Sporra till kärlek och förträffliga gärningar — Hur?
”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi ... uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.” — HEBRÉERNA 10:24, 25.
1, 2. a) Varför var det viktigt att de första kristna fann tröst och uppmuntran, när de kom tillsammans? b) Vilket råd gav Paulus om behovet av att komma tillsammans?
DE KOM tillsammans i hemlighet, hopträngda bakom låsta dörrar. Utanför lurade faror överallt. Deras ledare, Jesus, hade just blivit offentligt avrättad, och han hade förvarnat dem och sagt att de inte skulle komma att behandlas bättre än han hade behandlats. (Johannes 15:20; 20:19) Men när de med dämpade röster talade om sin älskade Jesus, måste det i varje fall ha gjort att de kände sig tryggare av att vara tillsammans.
2 Allteftersom åren gick ställdes de kristna inför alla slags prövningar och allt slags förföljelse. Likt dessa första lärjungar hämtade de också tröst och uppmuntran av att komma tillsammans. Aposteln Paulus skrev därför i Hebréerna 10:24, 25: ”Låt oss tänka på varandra för att sporra till kärlek och förträffliga gärningar, i det vi inte underlåter att själva församlas, såsom några har för sed, utan uppmuntrar varandra, och det så mycket mer som ni ser dagen närma sig.”
3. Varför skulle du vilja säga att Hebréerna 10:24, 25 är mer än bara en befallning om att de kristna skall komma tillsammans?
3 Dessa ord är långt mer än bara en befallning att fortsätta att komma tillsammans. De utgör en av Gud inspirerad norm för alla kristna möten — och faktiskt för varje tillfälle då de kristna umgås med varandra. Nu, när vi tydligt ser Jehovas dag närma sig och när påfrestningarna och farorna i denna onda ordning ökar, behöver våra möten mer än någonsin tidigare vara som en trygg tillflyktsort, en källa till styrka och uppmuntran för alla. Vad kan vi göra för att se till att det är så? Låt oss noga granska Paulus’ ord och ställa tre huvudfrågor: Vad innebär det att ”tänka på varandra”? Vad innebär det att ”sporra” varandra ”till kärlek och förträffliga gärningar”? Och slutligen: Hur kan vi ”uppmuntra varandra” i dessa svåra tider?
Att ”tänka på varandra”
4. Vad innebär det att ”tänka på varandra”?
4 När Paulus uppmanade de kristna att ”tänka på varandra”, använde han det grekiska verbet ka·ta·no·ẹ·o, en förstärkande form av det vanliga uttrycket ”uppfatta”. I ett bibliskt uppslagsverk (Theological Dictionary of the New Testament) heter det att det betyder att ”inrikta hela sitt sinne på ett föremål”. Enligt W. E. Vine kan det också betyda ”förstå fullständigt, betrakta ingående”. När de kristna ”tänker på varandra”, ser de därför inte bara till ytan, utan de använder alla sina själsförmögenheter och försöker se djupare. — Jämför Hebréerna 3:1.
5. Vilka sidor hos en person kanske vi inte upptäcker med detsamma, och varför bör vi ta dessa i betraktande?
5 Vi måste komma ihåg att en människa är långt mer än vad ett ytligt betraktande av hennes utseende, gärningar eller personlighet kan avslöja. (1 Samuelsboken 16:7) Bakom ett tystlåtet yttre kan det ofta dölja sig en person med djupa känslor eller ett härligt sinne för humor. Människors bakgrund varierar också mycket. Somliga har gått igenom svåra pärser i livet, och andra uthärdar just nu förhållanden som vi skulle ha svårt att föreställa oss. Hur ofta händer det inte att vår irritation över någon egenhet hos en broder eller syster försvinner, när vi får lära känna mer om hans eller hennes bakgrund eller förhållanden! — Ordspråken 19:11.
