Vem kommer att bli godkänd av Jehova?

”Fortsätt ... att ... arbeta på er egen frälsning; ty det är Gud som för sitt goda behags skull verkar inom er, för att ni skall både vilja och verka.” — FILIPPERNA 2:12, 13.

1, 2. I vilken situation fick Jesus ett tillkännagivande om att Gud godkände honom, och varför bör detta intressera oss?

DET var en vändpunkt i historien. Johannes döparen hade predikat Guds budskap och döpt ångrande personer i vatten. Då kom en man som Johannes visste var rättfärdig, nämligen Jesus. Trots att han inte hade någon synd som han behövde ångra eller ändra sinne för, bad han ändå att få bli döpt för att ”fullgöra allt” som var ”rättfärdigt”. — Matteus 3:1—15.

² När Johannes ödmjukt hade lytt och Jesus kom upp ur vattnet, öppnades himlarna, ”och han såg Guds ande sänka sig ner lik en duva och komma över honom”. Och dessutom var det ”en röst från himlarna som sade: ’Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt.’” (Matteus 3:16, 17; Markus 1:11) Vilket tillkännagivande! Vi tycker alla om att behaga någon som vi respekterar. (Apostlagärningarna 6:3—6; 16:1, 2; Filipperna 2:19—22; Matteus 25:21) Föreställ dig därför hur du skulle känna det, om den allsmäktige Guden meddelade: ”Jag har godkänt dig!”

3. Vad bör intressera oss, när det gäller Guds godkännande?

³ Är det möjligt för en person att bli godkänd av Gud i våra dagar? Till exempel för en människa som ”inget hopp” har och som är ”utan Gud i världen”, eftersom hon är ”utestängd från det liv som hör Gud till”? (Efesierna 2:12; 4:18) Kan hon förflytta sig från det tillståndet till det välsignade tillstånd som det innebär att vara godkänd av Jehova? I så fall hur? Låt oss se.

Vad innebar hans ord?

4. a) Vad är innebörden i det grekiska ordet för ”godkänd” i Guds tillkännagivande? b) Varför är användandet av ordet här av särskilt intresse?

⁴ I evangelieskildringarna används ordet eu·do·ké·ō för att återge följande ord av Gud: ”Jag har godkänt” Jesus. (Matteus 3:17; Markus 1:11; Lukas 3:22) Det betyder att ”finna stort behag i, betrakta med ynnest, finna nöje i”, och dess substantivform har betydelsen ”god vilja, gott behag, ynnest, önskan, åstundan”. Eu·do·ké·ō är inte begränsat till godkännande av Gud. De kristna i Macedonien fann till exempel ”behag” i att dela med sig ekonomiskt till andra. (Romarna 10:1; 15:26; 2 Korintierna 5:8; 1 Tessalonikerna 2:8; 3:1) Men det var Gud och inte människor som uttryckte det godkännande Jesus fick. Detta uttryck används om Jesus enbart efter det att han hade blivit döpt. (Matteus 17:5; 2 Petrus 1:17) Det är intressant att lägga märke till att i Lukas 2:52 används ett annat ord, nämligen khá·ris, när det talas om Jesus som en odöpt yngling, som fick ”ynnest” av Gud och människor.

5. a) Hur är det uppenbart att ofullkomliga människor kan bli godkända av Gud? b) Vilka är ”människor av godvilja”?

⁵ Kan ofullkomliga människor som vi också vinna Guds godkännande? Lyckligtvis är svaret ja. När Jesus föddes meddelade änglar följande: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av godvilja [eu·do·kí·as].” (Lukas 2:14) Ordagrant enligt grekiskan sjöng änglarna om en kommande välsignelse för ”människor som man tänker väl om” eller ”människor som Gud godkänner”.a Professor Hans Bietenhard skriver om detta användande av en an·thrṓ·pois eu·do·kí·as: ”Uttrycket avser människorna av Guds goda behag. ... Vi behandlar därför inte här människors godvilja. ... Vi behandlar Guds suveräna och nådiga vilja, som för sig själv utväljer ett folk till frälsning.” Som Jehovas vittnen länge har förklarat, visar Lukas 2:14 således att det genom överlämnande och dop är möjligt för ofullkomliga människor att bli människor av godvilja, människor godkända av Gud!b

6. Vad behöver vi fortfarande lära oss om Guds godkännande?

⁶ Men du kanske inser vilken skillnad det är mellan att vara Guds ”fiende” med ett ”sinne” vänt till de gärningar som är ”onda” och att vara godkänd som förbunden med vår rättvise och vise Gud. (Kolosserna 1:21; Psalm 15:1—5) Så även om du kanske känner dig lättad över att få höra att människor kan bli godkända, kanske du önskar veta vad som är inbegripet. Vi kan lära oss mycket om detta genom Guds handlande i det flydda.

