Titus — ”en medarbetare för era intressen”

IBLAND uppstod problem i den kristna församlingen i det första århundradet. Dessa problem måste redas ut, och att göra det krävde mod och lydnad. En som framgångsrikt mötte mer än en sådan utmaning var Titus. Han arbetade tillsammans med aposteln Paulus och ansträngde sig uppriktigt för att hjälpa andra att göra saker och ting på Jehovas sätt. Därför sade Paulus till de kristna i Korinth att Titus var ”en medarbetare för [deras] ... intressen”. — 2 Korinthierna 8:23.

Vem var Titus? Vilken del hade han i att reda ut problem? Och hur kan vi få nytta av att begrunda hans uppförande?

Frågan om omskärelsen

Titus var oomskuren grek. (Galaterna 2:3)a Eftersom Paulus kallar Titus ”ett äkta barn enligt en gemensam tro”, kan han ha varit ett av Paulus andliga barn. (Titus 1:4; jämför 1 Timoteus 1:2.) Titus var med Paulus, Barnabas och andra från Antiokia i Syrien, när de reste till Jerusalem omkring år 49 v.t. för att behandla frågan om omskärelsen. — Apostlagärningarna 15:1, 2; Galaterna 2:1.

Det har föreslagits att eftersom frågan om oomskurna icke-judars omvändelse höll på att behandlas i Jerusalem, fick Titus följa med dit för att visa att judar och icke-judar kunde få Guds godkännande oavsett om de var omskurna eller inte. Några i församlingen i Jerusalem som hade varit fariséer innan de blev kristna menade att icke-judar som blev omvända måste omskäras och hålla lagen, men det argumentet tillbakavisades. Att ålägga Titus och andra icke-judar att bli omskurna skulle ha inneburit ett förnekande av att räddning är beroende av Jehovas oförtjänta omtanke och av tro på Jesus Kristus — inte på laggärningar. Det skulle också ha inneburit att man förkastade bevisen för att icke-judar, eller folk av nationerna, hade fått Guds heliga ande. — Apostlagärningarna 15:5–12.

Utsänd till Korinth

Sedan frågan om omskärelsen hade avgjorts, fick Paulus och Barnabas myndighet att predika för nationerna. Samtidigt bemödade de sig också om att ha de fattiga i minnet. (Galaterna 2:9, 10) Nästa gång Titus nämns i den inspirerade skildringen, ungefär sex år senare, är han faktiskt i Korinth, utsänd av Paulus för att organisera en insamling till de heliga. Men medan Titus arbetade med den uppgiften, hamnade han i en annan spänd situation.

Paulus brev till korinthierna visar att han först uppmanade dem att ”sluta upp att vara i sällskap med otuktsmän”. Han var tvungen att säga till dem att avlägsna en förhärdad otuktsman ur sin krets. Ja, Paulus skrev ett kraftfullt brev till dem, ”med många tårar”. (1 Korinthierna 5:9–13; 2 Korinthierna 2:4) Under tiden blev Titus skickad till Korinth för att hjälpa till med insamlingen som gjordes där för att hjälpa de nödställda kristna i Judeen. Det är möjligt att han också hade till uppgift att se hur korinthierna tog emot Paulus brev. — 2 Korinthierna 8:1–6.

Hur skulle korinthierna reagera på Paulus råd? I sin iver att få reda på det kan Paulus ha sänt i väg Titus från Efesos över Egeiska havet till Korinth med anvisningar om att återvända med en rapport så snart som möjligt. Om Titus avslutade uppdraget innan sjöfarten gjorde uppehåll för vintern (i mitten av november), kunde han resa till Troas med båt. Det var också möjligt att färdas den längre landvägen via Hellesponten. Paulus kom antagligen tidigt till den avtalade mötesplatsen i Troas, eftersom upploppet som silversmederna anstiftade tvingade honom att lämna Efesos tidigare än planerat. Efter en orolig väntan i Troas insåg Paulus att Titus inte skulle komma sjövägen. Paulus gav sig därför i väg landvägen i hopp om att möta honom längs vägen. Sedan Paulus kommit över till Europa kunde han färdas på Via Egnatia, och till slut sammanträffade han med Titus i Makedonien. Till Paulus stora lättnad och glädje var nyheterna från Korinth goda. Församlingen hade reagerat positivt på hans råd. — 2 Korinthierna 2:12, 13; 7:5–7.

