Varför rapportera det som är ont?
”DEN som avslöjar en sak blir folkets fiende.” Så lyder ett talesätt i Västafrika. Och det var vad Olu fick uppleva, när han anklagade sin äldre bror för incest med Olus syster. ”Du ljuger!” skrek brodern, och sedan slog han Olu brutalt, drev ut honom ur familjens hus och brände upp alla hans kläder. Byborna gav brodern sitt stöd, och Olu måste lämna byn, eftersom han inte längre var välkommen där. Det var först när man kunde se att Olus syster var gravid som folket i byn insåg att Olu hade haft rätt. Brodern bekände, och Olu blev åter tagen till nåder, men det hela skulle i stället lätt ha kunnat sluta med att Olu hade blivit dödad.
Det är uppenbart att de som inte älskar Jehova inte tycker om att få sina synder avslöjade. Det ligger i människans syndiga natur att inte vilja ta emot en tillrättavisning och att bli förbittrad på vemhelst som ger den. (Jämför Johannes 7:7.) Inte underligt att många tiger som muren, när det blir fråga om att avslöja andras orätta handlingssätt för dem som har myndighet att bestraffa.
Att uppskatta värdet av tillrättavisning
Men bland Jehovas folk har man en annan inställning till tillrättavisning. Gudfruktiga män och kvinnor uppskattar mycket den anordning som Jehova har gjort för att hjälpa felande personer i den kristna församlingen. De ser en sådan tuktan som ett uttryck för hans kärleksfulla omtanke. — Hebréerna 12:6–11.
Detta kan belysas med en händelse i kung Davids liv. David hade ända sedan sin ungdom varit en rättfärdig man, men det kom en tid då han hemföll åt allvarlig synd. Först begick han äktenskapsbrott, och i ett försök att dölja sin synd ordnade han därefter så att kvinnans man blev dödad. Men Jehova uppenbarade Davids synd för profeten Natan, som modigt tog upp saken med David. Natan använde en kraftfull illustration för att få David att inse allvaret i sin synd. Han frågade David vad man skulle göra med en rik man som hade många får, men som tog en fattig mans enda lilla lamm, som denne var mycket fäst vid, och slaktade det för att bjuda sina vänner på det. David, som varit herde, blev mycket upprörd och arg och sade: ”Den man som gör detta förtjänar att dö!” Natan tillämpade sedan illustrationen på David och sade: ”Du själv är mannen!” — 2 Samuelsboken 12:1–7.
David blev inte arg på Natan, och inte heller försökte han försvara sig eller komma med motanklagelser. Natans tillrättavisning rörde i stället Davids samvete djupt, och förkrossad bekände han: ”Jag har syndat mot Jehova.” — 2 Samuelsboken 12:13.
Natans avslöjande av Davids synd följt av tillrättavisning från Gud ledde till goda resultat. David ändrade sinne och försonades med Jehova, men han fick dock ta konsekvenserna av sin synd. Hur kände David det när han fick en sådan tillrättavisning? Han skrev: ”Skulle den rättfärdige slå mig, vore det kärleksfull omtanke; och skulle han tillrättavisa mig, vore det olja på huvudet, som mitt huvud inte skulle vilja avvisa.” — Psalm 141:5.
Jehovas nutida tjänare kan också bli indragna i allvarlig synd, även de som har varit trogna i många år. Flertalet tar dock själva kontakt med de äldste, eftersom de inser att dessa kan vara till hjälp. (Jakob 5:13–16) Men i likhet med kung David kan en syndare ibland försöka dölja sin synd. Vad bör vi göra om vi får kännedom om ett allvarligt orätt handlingssätt i församlingen?
Vems ansvar är det?
När de äldste får kännedom om ett allvarligt orätt handlingssätt, kontaktar de personen i fråga och ger den hjälp och tillrättavisning som kan behövas. Det är de äldstes ansvar att döma sådana syndare inom den kristna församlingen. De håller ett vakande öga på församlingens andliga tillstånd och hjälper och förmanar dem som begår ett felsteg eller handlar oförståndigt. — 1 Korinthierna 5:12, 13; 2 Timoteus 4:2; 1 Petrus 5:1, 2.
Men hur är det då om du inte är äldste och du har fått kännedom om ett allvarligt orätt handlingssätt av någon annan kristen? Vi finner riktlinjer i den lag som Jehova gav Israels nation. Lagen förklarade att om en person bevittnade avfälliga handlingar, upproriskhet, mord eller vissa andra allvarliga brott, så var det hans ansvar att rapportera detta och vittna om vad han visste. I 3 Moseboken 5:1 heter det: ”Ifall nu en själ syndar, i det han har hört en offentlig förbannelse och han är ett vittne eller han har sett det eller har fått veta det, då skall han, om han inte rapporterar det, svara för sin missgärning.” — Jämför 5 Moseboken 13:6–8; Ester 6:2; Ordspråken 29:24.