Han välkomnade människor

7. Vad visar 2 Moseboken 12:38 om Guds inställning?

⁷ Århundraden innan tillkännagivandet i Lukas 2:14 gjordes välkomnade Jehova människor att komma och tillbe honom. Gud handlade naturligtvis uteslutande med Israels nation, vilken var överlämnad åt honom. (2 Moseboken 19:5—8; 31:16, 17) Men kom ihåg att när israeliterna tågade ut ur slaveriet i Egypten, så drog också ”en väldig blandad hop” upp med dem. (2 Moseboken 12:38, NW) Dessa icke-israeliter, som kan ha haft med Guds folk att göra och bevittnat plågorna över Egypten, valde nu att följa med Israel. Somliga blev antagligen fullständiga proselyter.

8. Vilka två slag av främlingar bodde i Israel, och varför behandlade israeliterna dem olika?

⁸ Lagförbundet erkände den situation, som icke-israeliter befann sig i i förhållande till Gud och till hans folk. Somliga främlingar var invandrare som bara var bosatta i Israels land, där de måste lyda vissa grundläggande lagar, till exempel lagarna mot mord och lagarna som krävde att man firade sabbaten. (Nehemja 13:16—21) Israeliterna tog inte emot dessa invandrare som bröder, utan iakttog i stället en viss försiktighet när de talade med dem eller hade med dem att göra, eftersom dessa invandrare ännu inte var någon del av Guds nation. En israelit fick till exempel inte lov att köpa eller äta köttet av ett självdött djur, vars blod inte hade fått rinna av, men det kunde däremot de främlingar göra, som ännu inte var proselyter. (5 Moseboken 14:21; Hesekiel 4:14) Med tiden följde kanske somliga av dessa utländska invandrare andra främlingars exempel som blivit omskurna proselyter. Det var först då som de behandlades som bröder i sann tillbedjan, vilka var skyldiga att hålla hela lagen. (3 Moseboken 16:29; 17:10; 19:33, 34; 24:22; NW) Moabitiskan Rut och den spetälske syriern Naaman var icke-israeliter som Gud tog emot. — Matteus 1:5; Lukas 4:27.

9. Hur bekräftade Salomo Guds inställning till utlänningar?

⁹ Också på kung Salomos tid ser vi Guds välkomnande inställning till icke-israeliter. Så här bad kung Salomo, när han invigde templet: ”På utlänningen, som inte hör till ditt folk Israel och som faktiskt kommer från ett avlägset land för ditt namns skull ... och ber, vänd mot detta hus, må du för din del lyssna från himlarna ... för att alla jordens folk må lära känna ditt namn, så att de fruktar dig, liksom ditt folk Israel gör.” (1 Kungaboken 8:41—43, NW) Ja, Jehova välkomnade bönerna från de uppriktiga utlänningar som sökte efter honom. Kanske dessa också skulle lära sig hans lagar, underkasta sig omskärelsen och bli accepterade medlemmar av hans välsignade folk.

10. Hur skulle judarna ha uppträtt mot den etiopiske eunucken, och varför var omskärelsen till gagn för honom?

¹⁰ En man som längre fram i tiden gjorde detta var skattmästaren hos drottning Kandace i det fjärran Etiopien. När han först fick höra talas om judarna och deras tillbedjan, var hans livsstil eller religiösa seder antagligen inte acceptabla för Jehova. Judarna måste således ha visat ett visst mått av tolerans mot denne utländske man, medan han studerade lagen för att lära känna Guds krav. Han gjorde tydligtvis framsteg och vidtog de förändringar som krävdes för att få bli omskuren. I Apostlagärningarna 8:27 får vi reda på att ”han hade farit till Jerusalem för att tillbedja”. (2 Moseboken 12:48, 49, NW) Detta torde visa att han då var en fullständig proselyt. Han var således i stånd att ta emot Messias och bli hans döpte lärjunge och därigenom komma i linje med Guds progressiva vilja.

Icke troende och den kristna församlingen

11, 12. a) Vilken ytterligare förändring inträffade när etiopiern blev döpt? b) Hur var detta i överensstämmelse med Filipperna 2:12, 13?

¹¹ Så här sade Jesus till sina efterföljare: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga andens namn och lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matteus 28:19, 20) Den etiopiske proselyt som just nämnts hade redan kunskap om Jehova och om den heliga anden. När väl Filippus hade hjälpt honom att förstå och ta emot Jesus som Guds messianske Son, kunde han därför bli döpt. Han skulle således bli en godkänd medlem av Jehovas folk, som följde Kristus. Han skulle naturligtvis vara ansvarig inför Gud och vara tvungen att ”hålla allt” som de kristna var befallda att hålla. Men med denna förpliktelse kom en underbar framtidsutsikt: frälsning!