6. Bland annat hur kan vi lära känna varandra bättre, och vilka goda resultat kan det få?
6 Därmed inte sagt att vi oombedda skall snoka i varandras personliga angelägenheter. (1 Thessalonikerna 4:11) Vi kan helt visst visa personligt intresse för varandra utan att göra det. Att vi visar personligt intresse inbegriper mer än att vi bara hälsar på varandra i Rikets sal. Varför inte välja ut någon som du skulle tycka om att lära känna lite bättre och sikta in dig på att samtala med den personen några minuter före eller efter ett möte? Och ännu bättre skulle det vara att följa ”gästfrihetens väg” genom att i all enkelhet bjuda hem en eller två vänner på lite förtäring. (Romarna 12:13) Visa intresse. Lyssna. Man kan få reda på mycket bara genom att fråga hur en person kom att lära känna och älska Jehova. Men vi kanske kan lära känna en person ännu bättre genom att samarbeta med honom eller henne i tjänsten från hus till hus. Att vi på så sätt tänker på varandra kommer att hjälpa oss att utveckla verklig medkänsla eller empati. — Filipperna 2:4; 1 Petrus 3:8.
Sporra varandra
7. a) Hur påverkade Jesu undervisning människor? b) Vad var det som gjorde hans undervisning så dynamisk?
7 När vi tänker på varandra blir vi mer benägna att sporra varandra, att uppmana varandra till handling. Kristna äldste spelar i synnerhet en nyckelroll i detta hänseende. Om ett tillfälle då Jesus hade talat offentligt heter det: ”Folkskarorna häpnade över hans sätt att undervisa.” (Matteus 7:28) Vid ett annat tillfälle sade till och med några soldater, som hade skickats i väg för att gripa Jesus, så här när de kom tillbaka: ”Aldrig har en annan människa talat så här.” (Johannes 7:46) Vad var det som gjorde Jesu undervisning så dynamisk? Var det att han var särskilt känslosam? Nej, Jesus talade med värdighet, men han strävade ändå alltid efter att nå hjärtat hos sina åhörare. Eftersom han tänkte på människor, visste han precis hur han skulle göra dem motiverade. Han använde livfulla och enkla liknelser, sådana som återspeglade vardagslivets realiteter. (Matteus 13:34) De som har fått i uppgift att hålla anföranden vid våra möten bör i likhet med Jesus också söka göra detta med värme och entusiasm och på ett sätt som är motiverande. Vi kan likt Jesus söka finna illustrationer som passar våra åhörare och som når deras hjärta.
8. Hur sporrade Jesus genom exempel, och hur skulle vi kunna efterlikna honom när det gäller detta?
8 Vi kan alla genom vårt exempel sporra varandra i tjänsten för vår Gud. Jesus sporrade helt visst sina åhörare. Han älskade den kristna tjänsten och upphöjde den. Han sade att den var som mat för honom. (Johannes 4:34; Romarna 11:13) En sådan entusiasm kan smitta av sig. Kan du på liknande sätt visa den glädje du känner över tjänsten? Berätta, men utan att anlägga en skrytsam ton, för andra i församlingen trevliga erfarenheter du kan ha haft. När du inbjuder andra att samarbeta med dig, se då om du kan hjälpa dem att finna verklig glädje i att tala med andra om vår store Skapare, Jehova. — Ordspråken 25:25.
9. a) Vilka sätt att sporra varandra vill vi undvika, och varför det? b) Vad bör motivera oss att ge av oss själva i Jehovas tjänst?
9 Vi måste dock vara försiktiga, så att vi inte sporrar andra på fel sätt. Vi skulle till exempel oavsiktligt kunna få dem att känna dåligt samvete över att de inte gör mer. Vi skulle också oavsiktligt kunna få dem att skämmas genom att göra ofördelaktiga jämförelser mellan dem och andra, som verkar vara mer aktiva, eller också skulle vi rentav kunna ställa upp stränga normer och tala nedsättande om dem som inte når upp till dessa. Sådana här metoder kanske får några att under någon tid öka sin verksamhet, men Paulus skrev inte att vi skulle sporra till dåligt samvete och förträffliga gärningar. Nej, vi måste sporra till kärlek; då kommer gärningarna som en följd av ett gott motiv. Ingen bör huvudsakligen motiveras av vad andra i församlingen skulle tänka om honom, om han inte riktigt motsvarar förväntningarna. — Jämför 2 Korinthierna 9:6, 7.
10. Varför bör vi komma ihåg att vi inte är herrar över andras tro?
10 Att vi sporrar varandra innebär inte att vi kontrollerar varandra. Trots att aposteln Paulus hade fått så stor myndighet av Gud, påminde han ödmjukt församlingen i Korinth om följande: ”Vi är [inte] herrar över er tro.” (2 Korinthierna 1:24) Om vi likt honom ödmjukt inser att det inte är vår uppgift att avgöra hur mycket andra bör göra i tjänsten för Jehova eller att styra deras samveten i andra personliga beslut, kommer vi inte att bli ”alltför rättfärdiga”, glädjelösa, stränga, negativa eller inriktade på regler. (Predikaren 7:16) Sådana egenskaper sporrar inte — de förtrycker.
