Kristna — fasta men flexibla
EN STÅTLIG ek är själva sinnebilden för styrka. När det blåser starka vindar, har den vanligtvis inte så stora problem med att stå emot dem. En kraftig ek överlever alltså de flesta stormar tack vare sin styrka och förhållandevis stora oböjlighet eller fasthet, men ett litet grässtrå klarar sig också, fastän av en annan anledning. Vad är dess hemlighet? Flexibilitet. Grässtrået böjs men bryts inte av, när det utsätts för vindens kraft.
Flexibilitet eller oböjlighet — vilket är viktigast? En kristen person behöver en kombination av båda. Men balansen mellan fasthet och flexibilitet kan ibland saknas till och med hos några av dem som tillhör Guds folk. Guds folk har höga principer, men några har en benägenhet att vara oresonliga. Andra är ungefär som ”ett strå, satt i häftig gungning av vinden”. (Matteus 11:7) De dukar under för påfrestningar och inflytanden från den onda världen. Eller de kan vara så toleranta att de blir efterlåtna.
Som Salomo sade: ”Allting har sin tid.” (Predikaren 3:1) När är det då tid att vara oböjlig, och när är det tid att vara flexibel?
När man bör vara fast
Vid ett tillfälle fick kung Saul i Israel följande uttryckliga befallning: ”Så dra nu iväg och slå amalekiterna [en fiendenation] och tillspilloge dem, med allt vad de har, och skona dem inte, utan döda både män och kvinnor, både barn och dibarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.” (1 Samuelsboken 15:3) Amalekiterna hade ett förflutet som motståndare både till Gud och till hans folk och hade därför gjort sig förtjänta av att bli utplånade. (5 Moseboken 25:17—19) Det visade sig emellertid att ”Saul och folket skonade Agag [amalekiternas kung], likaså det bästa och det näst bästa av får och fäkreatur och av lammen. ... Sådant ville de inte tillspilloge.” Jehova godtog inte att Saul ”tummade på reglerna”. Profeten Samuel påpekade: ”Lydnad är bättre än offer.” — 1 Samuelsboken 15:9—22.
Den lärdom den här händelsen ger oss är tydlig: Det kan inte bli tal om någon flexibilitet när det gäller lydnad mot Gud. ”Detta är nämligen vad Guds kärlek innebär”, sade aposteln Johannes, ”att vi håller hans bud; och ändå är hans bud inte betungande.” (1 Johannes 5:3) Det som hände Sadrak, Mesak och Abed-Nego belyser hur långt Guds tjänare i själva verket måste vara villiga att gå i fråga om att visa sådan lydnad. Dessa vägrade att tillbe den bildstod som den babyloniske kungen Nebukadnessar hade rest. Varför det? Därför att Guds lag klart och tydligt fördömde avgudadyrkan. (2 Moseboken 20:4—6) De menade inte att omständigheterna gav dem rätt att åsidosätta Guds befallning i det här avseendet. De föredrog i stället kompromisslöst döden framför olydnad. — Daniel 3:16—18.
För de flesta kristna är det inte så svårt att rätta sig efter tydligt formulerade bibliska lagar. Men de kristna uppmanas: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er.” (Hebréerna 13:17) Församlingens äldste kan planera speciella tider för församlingens möten för tjänst. Eller de kan ange att utrustning tillhörande Rikets sal skall användas på ett visst sätt. Det är sant att det inte finns något skriftställe som föreskriver hur en termostat skall ställas in eller vem som skall göra den inställningen. Men när de äldste fattar sådana beslut, är det då inte utmärkt att samarbeta med dem?
På liknande sätt kan en äkta man fatta olika beslut när det gäller familjen. Det kan vara så att hans kristna hustru inte har samma uppfattning som han har i en viss sak, men hon strävar efter att lyda ”sin mans lag”. (Romarna 7:2) Lydnad mot de äldste, äkta män, föräldrar och arbetsgivare bör inte åsidosättas i flexibilitetens namn. — Kolosserna 3:18—24.
När man bör vara flexibel
Men det finns ändå tillfällen då man måste vara flexibel. Aposteln Paulus antydde det när han sade: ”Låt er resonlighet bli känd för alla människor.” (Filipperna 4:5) Det grekiska ord som Paulus här använde betyder ”att inte insistera på att följa lagen alltför bokstavligt; det ger uttryck åt det hänsynstagande som gör att man ser ’mänskligt och resonligt på sakförhållandena’”. (W. E. Vine: An Expository Dictionary of New Testament Words) Resonlighet handlar ofta om att vara villig att beakta rådande omständigheter.
Så till exempel kan en missionär som tjänar i ett främmande land snabbt inse att de lokala umgängesreglerna skiljer sig från reglerna i det land i vilket han är uppfostrad. Men om han ser ner på den lokala befolkningens seder och vägrar att i viss mån anpassa sig, hur effektiv kommer då hans tjänst att vara? Han gör således klokt i att anpassa sig till de seder i den nya kulturen som är av värde. — 1 Korintierna 9:19—23.
