Epafroditos — filippernas utsände — Watchtower ONLINE LIBRARY

Epafroditos — filippernas utsände

”VÄLKOMNA honom ... på sedvanligt sätt i Herren med all glädje; och fortsätt att hålla män av detta slag kära”, skrev Paulus till filipperna. Visst skulle vi bli glada om en kristen tillsyningsman talade om oss i samma varma ordalag. (Filipperna 2:29) Men vem var det Paulus talade om? Och vad hade den här personen gjort som förtjänade ett så gott betyg?

Svaret på den första frågan är Epafroditos. För att svara på den andra behöver vi ta i betraktande de omständigheter som föranledde Paulus att skriva som han gjorde.

Omkring år 58 v.t. fick filipperna höra att Paulus hade blivit släpad ut ur templet och slagen av en illasinnad pöbelhop i Jerusalem och att han blivit arresterad av myndigheterna och inspärrad i väntan på dom och att han därefter hade blivit överflyttad till Rom i bojor. (Apostlagärningarna 21:27—33; 24:27; 27:1) Filipperna var oroliga för hans välbefinnande och måste ha frågat sig vad de kunde göra för honom. De var fattiga i materiellt avseende och befann sig långt borta från Paulus, så den hjälp de kunde ge var tämligen ringa. Men de varma känslor som tidigare hade drivit dem att stödja honom i hans förkunnartjänst drev dem fortfarande; ja i ännu högre grad nu, eftersom han befann sig i en brydsam situation. — 2 Korinthierna 8:1—4; Filipperna 4:16.

Filipperna måste ha övervägt huruvida någon av dem kunde komma till Paulus med någon gåva och hjälpa honom om han behövde någonting. Men det var en lång och tröttande resa, och det skulle kunna vara farligt att hjälpa honom! Joachim Gnilka framhåller: ”Det behövdes mod för att besöka en fånge, särskilt en sådan vars ’brott’ måste ha förefallit ytterst svårt att definiera.” Författaren Brian Rapske säger: ”Därtill kom risken med att helt enkelt vara alltför nära förbunden med fången eller hans åsikter eller vara alltför förstående. ... Ett ord eller en handling i förbigående skulle kunna leda till en dödsdom, inte bara för fången, utan också för hans hjälpare.” Vem skulle filipperna kunna sända?

Vi kan mycket väl föreställa oss att en sådan här resa kan ha vållat oro och ovisshet, men Epafroditos (inte att förväxla med Epafras från Kolossai) var villig att ta på sig detta svåra uppdrag. Att döma av hans namn, där namnet Afrodite ingår, kan han ha varit en hedning som blivit omvänd till kristendomen — son till föräldrar som varit hängivna denna grekiska kärleks- och fruktbarhetsgudinna. När Paulus skrev till filipperna för att tacka dem för deras frikostighet, kunde han med rätta beskriva Epafroditos som ”er utsände och personlige tjänare för mitt behov”. — Filipperna 2:25.

Av det som Bibeln säger om Epafroditos kan vi förstå att han — trots sin lovvärda villighet att låta sig brukas i denna tjänst för Paulus och sin egen församling — brottades med samma slags problem som vi kan göra. Låt oss begrunda hans exempel.

”Personlig tjänare för mitt behov”

Vi känner inte till detaljerna, men vi kan föreställa oss att Epafroditos var trött av resan när han kom fram till Rom. Han färdades troligen på Via Egnatia, en romersk väg som korsade Makedonien. Han kunde ha farit över Adriatiska havet till ”klacken” på den italienska halvön och sedan begett sig längs Via Appia till Rom. Det var en tröttsam resa (120 mil i vardera riktningen) som sannolikt tog mer än en månad. — Se rutan på sidan 29.

Vilken sinnesinställning förmådde Epafroditos att ge sig ut på sin resa? Han hade blivit sänd för att ge Paulus ”personlig tjänst” — lei·tour·gị·a. (Filipperna 2:30) Detta grekiska ord syftade ursprungligen på statligt arbete som en medborgare åtog sig frivilligt. Längre fram kom det att betyda en obligatorisk tjänstgöring som staten krävde av medborgare som var särskilt kvalificerade att utföra just det arbetet. Beträffande hur detta ord brukas i de grekiska skrifterna säger en forskare: ”Den kristne är en människa som arbetar för Gud och människor, först och främst därför att han av hela sitt hjärta önskar göra det, men också därför att han är tvungen därtill, eftersom Kristi kärlek tvingar honom.” Ja, Epafroditos visade verkligen en förträfflig sinnesinställning!

