Bibelns profetior tyder på att militariserade styrkor bland FN:s medlemsnationer kommer att bli det redskap som Jehova använder sig av när han slutgiltigt gör upp räkningen med den nutida motsvarigheten till Jerusalem, kristenheten, liksom också med resten av det stora Babylon. — Uppenbarelseboken 17:7, 16.

När kommer detta att ske? Första Tessalonikerna 5:3 ger svaret: ”Närhelst de säger: ’Fred och säkerhet!’ då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem, liksom födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på inga villkor komma undan.”

”Fredsepidemin”

Förre amerikanske utrikesministern George Schultz sade år 1988 att ”fred håller på att bryta ut överallt”. En annan utrikespolitisk expert talade om en ”fredsepidemi”. Den ansedda tyska veckotidningen Die Zeit ställde frågan: ”Skulle det kunna vara så att vårt katastroffyllda århundrades sista decennium markerar slutet på en destruktiv period och början på en konstruktiv och fredlig era?” Och i tidskriften Time kunde man för en tid sedan läsa: ”Fred hotar i Iran—Irak, Kampuchea, Afghanistan, Sydafrika och till och med i Centralamerika.”

Under år 1989, som nu går mot sitt slut, har man också talat mycket om fred. I februari sades det i en ledare i den tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung: ”Sedan mitten av 1980- talet har vi levt i ett skede då supermakterna har gått ett steg längre än till att bara dra in klorna. ... I dag finns det knappast någon plats på jordklotet där inte de två supermakterna har gjort vissa närmanden mot varandra. ... Under alla omständigheter har utsikterna aldrig tidigare varit så gynnsamma, båda sidor varit så angelägna eller så många åtgärder samtidigt vidtagits i rätt riktning.”

Så sent som för sex år sedan såg situationen inte så ljus ut. Journalisten Roy Larson skrev till exempel: ”Under hela 1983 har religiösa ledare världen utöver ropat ’fred, fred’, men det var ingen fred.” Är de förvånansvärda händelser som ägt rum i världen sedan dess en uppfyllelse av 1 Tessalonikerna 5:3? Det kan vi inte säga. Men det är tydligt att ”fred och säkerhet” i dag, i december 1989, är närmare sitt förverkligande än tidigare.

De religiösa ledarna flitigt upptagna — med vad?

Som framgår av Roy Larsons uttalande har de religiösa ledarna inte legat på latsidan när det gäller fredssträvanden. När han fortsätter att blicka tillbaka på år 1983 nämner han bland annat den ”pilgrimsresa för freden” som Johannes Paulus II gjorde till Centralamerika och öarna i Karibiska havet. Under samma år godkände också den amerikanska nationalkonferensen för katolska biskopar ett herdabrev betitlat ”En uppfordran till fred”. Kort därefter samlades representanter för mer än 300 kyrkosamfund från 100 länder till Kyrkornas världsråds sjätte generalförsamling och antog en liknande resolution. Många protestanter smittades också av vad Larson kallade ”det globala, allt överskuggande intresset för fred”.

Både när Kyrkornas världsråd grundades år 1948 och vid den konferens som hölls år 1966 fördömde man mycket kraftigt bruket av moderna förintelsevapen. Ett stort antal präster och teologer har därför tagit upp kampen för fredens sak, till exempel den tyske protestantiske teologen Helmut Gollwitzer. Med anledning av hans 80-årsdag lovordades han tidigare i år i en schweizisk protestantisk veckotidning som en ”politiskt aktiv teolog, som alltid kämpar för freden” och som ”genom sin undervisning och sitt politiska engagemang har utövat ett starkt inflytande på många teologer och på fredsrörelsen inom kyrkan”.

Vi bör därför inte bli förvånade över att det stora Babylon aktivt stödde Internationella Fredsåret som år 1986 utropades av Förenta nationerna, vars syfte enligt stadgarna är att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”. Det året samlades den katolske påven, den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury och 700 andra religiösa ledare, däribland till bekännelsen kristna, buddister, hinduer, muslimer, afrikanska animister, indianer, judar, sikher, anhängare av zoroastrismen, shintoister och jainister, i Assisi, i närheten av Rom, för att frambära böner om fred.

