BELIAL

[Bẹlial] Av hebr.; betyder ”oduglighet”, ”onyttighet”, ”värdelöshet”; en sammansättning av belị, ”inte”, ”utan”, och ja‛ạl, ”vara nyttig (av värde)”.

Det att vara värdelös, gemen, oduglig. Det hebreiska uttrycket belijạ‛al används om tankar, ord och råd (5Mo 15:9; Ps 101:3; Nah 1:11) och om olyckliga omständigheter (Ps 41:8), men oftast används det om odugliga människor av värsta slag. Exempel på det sistnämnda är män som lockade andra att tillbe falska gudar (5Mo 13:13), de benjaminiter som begick sexualbrottet i Gibea (Dom 19:22–27; 20:13), Elis onda söner (1Sa 2:12), den oförskämde Nabal (1Sa 25:17, 25), motståndare till David, Guds smorde (2Sa 20:1; 22:5; 23:6; Ps 18:4), Jerobeams respektlösa anhängare (2Kr 13:7), de män som sammansvor sig mot Nabot för att hjälpa Isebel (1Ku 21:10, 13) och folk i allmänhet som vållade stridigheter (Ord 6:12–14; 16:27; 19:28). Jehova visade att fientliga makter inte längre skulle hindra hans folk att utöva den sanna tillbedjan i landet, när han sade genom sin profet: ”Aldrig mer skall någon odugling dra fram genom dig. Han skall bli fullständigt utrotad.” (Nah 1:15; se också 1Sa 1:16; 10:27; 30:22; Job 34:18.)

I det första århundradet, då de kristna grekiska skrifterna började skrivas ner, använde man ”Belial” som ett namn på Satan. Den allmänna uppfattningen är därför att Paulus avser Satan när han nämner ”Belial” i 2 Korinthierna 6:15 i en uppräkning av parallella kontraster. Han säger: ”Vilken samstämmighet finns det mellan Kristus och Belial?” I den syriska Peshitta står det ”Satan” i den här versen.