Bibelns syn
Är det nödvändigt med tionde?
SEKRETERAREN för ett anglikanskt stift i Sydafrika är bekymrad. Hans kyrka är mitt uppe i en ekonomisk kris som gör att det är svårt att betala prästernas löner. Hans lösning: Betona vikten av tionde för församlingsborna.
Men vad är egentligen tionde? Somliga säger att det är att ge ”en tiondel av allt du får” till religiösa ändamål. Även om sättet att beräkna tiondet varierar från religion till religion, så anser många präster att man måste främja tiondet. ”Det är stor synd att vi inte har betonat tiondet mer”, sade en katolsk präst i Afrika. I en tidskriftsartikel om hur man undviker fattigdom genom att bli kompanjon med Gud framhöll The Worldwide Church of God: ”Du måste börja ditt förhållande till Gud med att lyda hans lag om tionde.” Artikeln tillade att de som inte gjorde detta ”stjäl från Gud”.
Men kräver Gud att du skall ge tionde? Det bibeln säger om detta kan komma att förvåna dig.
Tionde och Mose lag
Lagen om tionde ingick i den lagsamling som Gud gav den forntida nationen Israel genom Mose. Lagen krävde att tolv av Israels stammar skulle underhålla en trettonde stam, de prästerliga leviterna, vilka inte hade någon arvedel i form av mark. Därigenom kunde leviterna koncentrera sig på nationens andliga behov. (4 Moseboken 18:21—24) Eftersom israeliterna var ett jordbrukande folk, krävdes det inte av dem att de skulle betala tiondet i pengar. Det skulle i stället komma från markens avkastning och från tillväxten av boskapen. Om någon israelit önskade ge pengar i stället för tionde av någon avkastning, som man skulle ge tionde av, då måste han betala 20 procent mer än värdet av den avkastningen. — 3 Moseboken 27:30—33.
Guds befallning om tionde var en allvarlig sak. Om en israelit själv av misstag använde något som han skulle ge som tionde, måste han gottgöra detta. Hur då? Genom att ge 20 procent extra och frambära ett djuroffer för sin skuld. (3 Moseboken 5:14—16) Alla israeliter kunde inte ha del i prästadömet, men alla kunde ha del i att underhålla den prästerliga tjänsten genom tiondet. Allt detta var inbegripet i Guds lag om tionde. Tiondet passade därför detta forntida folks förhållanden. Men passar det människors förhållanden i våra dagar? Och vad som är ännu viktigare — är de kristna befallda att ge tionde?
En lagförändring
Några år efter Jesu uppståndelse blev oomskurna icke-judar omvända till kristendomen. ”Det är nödvändigt att omskära dem och förelägga dem att hålla Mose lag.” Det var vad några judekristna påstod. (Apostlagärningarna 15:5) Andra höll inte med om detta. Jesu apostlar och andra erfarna kristna träffades därför i Jerusalem för att diskutera saken. De önskade urskilja Guds vilja. Krävde han att Kristi efterföljare skulle hålla Mose lag, som inbegrep lagen om tionde? Det berättades erfarenheter som visade att Guds handlande med icke-judar hade förändrats, och detta bekräftades från Guds eget profetiska ord. (Apostlagärningarna 15:6—21) Vilket beslut fattades?
De församlade kom fram till ett enhälligt beslut. De kristna skulle inte belastas med Mose lag. Det fanns dock några ”nödvändiga ting”, som man måste lyda. Var tionde en av dessa? Det inspirerade beslutet lyder: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt.” (Apostlagärningarna 15:25, 28, 29) Det är intressant att lägga märke till att Guds lag om tionde inte var med bland de ”nödvändiga tingen” för de kristna.
Senare förklarade aposteln Paulus att Guds lagförbund med Israel hade avskaffats genom Jesu död. Gud ”utplånade det handskrivna dokumentet”, sade han, ”och Han har tagit det ur vägen genom att nagla fast det vid tortyrpålen”. (Kolosserna 2:14) Detta betyder inte att de kristna inte har någon lag. Det har i stället blivit en förändring av lagen, som nu omfattar ”den Smordes lag”. — Galaterna 6:2; Hebréerna 7:12.
Aposteln Paulus levde i enlighet med denna lagförändring. Trots att han arbetade hårt med att bilda den ena församlingen efter den andra, vädjade han aldrig om betalning i form av tionden. Han var i stället villig att bestrida sina egna utgifter genom att på deltid arbeta som tältmakare. (Apostlagärningarna 18:3, 4) Han kunde i all uppriktighet säga: ”Dessa händer har sörjt för mina behov och deras som var med mig.” — Apostlagärningarna 20:34.
Vilken vägledning har då de kristna i fråga om att ge? Hur mycket bör de ge?
Det kristna sättet att ge
Jesus Kristus var den frikostigaste människa som gått på denna jord. Hans exempel har inspirerat många att handla frikostigt. ”Ta för vana att ge”, sade han, ”och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” (Lukas 6:38) Finns det några begränsningar här? Nej. De kristna uppmuntras att ge frikostigt, vilket till och med kan vara mer än en tiondel, om de kan ha råd till det. — Lukas 18:22; Apostlagärningarna 20:35.
En kristen kan å andra sidan plötsligt komma att ställas inför en brådskande utgift, kanske på grund av en olycka eller sjukdom. Att under sådana omständigheter ge en tiondel av sin lön skulle kunna beröva hans familjemedlemmar livets nödtorft. Detta skulle vara okristligt. — Matteus 15:5—9; 1 Timoteus 5:8.
Det kristna givandet är frivilligt. Det tar hänsyn till att alla människor har olika omständigheter i livet. Om ”villigheten först finns där”, säger bibeln, ”är den särskilt godtagbar efter vad man har, inte efter vad man inte har”. — 2 Korintierna 8:12.
Hur mycket skall man då ge? Detta är något som man själv måste avgöra. Djupet av uppskattning för Gud i ditt eget hjärta — inte någon i förväg uppgjord formel om tionde — kommer att avgöra vad du ger. Som bibeln framhåller: ”Låt var och en göra alldeles som han har beslutat i sitt hjärta, inte missunnsamt eller av tvång, ty Gud älskar en glad givare.” (2 Korintierna 9:7) Tiondet var en anordning i det mosaiska lagförbundet för att underhålla Israels tempel och prästerskap. Det är varken något nödvändigt eller något krav för de kristna i våra dagar.