De kristna är inte underställda den mosaiska lagen, men de kan ändå vägledas av de grundläggande principerna i den. (Psalm 19:7, 8) Vad bör du då göra, om du får kännedom om en medkristens allvarliga synd?
Hur saken skall behandlas
Det är för det första viktigt att det finns välgrundade skäl till att tro att en allvarlig synd verkligen har begåtts. Den vise mannen skrev: ”Bli inte vittne mot din medmänniska utan grund. Då skulle du tvingas narra folk med dina läppar.” — Ordspråken 24:28.
Du kanske beslutar dig för att gå direkt till de äldste, och det är inte fel att göra det. Men det är vanligtvis mest kärleksfullt att tala med den person det gäller. Situationen kanske inte är sådan som du tror. Eller de äldste kanske redan har tagit itu med den. Resonera lugnt om saken med den det gäller, och om du fortfarande har skäl att tro att en allvarlig synd har begåtts, uppmuntra då honom eller henne att gå till de äldste och be om hjälp och förklara för honom eller henne visheten i att göra så. Tala inte med andra om saken, för det skulle vara skvaller.
Om personen inte rapporterar saken till de äldste inom rimlig tid, då bör du göra det. En eller två äldste kommer då att resonera om saken med den anklagade. De äldste måste ”undersöka och utforska och grundligt fråga” för att se om det har begåtts någon synd. Om så är fallet, då kommer saken att behandlas enligt Bibelns principer. — 5 Moseboken 13:12–14.
Det krävs minst två vittnen för att bevisa en anklagelse om synd. (Johannes 8:17; Hebréerna 10:28) Om personen förnekar anklagelsen och ditt vittnesmål är det enda, så kommer saken att lämnas i Jehovas hand. (1 Timoteus 5:19, 24, 25) Detta sker i vetskap om att för Jehova är allting ”blottat” och att personens synder till slut skall ”hinna upp” honom, om han är skyldig. — Hebréerna 4:13; 4 Moseboken 32:23.
Men anta att personen faktiskt nekar till anklagelsen och du är det enda vittnet mot honom. Skulle du då kunna anklagas för förtal? Nej, inte om du inte har skvallrat för sådana som inte har med saken att göra. Det är inte förtal att rapportera om sådant som påverkar församlingen för dem som har myndighet att utöva tillsyn och har ansvar att rätta till saker och ting. Det är faktiskt i linje med vår önskan att alltid göra det som är rätt och lojalt. — Jämför Lukas 1:74, 75.
Att bevara heligheten i församlingen
Ett skäl till att rapportera synd är att det bidrar till att bevara renheten i församlingen. Jehova är en ren och helig Gud, och han kräver att alla som tillber honom skall vara andligt och moraliskt rena. Hans inspirerade ord förmanar: ”Var såsom lydiga barn och sluta upp med att ta gestalt efter de begär ni förut hyste i er okunnighet; bli i stället också ni, i överensstämmelse med den Helige som har kallat er, heliga själva i allt ert uppförande, eftersom det är skrivet: ’Ni skall vara heliga, därför att jag är helig.’” (1 Petrus 1:14–16) Om man inte gör något för att tillrättavisa eller avlägsna personer som utövar synd eller håller på med sådant som är orent, kan en hel församling bli förorenad och bli föremål för Jehovas misshag. — Jämför Josua, kapitel 7.
Aposteln Paulus’ brev till den kristna församlingen i Korinth visar hur rapporterandet av synd bidrog till att Guds folk där blev renat. I sitt första brev skrev Paulus: ”Det rapporteras faktiskt om otukt bland er, och sådan otukt som inte ens förekommer bland nationerna, att en viss man har sin fars hustru.” — 1 Korinthierna 5:1.
Bibeln berättar inte från vem eller vilka aposteln hade fått den rapporten. Paulus kan ha fått kännedom om situationen av Stefanas, Fortunatus och Akaikus, vilka hade färdats från Korinth till Efesos, där Paulus var. Paulus hade också fått ett brev med frågor från den kristna församlingen i Korinth. När pålitliga vittnen väl hade rapporterat om situationen för Paulus, kunde han ge vägledning i saken. ”Avlägsna den onde mannen ur er krets”, skrev han, och mannen blev utesluten ur församlingen. — 1 Korinthierna 5:13; 16:17, 18.
