”Fortsätt att pröva er själva, om ni är i tron”

Viktiga detaljer från Andra Korintierna

APOSTELN Paulus var bekymrad för de kristna i Korint. Hur skulle de betrakta de råd de fick i hans första brev till dem? Han befann sig i Macedonien, när Titus kom med den gynnsamma rapporten att brevet hade bedrövat korintierna till sinnesändring. Hur gladde inte detta Paulus! — 2 Korintierna 7:8—13.

Paulus skrev Andra Korintierna från Macedonien, troligtvis efter halvårsskiftet år 55 v.t. I detta brev dryftade han de åtgärder som hade vidtagits för att hålla församlingen ren och som hade framkallat en önskan att ge bidrag åt de behövande troende i Judeen, förutom att han försvarade sitt apostlaskap. Mycket av det Paulus sade kan hjälpa oss att fortsätta att pröva oss själva om vi är i tron. (13:5) Vad kan vi därför hämta från detta brev?

Tjänare åt tröstens Gud

Aposteln visade att liksom Gud tröstar oss i all vår vedermöda, så bör vi trösta andra och be för dem. (1:1—2:11) Fastän Paulus och hans kamrater var under ytterligt stor press, räddade Gud dem. Men korintierna kunde hjälpa till med böner för dem, liksom vi bör be för andra som omfattar den sanna tron. Men hur förhöll det sig med den omoraliske man som nämns i kapitel 5 i Första Korintierna? Tydligtvis hade han blivit utesluten men hade ångrat sig och ändrat sinne. Hur tröstad måste han inte ha blivit, när korintierna förlät honom och kärleksfullt återinsatte honom ibland sig.

Paulus’ ord kan öka vår uppskattning av den kristna tjänsten och stärka oss i vår ståndpunkt för den sanna tron. (2:12—6:10) Ja, det nya förbundets tjänare är privilegierade att vara i ett ”triumftåg” med Gud i spetsen! Paulus och hans medarbetare hade denna högt värderade tjänst på grund av den barmhärtighet som hade visats dem. Likt dem har de smorda i våra dagar en tjänst i samband med försoningen. Men alla Jehovas vittnen berikar andra genom sin tjänst.

Fullkomna heligheten och var givmilda

Paulus visar oss att kristna förkunnare måste fullkomna sin helighet i Jehovas fruktan. (6:11—7:16) Om vi skall stå fasta i tron, måste vi undvika att bli sammanokade med icke troende, och vi behöver bli renade från köttslig och andlig förorening. Korintierna vidtog en renande åtgärd genom att utesluta den omoraliske överträdaren, och Paulus gladde sig över att hans första brev hade bedrövat dem till sinnesändring för frälsning.

Vi lär oss också att gudfruktiga förkunnare blir belönade för sin givmildhet. (8:1—9:15) Beträffande bidrag till de behövande ”heliga” hänvisade Paulus till det utmärkta föredöme macedonierna utgjorde. De hade varit givmilda utöver sin förmåga, och han hoppades få se samma slag av givmildhet från korintiernas sida. Deras givande borde komma från hjärtat, liksom också vårt bör göra, ty ”Gud älskar en glad givare” och berikar sitt folk för varje form av givmildhet.

Paulus — en apostel som hyser omsorg

När vi utför något i Jehovas tjänst som förkunnare, må vi berömma oss av honom, inte av oss själva. (10:1—12:13) När allt kommer omkring, är det bara med andliga vapen, ”mäktiga genom Gud”, som vi kan riva ner falska tankebyggnader. Korintiernas ”till övermått höga apostlar”, som berömde sig själva, kunde aldrig mäta sig med Paulus’ vittnesbörd om uthärdande som en Kristi förkunnare. Men för att han inte skulle känna sig överdrivet upphöjd avlägsnade Gud inte hans ”törntagg i köttet” — kanske svag syn eller dessa falska apostlar. Paulus ville i alla fall hellre berömma sig av sina svagheter, så att ”den Smordes kraft” måtte förbli som ett tält över honom. Som en man som stod fast i tron hade han inte visat sig vara underlägsen de till övermått höga apostlarna. Korintierna hade sett bevisen för Paulus’ apostlaskap, som han hade åstadkommit bland dem ”genom all uthållighet och genom tecken och förebud och kraftgärningar”.

