”Ge aldrig upp”

WILMA RUDOLPH var vid födelsen liten och sjuklig. Hon var fyra år innan hon började gå. Sedan blev hon allvarligt sjuk i scharlakansfeber och lunginflammation. Hon överlevde men blev förlamad i vänstra benet. Wilmas mor, som var besluten att Wilma skulle kunna gå, masserade hennes försvagade ben och lärde tre av sina äldre barn att också göra det. Så man turades om att ”gnida Wilma” fyra gånger varje dag.

När Wilma var åtta år kunde hon gå med benstöd. Det dröjde inte länge förrän hon både sprang och lekte. Hon var besluten att övervinna sitt handikapp. Förutom träningen var hennes mors råd till hjälp: ”Ge aldrig upp.”

Wilma gjorde inte det. Och vid de olympiska spelen i Rom år 1960 vann hon tre guldmedaljer. Hon vann löpning 100 och 200 meter och kom först i den avslutande sträckan i stafetten på 4 × 100 meter.

Under första världskriget, när Glenn Cunningham var en pojke på sju år, ådrog han sig livshotande brännskador på benen. Han låg till sängs flera månader, och han fick veta att han aldrig mer skulle kunna gå. Hans mor masserade de skadade musklerna varje dag och uppmanade honom att gå och sedan springa. Glenn gav inte upp. Så småningom vann han 21 av 31 lopp på en engelsk mil på inomhusbanan i Madison Square Garden i New York, och år 1934 satte han världsrekord på en engelsk mil.

Alla ställs vi inför motgångar av ett eller annat slag någon gång i livet. Många gånger rör det sig om hälsoproblem. Hur bra är det då inte att ta sig till vara för att ge upp och anse sig besegrad och i stället vara besluten att inte ge upp! ”Vi [ger] inte upp”, skrev aposteln Paulus när det gällde andliga ansträngningar. ”Om också vår utvärtes människa [vår fysiska kropp] tynar bort, så förnyas sannerligen vår invärtes människa [eller ges ny kraft] från dag till dag.” — 2 Korintierna 4:16.

[Bildkälla på sidan 31]

UPI/Bettmann Newsphotos