Även om Paulus hade varit orolig för hur hans utsände skulle tas emot, så hjälpte Gud Titus att fullgöra sitt uppdrag. Titus hade tagits emot med ”fruktan och bävan”. (2 Korinthierna 7:8–15) För att använda bibelkommentatorn W. D. Thomas ord: ”Vi kan anta att [Titus], utan att vattna ur allvaret i Paulus kritik, skickligt och taktfullt vädjade till korinthierna och försäkrade dem att Paulus, när han uttryckte sig som han gjorde, endast hade deras andliga välfärd i tankarna.” Samtidigt hade Titus kommit att älska de kristna i Korinth för deras lydiga anda och positiva förändringar. Deras berömvärda inställning hade visat sig vara en källa till uppmuntran för honom.

Hur gick det med den andra delen av Titus uppdrag i Korinth — att organisera insamlingen till de heliga i Judeen? Titus hade arbetat med det också, som man kan förstå av det som sägs i 2 Korinthierna. Det brevet skrevs troligen hösten 55 v.t. i Makedonien, kort efter det att Titus och Paulus hade träffats. Paulus skrev att Titus, som hade satt i gång insamlingen, nu skulle skickas tillbaka tillsammans med två icke namngivna medhjälpare för att slutföra insamlingen. Eftersom Titus var uppriktigt intresserad av korinthierna, var han mycket villig att återvända. När han vände tillbaka till Korinth, hade han troligtvis med sig Paulus andra inspirerade brev till korinthierna. — 2 Korinthierna 8:6, 17, 18, 22.

Titus var inte bara en god organisatör, utan han var också en sådan som kunde anförtros känsliga uppdrag i svåra situationer. Han var modig, mogen och stabil. Paulus ansåg uppenbarligen Titus vara kapabel att handskas med de ständiga utmaningarna från Korinthförsamlingens ”till övermått höga apostlar”. (2 Korinthierna 11:5) Denna bild av Titus styrks ytterligare av hans nästa framträdande i Bibelns skildring, i ett annat krävande uppdrag.

På Kreta

Det är möjligt att Paulus skrev till Titus någon gång mellan år 61 och år 64 v.t., när Titus var på Kreta. Paulus hade lämnat honom där för att han skulle ”rätta till de ting som var bristfälligt ordnade” och för att ”tillsätta äldre män i stad efter stad”. Kreterna hade allmänt rykte om sig att vara ”lögnare, skadliga vilddjur, sysslolösa matvrak”. På Kreta skulle därför Titus återigen behöva uppträda med fasthet och mod. (Titus 1:5, 10–12) Det var en mycket ansvarsfull uppgift, eftersom det troligen skulle avgöra hur kristendomens framtid skulle bli på Kreta. Under inspiration hjälpte Paulus Titus genom att ange vilka egenskaper han skulle söka efter hos tänkbara tillsyningsmän. Dessa kvalifikationer tas fortfarande i övervägande när kristna äldste skall förordnas.

Bibeln nämner inte när Titus lämnade Kreta. Han var där åtminstone så länge att Paulus kunde be honom sörja för Zenas och Apollos behov, när de stannade till där under en resa vid en icke angiven tidpunkt. Men Titus skulle inte bli kvar lång tid på Kreta. Paulus planerade att skicka antingen Artemas eller Tykikos dit, och sedan skulle Titus möta honom i Nikopolis, troligtvis den framträdande staden med det namnet som låg i nordvästra Grekland. — Titus 3:12, 13.

Av det sista korta omnämnandet av Titus i Bibeln får vi veta att Paulus, troligen omkring år 65 v.t., skickade honom på ytterligare ett uppdrag. Det förde honom till Dalmatien, ett område öster om Adriatiska havet i våra dagars Kroatien. (2 Timoteus 4:10) Det sägs inte vad Titus skulle göra där, men han kan ha sänts dit för att ordna med församlingsangelägenheter och för att ägna sig åt missionärsverksamhet. Om så var fallet, skulle Titus ha haft en uppgift liknande den han hade på Kreta.

Vi är verkligen tacksamma för mogna kristna tillsyningsmän, sådana som Titus! Deras klara förståelse av bibliska principer och deras modiga tillämpning av dem är till hjälp för att skydda församlingens andlighet. Låt oss efterlikna deras tro och visa oss vara lika Titus genom att främja våra medtroendes andliga intressen. — Hebréerna 13:7.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 31]

Titus var en modig medarbetare för de kristnas intressen i Korinth och på andra platser