”Han utsatte sin själ för fara”

Paulus använde ett ord lånat från hasardspelarnas värld, när han sade att Epafroditos ”utsatte” sin själ ”för fara” [grekiska: pa·ra·bo·leu·sạ·me·nos], eller ordagrant: ”satte” sitt liv ”på spel”, i Kristi tjänst. (Filipperna 2:30) Vi behöver inte mena att Epafroditos gjorde något dumdristigt. Att han fullbordade sin heliga tjänst bör vi snarare uppfatta som att det medförde en viss risk. Försökte han kanske utföra sitt biståndsuppdrag under en besvärlig årstid? Framhärdade han i sitt försök att fullborda det även sedan han blivit sjuk någonstans under vägen? Hur som helst, Epafroditos ”blev verkligen sjuk, nästan till döds”. Det kanske var så att han skulle ha stannat längre hos Paulus för att betjäna honom och att aposteln därför tydligen ville urskulda att han återvände tidigare än väntat. — Filipperna 2:27.

Epafroditos var inte desto mindre en modig person som var villig att osjälviskt utsätta sig för fara för att bistå dem som var i nöd.

Vi kan också fråga oss: ”I vilken utsträckning skulle jag själv göra mig omak för att bistå mina andliga bröder som befinner sig i svåra omständigheter?” En sådan villig anda är dock inte något som den kristne kan välja att ha eller inte ha. Jesus sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra.” (Johannes 13:34) Epafroditos utförde sin tjänst ”nästan till döds”. Epafroditos var alltså ett exempel på en person som hade den ”sinnesinställning” som Paulus uppmuntrade filipperna att ha. (Filipperna 2:5, 8, 30, Kingdom Interlinear) Är vi beredda att gå så långt?

Ändå blev Epafroditos nedstämd. Hur kom det sig?

Hans nedstämdhet

Sätt dig in i Epafroditos’ situation. Paulus berättar: ”Han längtar efter att få se er alla och är nedstämd därför att ni har hört att han hade blivit sjuk.” (Filipperna 2:26) Epafroditos visste att bröderna i hans församling var medvetna om att han var sjuk och inte hade kunnat bistå Paulus på det sätt som de hade hoppats. Det kunde rentav ha förefallit som om Epafroditos hade vållat Paulus ännu fler bekymmer. Var det så att läkaren Lukas, Paulus’ följeslagare, måste försumma andra angelägenheter för att ta hand om Epafroditos? — Filipperna 2:27, 28; Kolosserna 4:14.

Det var sannolikt av den orsaken som Epafroditos blev deprimerad. Han kanske inbillade sig att bröder i hans församling betraktade honom som oduglig. Han kände sig måhända skyldig och ”längtade” efter att få träffa dem för att försäkra dem om att han var trogen. Paulus använde ett mycket starkt grekiskt ord, a·de·mo·nẹ·o, ”bli deprimerad”, för att beskriva Epafroditos’ tillstånd. Enligt professor J. B. Lightfoot kan detta ord beteckna ”det förvirrade, rastlösa, halvt förryckta tillstånd som framkallas av någon fysisk störning eller mental krissituation, såsom sorg, skam, besvikelse osv.” Detta ord förekommer bara på ett ställe till i de grekiska skrifterna, och det syftar där på den starka ångest som ansatte Jesus i Getsemane trädgård. — Matteus 26:37.

Paulus drog slutsatsen att det skulle vara bäst att sända Epafroditos tillbaka till filipperna med ett brev som förklarade varför deras utsände återvände så oförmodat. När Paulus säger: ”Jag anser det ... nödvändigt att sända till er Epafroditos”, tar han på sig ansvaret för hans återkomst och gör därmed slut på varje eventuell misstanke om att Epafroditos skulle ha kommit till korta. (Filipperna 2:25) Det var ju tvärtom så att Epafroditos nära nog hade mist livet för att kunna genomföra sitt uppdrag! Paulus talar varmt för att filipperna skall ”välkomna honom ... på sedvanligt sätt i Herren med all glädje; och fortsätt att hålla män av detta slag kära, eftersom han på grund av Herrens verk kom helt nära döden, i det han utsatte sin själ för fara, för att han helt skulle kunna uppväga att ni inte var här för att ge mig personlig tjänst”. — Filipperna 2:29, 30.