¹² Senare skrev Paulus att alla kristna måste fortsätta ”att med fruktan och bävan arbeta” på sin egen frälsning. Men det var möjligt att göra detta, ”ty det är Gud som för sitt goda behags [eu·do·kí·as] skull verkar inom er, för att ni skall både vilja och verka”. — Filipperna 2:12, 13.

13. Hur torde de kristna ha uppträtt mot dem som inte var så snabba att bli döpta som den etiopiske eunucken?

¹³ Alla som kom i kontakt med de sanna kristna var inte lika redo och kvalificerade som denne etiopier att snabbt gå framåt mot dop. Somliga som var varken judar eller proselyter hade liten eller ingen kunskap om Jehova och hans vägar; och deras moralnormer var inte heller vägledda av hans normer. Hur skulle man behandla dessa? De kristna skulle följa Jesu exempel. Han uppmuntrade verkligen inte synd eller såg genom fingrarna med den. (Johannes 5:14) Men ändå var han tolerant mot syndare som drogs till honom och som önskade bringa sitt handlingssätt i överensstämmelse med Guds. — Lukas 15:1—7.

14, 15. Vad slags människor var, förutom smorda kristna, med vid mötena i Korint, och vilken skillnad skulle det ha kunnat vara på deras andliga framsteg?

¹⁴ Att de kristna uppträdde tolerant mot dem som höll på att lära sig om Gud framgår av det Paulus skrev om mötena i Korint. När Paulus skrev om användandet av andens mirakulösa gåvor, som i början var kännetecknet på att kristendomen hade Guds välsignelse, nämnde han ”troende” och ”icke troende”. (1 Korintierna 14:22) ”Troende” var de som tog emot Kristus och blev döpta. (Apostlagärningarna 8:13; 16:31—34) ”Många av korintierna som hörde började tro och låta döpa sig.” — Apostlagärningarna 18:8.

¹⁵ Enligt 1 Korintierna 14:24 kom också ”icke troende” eller ”helt vanliga” personer till mötena i Korint och välkomnades där.c De hade antagligen kommit olika långt i fråga om att studera och tillämpa Guds ord. Somliga kan fortfarande ha begått synd. Andra kan ha haft ett visst mått av tro, ha gjort vissa förändringar i sitt liv och redan före sitt dop ha börjat tala med andra om det de hade fått lära sig.

16. Hur skulle sådana personer kunna få gagn av att vara bland kristna vid församlingsmöten?

¹⁶ Ingen av dessa odöpta personer var naturligtvis ”i Herren”. (1 Korintierna 7:39) Om de tidigare hade begått allvarliga moraliska eller andliga felsteg, kunde det förståeligt nog ha tagit dem tid att rätta sig efter Guds normer. Under tiden var de välkomna i församlingen, så länge som de inte uppsåtligt försökte undergräva tron och renheten i den. Det de såg och hörde vid mötena skulle kunna ”tillrättavisa” dem, när deras ”hjärtas hemligheter” blev ”uppenbara”. — 1 Korintierna 14:23—25; 2 Korintierna 6:14.

Att förbli godkänd av Gud för frälsning

17. Vilken uppfyllelse fick Lukas 2:14 under det första århundradet?

¹⁷ Genom döpta kristnas offentliga predikande fick tusentals människor under det första århundradet höra de goda nyheterna, och de satte tro till det de hörde, ångrade sin tidigare kurs, blev döpta och avgav ”offentlig bekännelse till frälsning”. (Romarna 10:10—15; Apostlagärningarna 2:41—44; 5:14; Kolosserna 1:23) Det rådde inget tvivel om att döpta personer på den tiden ägde Jehovas godkännande, eftersom han smorde dem med helig ande och adopterade dem som andliga söner. Aposteln Paulus skrev följande: ”Han har förutbestämt oss till adoption genom Jesus Kristus som söner åt sig själv, enligt sin viljas goda behag [eu·do·kí·an].” (Efesierna 1:5) Inom det århundradet började således det som var förutsagt av änglarna vid Jesu födelse att bevisa sig vara sant: ”Frid bland människor av godvilja [eller människor som har Guds godkännande].” — Lukas 2:14.

18. Varför kunde smorda kristna inte ta sin godkända ställning inför Gud för given?

¹⁸ För att bevara den friden måste dessa ”människor av godvilja” fortsätta att ”med fruktan och bävan” ”arbeta” på sin ”egen frälsning”. (Filipperna 2:12) Detta var inte lätt, eftersom de fortfarande var ofullkomliga människor. De skulle komma att utsättas för frestelser och påtryckningar till att handla fel. Om de gav efter för synd, skulle de förlora Guds godkännande. Jehova sörjde därför kärleksfullt för andliga herdar, som skulle både hjälpa och skydda församlingarna. — 1 Petrus 5:2, 3.