Ledde Paulus’ anvisningar till goda resultat? Ja, det gjorde de verkligen! Syndaren kom tydligen till besinning. I sitt andra brev till korinthierna uppmanade Paulus församlingen att ”välvilligt förlåta och trösta” den ångerfulle mannen. (2 Korinthierna 2:6–8) Rapporterandet av synd ledde således till en åtgärd som i sin tur ledde till att församlingen renades och till att den person som hade skadat sitt förhållande till Gud återfick Guds ynnest.
I Paulus’ första brev till den kristna församlingen i Korinth finner vi också ett annat exempel. Den här gången nämner aposteln vilka de vittnen var som hade rapporterat om problemet i församlingen. Han skriver: ”Av dem som hör till Kloes hus har det ... berättats för mig om er, mina bröder, att misshälligheter förekommer bland er.” (1 Korinthierna 1:11) Paulus visste att dessa misshälligheter, och att man gav otillbörlig ära åt människor, hade skapat en sekterisk anda i församlingen, vilken hotade att splittra den. Av hänsyn till sina korinthiska medtroendes andliga väl handlade Paulus därför snabbt och skrev ett brev till församlingen med råd om hur saken skulle rättas till.
Det stora flertalet av våra bröder och systrar arbetar hårt på att bevara sin egen andliga renhet och en godkänd ställning inför Gud, och de bidrar därigenom till att bevara församlingens andliga renhet. Somliga lider för att göra det; andra har till och med dött för att bevara sin ostrafflighet. Att se genom fingrarna med eller söka dölja synd skulle verkligen visa brist på uppskattning av dessa bröders ansträngningar.
Hjälp åt felande personer
Varför drar sig somliga, som har hemfallit åt grov synd, för att gå till de äldste i församlingen? Det beror ofta på att de inte är medvetna om nyttan av att gå till de äldste. Somliga tror felaktigt att om de bekänner sin synd kommer den att göras känd för hela församlingen. Andra intalar sig att deras handlingssätt inte är så allvarligt. Åter andra tror att de på egen hand och utan de äldstes hjälp skall kunna föra sig själva till rätta.
Men sådana syndare behöver kärleksfull hjälp av församlingens äldste. Jakob skrev: ”Är någon sjuk bland er? Han må kalla till sig församlingens äldre män, och de må be över honom och smörja in honom med olja i Jehovas namn. Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall resa upp honom. Och om han har begått synder, skall det förlåtas honom.” — Jakob 5:14, 15.
Vilken underbar anordning för att hjälpa felande personer att återfå sin andlighet! De äldste kan hjälpa en andligt sjuk person att komma på rätt väg igen genom att tillämpa de trösterika råden i Guds ord och genom att be för honom. I stället för att känna sig fördömda känner sig därför ångerfulla personer ofta vederkvickta och lättade efter att ha sammanträffat med kärleksfulla äldste. En ung västafrikansk man, som hade begått otukt och som hade dolt sin synd i några månader, sade till de äldste efter det att hans synd hade blivit känd: ”Vad jag önskar att någon hade frågat mig om min relation till den där flickan! Det är en sådan lättnad att få bekänna alltsammans.” — Jämför Psalm 32:3–5.
En handling av kärlek grundad på principer
Döpta Guds tjänare har ”gått över från döden till livet”. (1 Johannes 3:14) Men om de begår en allvarlig synd återvänder de till dödens väg. Om de inte får hjälp, kan de bli förhärdade syndare som inte önskar ändra sinne och återvända till tillbedjan av den sanne Guden. — Hebréerna 10:26–29.
Att rapportera synd är en handling av verklig omtanke om syndaren. Jakob skrev: ”Mina bröder, om någon bland er skulle ha farit vilse från sanningen och en annan för honom tillbaka, då skall ni veta att den som för en syndare tillbaka från hans vägs villfarelse skall rädda hans själ från döden och skall övertäcka en mängd synder.” — Jakob 5:19, 20.
Varför skall man då rapportera det som är ont? Jo, därför att det medför goda resultat. Att rapportera synd är faktiskt en handling av kristen på principer grundad kärlek till Gud, till församlingen och till syndaren. När varje medlem i församlingen lojalt rättar sig efter Guds rättfärdiga normer, kommer Jehova att rikligen välsigna församlingen i sin helhet. Aposteln Paulus skrev: ”Han [Jehova] skall också göra er fasta intill slutet, så att ni inte kan utsättas för någon anklagelse på vår Herre Jesu Kristi dag.” — 1 Korinthierna 1:8.
[Bild på sidan 26]
Det är ett tecken på kärlek att uppmuntra ett felande vittne att tala med de äldste
[Bild på sidan 28]
De äldste hjälper felande personer att återfå Guds ynnest