”Fortsätt att hålla män av detta slag kära”

Män och kvinnor med samma sinnesinställning som Epafroditos bör verkligen bli uppskattade. De uppoffrar sig för att tjäna. Tänk på dem som har uppoffrat sig för att tjäna långt hemifrån som missionärer eller resande tillsyningsmän eller vid något av Sällskapet Vakttornets avdelningskontor. Om ålder eller försämrad hälsa nu hindrar somliga från att göra lika mycket som förr, förtjänar de respekt och aktning för alla de år de har tjänat så troget.

Inte desto mindre kan en försvagande sjukdom vålla nedstämdhet eller skuldkänslor. Man skulle vilja göra mer. Så frustrerande! Alla som befinner sig i en sådan situation kan lära av Epafroditos. Var det hans fel, när allt kom omkring, att han hade blivit sjuk? Absolut inte! (1 Moseboken 3:17—19; Romarna 5:12) Epafroditos önskade tjäna Gud och sina bröder, men sjukdomen satte en gräns för vad han kunde göra.

Paulus tillrättavisade inte Epafroditos för hans försvagade tillstånd, utan uppmanade filipperna att troget stå vid hans sida. Vi bör på samma sätt trösta våra bröder när de känner sig nedslagna. I regel kan vi berömma dem för att de är goda föredömen i fråga om trogen tjänst. Att Paulus uppskattade Epafroditos och talade så väl om honom måste ha tröstat honom och lindrat hans depression. Gud försäkrar också oss om att han inte är ”orättvis, så att han glömmer ert arbete och den kärlek ni har visat mot hans namn, i det att ni har tjänat de heliga och fortsätter att tjäna dem”. — Hebréerna 6:10.

[Ruta på sidan 29]

Tungt och besvärligt att resa i forna dagar

Att i dag göra en resa mellan två europeiska städer liknande den som Epafroditos gjorde är inte särskilt ansträngande. Ombord på ett bekvämt jetplan kan man göra resan på en eller två timmar. Det var en helt annan sak att göra en sådan resa i det första århundradet. Att förflytta sig från det ena stället till det andra på den tiden innebar stora besvärligheter. Om man färdades till fots, kunde man tillryggalägga mellan 30 och 35 kilometer om dagen, och då var man utsatt för väder och vind och för skiftande faror, däribland ”stråtrövare”. — 2 Korinthierna 11:26.

Hur var det med övernattnings- och provianteringsmöjligheterna?

Historikern Michelangelo Cagiano de Azevedo framhåller att det längs de romerska vägarna ”fanns mansiones, veritabla hotell med butiker, stall och bostäder för personalen; mellan två på varandra följande mansiones fanns flera mutationes, eller anhalter, där man kunde byta häst eller fordon och få tag i förnödenheter”. Dessa värdshus hade ett förskräckligt rykte, eftersom de var tillhåll för folk från de lägsta samhällsklasserna. Värdshusvärdarna pungslog de resande, och dessutom drygade de ofta ut sina inkomster med vad prostituerade kunde tjäna ihop. Den romerske skalden och satirikern Juvenalis kommenterade detta och sade att den som hade sett sig nödsakad att ta in på ett värdshus av den här sorten kanske plötsligt upptäckte att ”i sängen intill låg en mördare, att han befann sig i sällskap med pråmkarlar, tjuvar och förrymda slavar, att han satt sida vid sida med bödlar och likkisttillverkare. ... Alla äter ur samma skål; ingen har ett bord för sig själv eller en säng där han kan sova ostörd.” Andra forntida skribenter klagade över det otjänliga dricksvattnet och över rummen, som var fyllda till trängsel, smutsiga, fuktiga och fulla av loppor.

[Karta/bild på sidan 27]

(För formaterad text, se publikationen)

Rom

[Bild]

En resenär under romartiden

[Bildkälla]