19, 20. Vad ombesörjde Gud för att döpta kristna skulle kunna fortsätta att vara hans godkända tjänare?

¹⁹ Sådana församlingsäldste skulle ta följande råd av Paulus till hjärtat: ”Även om en människa innan hon vet ordet av begår ett eller annat felsteg, skall ni som har andliga förutsättningar söka föra en sådan till rätta igen i en ande av mildhet, medan du håller ett öga på dig själv, för att inte också du skall bli frestad.” (Galaterna 6:1) Som vi kan förstå, skulle en person som tog det viktiga steg som dopet innebar ha större ansvar, precis som fallet var med den främling i Israel som blev en omskuren proselyt. Men om en döpt kristen felade, skulle han kunna få kärleksfull hjälp inom församlingen.

²⁰ En grupp av äldste inom församlingen kunde erbjuda hjälp åt den som gjorde sig skyldig till allvarlig synd. Judas skrev: ”Fortsätt ... att visa barmhärtighet mot några som tvivlar; rädda dem genom att rycka dem ur elden. Men fortsätt att visa barmhärtighet mot andra, och det med fruktan, i det ni hatar till och med den av köttet nerfläckade innerklädnaden.” (Judas, vers 22, 23) En döpt medlem av församlingen som på så sätt blev hjälpt skulle kunna fortsätta att åtnjuta Jehovas godkännande och den frid om vilken änglarna hade talat vid Jesu födelse.

21, 22. Vad skulle resultatet bli, om någon blev en förhärdad syndare, och hur skulle lojala medlemmar av församlingen reagera?

²¹ Även om det hörde till undantagen, så fanns det fall då syndaren inte ångrade sig. Då måste de äldste utesluta honom för att skydda den rena församlingen mot att besmittas. Detta hände med en döpt man i Korint, som framhärdade i ett omoraliskt förhållande. Paulus gav församlingen rådet att ”sluta upp att vara i sällskap med otuktsmän”, men han menade då inte ”helt och hållet med denna världens otuktsmän eller de giriga och utpressare eller avgudadyrkare”. För han fortsätter: ”Annars skulle ni ju behöva gå ut ur världen. Men nu skriver jag till er att sluta upp att vara i sällskap med någon så kallad broder som är en otuktsman eller en girig människa eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utpressare, ja att inte ens äta med en sådan.” — 1 Korintierna 5:9—11.

²² Eftersom den korintiske mannen hade tagit det viktiga steg som dopet innebär och blivit godkänd av Gud och en medlem av församlingen, var hans uteslutning en allvarlig sak. Paulus visade att de kristna inte skulle vara tillsammans med honom, eftersom han hade förkastat sin godkända ställning inför Gud. (Jämför 2 Johannes, vers 10, 11.) Petrus skrev om sådana uteslutna personer: ”Det hade ... varit bättre för dem att inte exakt ha lärt känna rättfärdighetens väg än att nu, sedan de exakt lärt känna den, vända sig bort från det heliga bud som hade blivit överlämnat till dem. Det som sägs i det sanna ordspråket har hänt med dem: ’Hunden har vänt åter till sina egna spyor, och den badade suggan till att vältra sig i smutsen.’” — 2 Petrus 2:21, 22.

23. Hur var den allmänna situationen bland de kristna under det första århundradet, när det gällde att behålla Guds godkännande?

²³ Jehova kunde naturligtvis inte längre betrakta sådana personer som godkända, eftersom de hade blivit uteslutna för att de var förhärdade syndare. (Hebréerna 10:38; jämför 1 Korintierna 10:5.) Det var tydligtvis endast en minoritet som blev utesluten. Flertalet av dem som fick röna ”oförtjänt omtanke och frid från Gud” och adopterades som söner enligt hans ”viljas goda behag” förblev trogna. — Efesierna 1:2, 5, 8—10.

24. Vilken sida av detta ämne förtjänar att ytterligare uppmärksammas?

²⁴ Det är i huvudsak så också i vår tid. Men låt oss begrunda hur icke troende eller helt vanliga personer nu kan hjälpas att bli godkända av Gud och vad man kan göra för att hjälpa dem, om de syndar längs vägen. Detta kommer följande artikel att behandla.

[Fotnoter]

Minns du?

◻ Sedan när och på vad sätt kan människor godkännas av Gud, enligt vad bibeln säger?

◻ Hur betraktade Gud utlänningar bland sitt folk, men varför behövde israeliterna avväga försiktighet med tolerans?

◻ Vilken slutsats kan vi dra av det förhållandet att ”icke troende” kom till kristna möten i Korint?

◻ Hur har Gud sörjt för att hjälpa döpta kristna att förbli hans godkända tjänare?