Det är av intresse att lägga märke till att Paulus, strax efter det att han hade nämnt två kvinnor i församlingen som inte drog jämnt med varandra, uppmuntrade de kristna i Filippi att vara resonliga. (Filipperna 4:2—5) Även om Paulus inte säger något om arten av deras konflikt, är det ofta så att brist på resonlighet är roten till spända förhållanden. Ingen känner sig väl till mods tillsammans med någon som är kritisk eller alltför krävande. ”Var inte alltför rättfärdig”, varnar Salomo, ”och var inte alltför mycket vis — inte vill du fördärva dig själv?” — Predikaren 7:17.
De kristna måste ha fördrag med andras ofullkomligheter. Vi gör verkligen väl i att försöka se saker och ting från en annan människas ståndpunkt! Sorgligt nog fanns det emellertid en del kristna i det forntida Korint som var så angelägna om sina personliga ”rättigheter” att de till och med gick så långt att de drog medtroende inför rätta. Genom att ventilera sina problem inför icke troende drog de inte endast smälek över församlingen, utan vidgade också klyftan mellan sig själva. — 1 Korintierna 6:1—6.
Paulus uppmuntrade därför dessa kristna i Korint som ansåg att andra hade felat mot dem att låta saken bero. Han uppmanade dem: ”Egentligen är det då på det hela taget ett nederlag för er att ni har rättssaker med varandra. Varför lider ni inte hellre orätt? Varför låter ni er inte hellre bedragas?” (1 Korintierna 6:7) En kristen betraktar det som en vinning att bevara ett gott förhållande till sina andliga bröder och systrar.
Att vara resonlig är särskilt passande för dem som utövar myndighet. Föräldrar kan till exempel bestämma en tidpunkt då deras söner och döttrar måste vara hemma på kvällen. Men anta att ett barn ber om att föräldrarna skall göra ett undantag någon enstaka gång? Skulle det då inte vara lämpligt att åtminstone beakta de speciella omständigheter det rör sig om? Och hur förhåller det sig med kristna äldste? Är inte resonlighet en av deras kvalifikationer? (1 Timoteus 3:3) Jo, det är det. Men när och hur bör de ådagalägga den egenskapen?
Äldste — fasta men flexibla
Aposteln Petrus ställde vid ett tillfälle ”resonliga” män i kontrast till sådana som var ”svåra att vara till lags”. (1 Petrus 2:18) En äldste kan ge en broder förslag om hur denne skall förbättra sin talarförmåga. Men om äldstebrodern har mycket stränga normer och underlåter att ta hänsyn till broderns utbildning, förmågor och omständigheter, vad skulle då kunna hända? Brodern kanske tar illa vid sig av rådet eller blir mycket missmodig och drar slutsatsen att de äldste är alltför ”svåra att vara till lags”.
De äldste måste också vara flexibla i fråga om att tillämpa olika regler i församlingen. De bör aldrig låta sina regler göra ”Guds ord ogiltigt” genom att tillskriva sådana regler större vikt än de fullkomliga principerna i Jehovas ord. — Matteus 15:6; 23:23.
Det är välbetänkt av de äldste att vara flexibla när skriftenliga principer inte överträds av sådan flexibilitet. De kan till exempel ha observerat att det vid stora sammankomster ges kraftiga uppmaningar om att inte reservera sittplatser. Men måste en sådan regel upprätthållas i en liten församling där det finns gott om sittplatser? Eller de äldste kan mena att en viss form av klädsel — till exempel kavaj och slips för män — i allmänhet är lämplig i tjänsten från dörr till dörr. Så var fallet i en församling i ett sydamerikanskt land. Men en äldste fick veta att en ung man drog sig för att dela med sig av de goda nyheterna åt andra. Av vilken anledning? Han hade inte råd att köpa kavaj och slips. Äldstebrodern förstod att det var på sin plats att visa flexibilitet och uppmuntrade därför den unge mannen att börja dela med sig av sin tro åt andra.
Man måste också visa flexibilitet vid behandling av fall inom en dömande kommitté i församlingen. Även om överträdelsen skulle kunna medföra uteslutning av överträdaren, hur bör man då göra om denne visar ånger? Jehova angav det rätta mönstret i sitt handlingssätt mot folket i Nineve. Gud hade sagt till Jona: ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bli förstört.” Men när folket visade ånger, avstod Jehova från att låta dem drabbas av den tillintetgörelse han hade underrättat dem om. Han insåg att omständigheterna hade förändrats. (Jona 3:4, 10) På liknande sätt bör de äldste finna glädje i att ”skänka mycken förlåtelse” i de fall där det finns tydliga bevis på sann ånger. — Jesaja 55:7.
Att bevara balansen mellan fasthet och flexibilitet är inte lätt. Ofullkomliga människor tycks av naturen vara benägna att gå till ytterligheter. Men sådana kristna som strävar efter att vara fasta men flexibla kommer att bli rikt belönade. Tack vare att de försöker vara flexibla uppnår de bättre relationer till andra och undgår i hög grad känslomässig oro. När det dessutom är så att förordnade äldste är fasta och ståndaktiga i fråga om goda gärningar och ostrafflighet, utgör de ett föredöme som vinner hela församlingens förtroende och stimulerar då också andra till samarbete, eftersom alla då samfällt gör framsteg med hoppet om evigt liv i sikte. — Jesaja 32:2; 1 Korintierna 15:58.