11. Vad fick israeliterna att ge bidrag till uppförandet av tältboningen, och hur skulle vi i våra dagar kunna visa samma anda?
11 Vi vill att allt som görs i Jehovas tjänst skall göras i den anda som drev de forntida israeliterna att bidra till uppförandet av tältboningen. I 2 Moseboken 35:21 heter det: ”Sedan kom de, var och en vars hjärta manade honom, och de medförde, var och en vars ande sporrade honom, Jehovas bidrag till arbetet.” Det var inte yttre krafter som fick dem att ge, utan de manades inifrån, av sitt eget hjärta. Den hebreiska texten lyder faktiskt här ordagrant att ”var och en vars hjärta lyfte upp honom” gav sådana gåvor. (Kursiverat av oss) Låt oss sträcka oss längre och närhelst vi är tillsammans sträva efter att lyfta upp varandras hjärta. Jehovas ande kan göra resten.
Uppmuntra varandra
12. a) Vad är några av betydelserna i det grekiska ord som har översatts med ”uppmuntra”? b) Hur underlät Jobs vänner att uppmuntra honom? c) Varför bör vi låta bli att döma varandra?
12 När Paulus skrev att vi skulle ”uppmuntra varandra”, använde han en form av det grekiska ordet pa·ra·ka·lẹ·o som också kan betyda ”stärka”, ”trösta”. I Job 29:25 i den grekiska Septuaginta-översättningen används samma ord om Job, när han beskrivs som en som tröstar de sörjande. Ironiskt nog fick Job inte själv någon sådan uppmuntran, när han blev hårt prövad. Jobs tre ”tröstare” var så upptagna med att döma honom och läxa upp honom att de underlät att förstå honom eller ha medkänsla med honom, och fast de pratade så mycket tilltalade de honom faktiskt inte en enda gång med hans namn. (Jämför Job 33:1, 31.) De betraktade honom tydligen mer som ett problem än som en person. Inte underligt att Job frustrerat utropade: ”Om bara era själar var där min själ är”! (Job 16:4) Det är likadant nu om du vill uppmuntra någon: Visa medkänsla och döm inte! Som det heter i Romarna 14:4: ”Vem är du som dömer en annans hustjänare? För sin egen herre står eller faller han. Helt visst skall han hållas stående, ty Jehova kan hålla honom stående.”
13, 14. a) Vilken grundläggande sanning måste vi övertyga våra bröder och systrar om för att trösta dem? b) Hur styrktes Daniel av en ängel?
13 En form av pa·ra·ka·lẹ·o och det substantiv som är besläktat med det översätts också med ”tröst” i 2 Thessalonikerna 2:16, 17: ”Må därtill vår Herre Jesus Kristus själv och Gud, vår Fader, som har älskat oss och har gett evig tröst och gott hopp genom oförtjänt omtanke, trösta era hjärtan och göra er fasta i varje god gärning och varje gott ord.” Lägg märke till att Paulus förknippar tanken att vårt hjärta får tröst med den grundläggande sanningen att Jehova älskar oss. Vi kan således uppmuntra och trösta varandra genom att framhålla denna viktiga sanning.
14 Vid ett tillfälle blev profeten Daniel så orolig, när han hade sett en skrämmande syn, att han sade: ”Min egen värdighet förändrades hos mig till fördärv, och jag hade ingen kraft i behåll.” Jehova sände en ängel som flera gånger påminde Daniel om att han var ”mycket önskvärd” i Guds ögon. Vad blev resultatet? Jo, Daniel sade till ängeln: ”Du har styrkt mig.” — Daniel 10:8, 11, 19.
15. Vilken jämvikt bör äldste och resande tillsyningsmän ha mellan att ge beröm och att ge tillrättavisning?
15 Här ser vi således ett annat sätt att uppmuntra andra. Beröm dem! Det är bara alltför lätt att hemfalla åt en kritisk och hård anda. Visst finns det tillfällen då i synnerhet äldste och resande tillsyningsmän kan behöva ge tillrättavisning, men det är bättre att de blir ihågkomna för sin varmhjärtade uppmuntran än för sin dömande inställning.