Så sent som i januari 1989 skrev tidningen Sunday Telegraph i Sydney att medlemmar av ”buddismen, kristenheten, hinduismen, judendomen, islam, sikhsamfundet, unitarianismen, bahai, konfucianismen, jainismen, shintoismen, taoismen, raja yoga och zoroastrismen” hade samlats i Melbourne för att närvara vid den femte sammankomsten som hölls av Världskonferensen för religion och fred. Det är intressant att lägga märke till att ”mer än 600 delegater från omkring 85 länder ... erkände att spänningar förorsakade av religiösa meningsskiljaktigheter i långliga tider med orätt utnyttjats som en av de främsta orsakerna till krig”.

De religiösa organisationernas inblandning i fredssträvandena bekräftar något som Dag Hammarskjöld, en av FN:s tidigare generalsekreterare, en gång sade: ”Organisationen [FN] och kyrkorna arbetar sida vid sida i de strävanden som alla välvilliga människor, oavsett tro eller gudsdyrkan, måste göra för att upprätta fred på jorden.”

Detta till trots kommer det stora Babylons protestmarscher, demonstrationer och andra, mer försåtliga, former av religiös inblandning i de politiska angelägenheterna att leda till dess undergång.a Det har redan förorsakat en hel del friktion, något som Albert Nolan, en dominikanmunk från Sydafrika, nyligen medgav, då han sade: ”Det enda effektiva sättet att åstadkomma fred i enlighet med Guds vilja är att slåss för den. ... Om man vill få till stånd en nedrustning, är konflikter med regeringen nära nog oundvikliga.”

Låt det stora Babylon fortsätta att tigga om fred. Låt påven fortsätta att utdela sin sedvanliga välsignelse Urbi et orbi (För staden [Rom] och världen) varje jul och påsk. Låt honom fortsätta att tro — som han gjorde i maj i år — att den nuvarande politiska avspänningen är Guds svar på ”kristna” böner. Det stora Babylon kan inte få absolution från sitt blodiga förflutna genom att predika om fred och förmätet tillvälla sig själv rätten att utdela Guds välsignelse. Det stämplar i stället denna organisation som det största hinder för fred människor emellan, liksom också mellan människor och Gud, som någonsin har existerat. Ja, alla mänsklighetens problem kan, direkt eller indirekt, spåras tillbaka till det stora Babylon!

Ironiskt nog fortsätter den falska religionen att i förening med FN sträva efter att åstadkomma just den ”fred och säkerhet” som kommer att utgöra upptakten till dess ödeläggelse! Tillintetgörandet av den falska religionen kommer att hävda och rättfärdiga den sanna religionens Gud, som säger: ”Bli inte vilseledda: Gud driver man inte gäck med. Ty vadhelst en människa sår, detta skall hon också skörda.” — Galaterna 6:7.

Strävan efter fred och säkerhet

De flesta har en naturlig längtan efter frid och ro, men den längtan har inte uppfyllts under större delen av mänsklighetens historia. Men på senare år har man kunnat iaktta en del beaktansvärda framsteg i människans fredssträvanden, vilket följande förteckning visar.

1985: (Oktober) Förenta nationerna firar 40-årsjubileum och förklarar 1986 som Internationella Fredsåret.

(November) Gorbatjov och Reagan träffas i det första toppmötet på sex år; Reagan talar om en ”ny start”.

1986: (Januari) Gorbatjov lägger fram ett förslag som går ut på att jorden skall vara befriad från kärnvapen år 2000.

(September) Stockholmskonferensen om förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder och nedrustning (med 35 deltagande nationer, däribland Förenta staterna, Canada, Sovjetunionen och alla Europas stater utom Albanien) undertecknar ett avtal som skall nedbringa risken för oavsiktligt krig.

(Oktober) Reagans och Gorbatjovs toppmöte på Island strandar, trots att Gorbatjov säger att de var på väg att fatta ”stora, epokgörande beslut”.

1987: (Januari) Programförklaringen glasnost (öppenhet) tycks peka fram emot en ny era i Sovjetunionen.