Som förkunnare och apostel betraktade Paulus sina medtroendes andliga intressen som en hjärtesak, alldeles som vi bör göra. (12:14—13:14) Han ville mycket gärna helt förbrukas för deras själar. Men Paulus var rädd för att han, när han kom till Korint, skulle finna några som inte hade ändrat sinne i fråga om köttets gärningar. Han tillrådde därför alla att fortsätta att pröva huruvida de var i tron och bad att de inte skulle ”göra något orätt”. I avslutningen uppmanade han dem att glädjas, bli förda till rätta igen och tröstade, ha samstämmiga tankar och leva i frid. Vilka utomordentliga råd också för oss!

Fortsätt att pröva er!

Paulus’ andra brev till de kristna i Korint framlägger alltså olika sätt på vilka vi kan pröva huruvida vi är i tron. Hans ord bör få oss att trösta andra, alldeles som Gud tröstar oss i all vår vedermöda. Vad aposteln sade om den kristna tjänsten bör förmå oss att troget utföra den, medan vi fullbordar heligheten i Jehovas fruktan.

Att vi tillämpar Paulus’ råd kan göra oss mer givmilda och hjälpsamma. Men hans ord bör föranleda oss att berömma oss av Jehova, inte av oss själva. De bör öka vår kärleksfulla omsorg om medtroende. Och dessa och andra detaljer i Andra Korintierna kan hjälpa oss att pröva om vi är i tron.

[Ruta/Bild på sidan 26]

ÅTERSPEGLA JEHOVAS HÄRLIGHET: När Mose kom ner från Sinai berg med vittnesbördets tavlor, utsände hans ansikte strålar på grund av att Gud hade talat med honom. (2 Moseboken 34:29, 30) Paulus nämnde detta och sade: ”I det vi alla med obeslöjat ansikte återspeglar Jehovas härlighet, blir vi förvandlade till samma bild från härlighet till härlighet, alldeles som det utförs av Jehova, Anden.” (2 Korintierna 3:7—18) Forntida handspeglar var gjorda av sådana metaller som brons eller koppar och var kraftigt polerade, så att de hade bra återspeglande ytor. De smorda återspeglar Guds härlighet, som lyser på dem från Jesus Kristus, så att de steg för steg blir ”förvandlade till samma bild” som förmedlas av Jehovas Son, som återspeglar hans härlighet. (2 Korintierna 4:6; Efesierna 5:1) Genom helig ande och Skriften skapar Gud i dem ”den nya personligheten”, en återspegling av hans egna egenskaper. (Efesierna 4:24; Kolosserna 3:10) Låt oss, vare sig vårt hopp är himmelskt eller det är jordiskt, uppvisa den personligheten och glädjas åt privilegiet att få återspegla Guds härlighet i vår tjänst.

[Ruta/Bild på sidan 27]

”RÄTTFÄRDIGHETENS VAPEN”: Ett sätt på vilket Paulus och hans kamrater anbefallde sig som Guds tjänare var ”genom rättfärdighetens vapen till höger och till vänster”. (2 Korintierna 6:3—7) Högra handen användes till att svinga svärdet och den vänstra till att hålla skölden. Paulus och hans medarbetare angreps från alla sidor, men de var rustade för andlig krigföring. Den fördes mot falska lärare och ”till övermått höga apostlar”, så att församlingen i Korint inte skulle ledas bort från hängivenheten för Kristus. Paulus tillgrep inte det syndiga köttets vapen — list, svek eller knep. (2 Korintierna 10:8—10; 11:3, 12—14; 12:11, 16) De ”vapen” som användes var i stället rättfärdiga eller rätta medel till att främja den sanna tillbedjans sak mot alla angrepp. Jehovas vittnen använder nu sådana ”rättfärdighetens vapen” i samma syfte.