringa inte dina förmågor och det du har uträttat genom att skryta. Foga blygsamhet till dina dygder. Det är en egenskap som verkligen gör att man stiger i andras aktning. Det hjälper en att få bättre relationer till andra människor och medför Guds godkännande. — Mika 6:8; 2 Korinthierna 10:18.