(Mars) En brittisk premiärminister besöker Moskva för första gången på 12 år.

(December) Gorbatjov och Reagan undertecknar ett avtal om minskning av antalet medeldistansrobotar.

1988: (Mars) Nicaragua och anti-kommunistiska contras ger order om eldupphör och börjar förhandla för att nå en permanent överenskommelse.

(April) Sovjetunionen meddelar att man ämnar dra tillbaka sina trupper från Afghanistan i januari 1989; konflikten mellan Etiopien och Somalia upphör.

(Maj) Vietnam meddelar att man ämnar dra tillbaka 50.000 man från Kampuchea och resten av trupperna före år 1990.

(Juni) Den australiske premiärministern Bob Hawke säger om toppmötet mellan Gorbatjov och Reagan i Moskva: ”För första gången under hela efterkrigstiden finns det faktiska tecken på att utvecklingen går mot en värld som på ett konstruktivt sätt kan leva i fred.”

(Juli) Iran godkänner en FN-resolution om vapenstillestånd i den åtta år långa konflikten mellan Iran och Irak.

(Augusti) Förenta staterna går med på att betala tidigare innehållna avgifter till Förenta nationerna, en åtgärd som redan vidtagits av Sovjetunionen, för att på så sätt göra slut på FN:s ekonomiska problem och hjälpa organisationen att komma på fötter igen.

(September) Marocko och Polisariogerillan godkänner FN:s plan för biläggande av den 13-åriga konflikten i västra Sahara.

(Oktober) FN:s fredsbevarande styrkor tilldelas Nobels fredspris; Libyen och Tchad upphör formellt med sitt långlivade krigstillstånd.

(December) Gorbatjov tillkännager i FN stora unilaterala indragningar av sovjetiska styrkor inom en tvåårsperiod samt ett tillbakadragande av trupper och stridsvagnar från Tjeckoslovakien, Ungern och Östtyskland. Sydafrika, Namibia och Cuba går med på att den 1 april 1989 sätta i verket en FN-resolution som ger Namibia självstyre och gör slut på 22 års stridigheter. Hälften av den 50.000 man starka kubanska truppstyrkan i Angola skall ha dragits tillbaka den 1 november och resten den 1 juli 1991. Förenta staterna går med på fredssamtal med PLO, sedan Yassir Arafat tillförsäkrat Israel rätten ”att leva i fred och säkerhet”.

1989: (Januari) 149 nationer som samlats till Pariskonferensen om kemiska vapen efterlyser snabba åtgärder för att förbjuda all utveckling, produktion, lagring och spridning av kemiska vapen.

(Februari) Costa Rica, Honduras, El Salvador, Nicaragua och Guatemala undertecknar ett avtal om fred i Centralamerika. Colombias största rebellstyrka, FARC (Colombiska revolutionära väpnade styrkorna), ger order om eldupphör, vilket väcker förhoppningar om att det gerillakrig som pågått i 35 år nu kan komma att upphöra.

(Mars) Utrikesministrar från 35 nationer samlas i Wien till CFE-förhandlingar — samtal om konventionell nedrustning i Europa.

(April) Vietnam tillkännager att man ämnar dra tillbaka alla sina truppstyrkor från Kampuchea före den 30 september.

(Maj) Ungern börjar riva det 40 år gamla taggtrådsstängslet utmed den österrikiska gränsen. Vid det första sammanträffandet mellan sovjetiska och kinesiska statschefer på över 30 år meddelar Sovjet att man ämnar göra vissa nedskärningar i de asiatiska truppstyrkorna. Sovjetunionen påbörjar unilaterala tillbakadraganden av trupper och vapen från Östeuropa.

(Juni) President Bushs krav på en drastisk minskning av antalet soldater, stridsvagnar, artilleripjäser och stridsflygplan i Europa före år 1992 föranleder en nyhetstidskrift att skriva: ”Det kan faktiskt öppna dörren för de mest betydande nedrustningsåtgärderna sedan slutet på andra världskriget.”

(Augusti) Fem centralamerikanska nationer enas om en plan för att göra slut på fientligheterna i Nicaragua.