16. a) Varför räcker det vanligtvis inte med att bara uppmana dem som är nedstämda att göra mer i Jehovas tjänst, när man skall uppmuntra dem? b) Hur hjälpte Jehova Elia, när denne var nedstämd?
16 De nedstämda behöver i synnerhet uppmuntran, och Jehova förväntar att vi som medkristna skall vara en källa till uppmuntran, särskilt om vi är äldste. (Ordspråken 21:13) Vad kan vi göra? Svaret kanske inte är så enkelt som att bara säga till dem att göra mer i Jehovas tjänst. Varför det? Jo, därför att det kan antyda att deras nedstämdhet beror på att de inte gör tillräckligt, och så är vanligtvis inte fallet. Profeten Elia var en gång så nedstämd att han ville dö, och ändå inträffade detta vid en tid då han var oerhört upptagen i Jehovas tjänst. Hur behandlade Jehova honom? Han sände en ängel för att ge praktisk hjälp. Elia öppnade sitt hjärta för Jehova och avslöjade att han kände sig lika värdelös som sina döda förfäder, att allt hans arbete hade varit förgäves och att han var totalt ensam. Jehova lyssnade och tröstade honom med vördnadsbjudande demonstrationer av sin makt och med försäkringar om att han var långt ifrån ensam och att det arbete han hade påbörjat skulle fullbordas. Jehova lovade också att ge Elia en kamrat, som han skulle öva och som till slut skulle komma att efterträda honom. — 1 Kungaboken 19:1—21.
17. Hur skulle en äldste kunna uppmuntra någon som är överdrivet sträng mot sig själv?
17 Så uppmuntrande! Må vi också uppmuntra dem bland oss som är känslomässigt bedrövade. Sök förstå dem genom att lyssna! (Jakob 1:19) Ge tröst från Bibeln som är anpassad till deras personliga behov. (Ordspråken 25:11; 1 Thessalonikerna 5:14) För att uppmuntra dem som är överdrivet stränga mot sig själva kan de äldste vänligt visa dem från Bibeln att Jehova älskar dem och sätter värde på dem.a Att samtala om lösen kan vara ett effektivt sätt att uppmuntra dem som känner sig värdelösa. Om någon är bedrövad över någon tidigare begången synd, kan man behöva visa honom att han, om han verkligen har ångrat sig och vänt om från sitt handlingssätt, har renats genom lösen. — Jesaja 1:18.
18. Hur bör läran om lösen användas för att uppmuntra exempelvis någon som har blivit offer för våldtäkt?
18 En äldste måste naturligtvis ha det speciella fallet i tankarna, så att han använder denna undervisning på rätt sätt. Låt oss ta ett exempel: Djuroffren i den mosaiska lagen, vilka krävdes för försoning för synder, var en förebild till Kristi lösenoffer. (3 Moseboken 4:27, 28) Men det krävdes inte att ett våldtäktsoffer skulle frambära ett sådant syndoffer. Lagen sade att i ett sådant fall skulle man ”inte göra något” för att straffa henne. (5 Moseboken 22:25—27) Skulle det då, om en syster i våra dagar har blivit överfallen och våldtagen och därför känner sig smutsig och värdelös, vara passande att betona hennes behov av lösen för att rena henne från den synden? Absolut inte. Det var inte hon som syndade, när hon blev våldtagen. Det är våldtäktsmannen som har syndat och behöver bli renad. Man kan dock använda den kärlek som Jehova och Kristus visat genom att tillhandahålla lösen som ett bevis för att hon inte har blivit befläckad i Guds ögon genom någon annans synd, utan att hon är dyrbar för Jehova och förblir i hans kärlek. — Jämför Markus 7:18—23; 1 Johannes 4:16.
19. Varför bör vi inte förvänta att allt umgänge med våra bröder och systrar skall vara uppmuntrande, men vad bör vara vårt fasta beslut?
19 Ja, hurdan en persons situation i livet än må vara, hur plågsamma erfarenheter som än kan fördunkla hans förflutna, bör han kunna finna uppmuntran i Jehovas folks församling. Det kommer han också att kunna göra, om vi alla, närhelst vi kommer tillsammans, vinnlägger oss om att tänka på varandra, sporra varandra och uppmuntra varandra. Men eftersom vi alla är ofullkomliga, underlåter vi ibland att göra detta. Det är ofrånkomligt att vi ibland gör varandra besvikna och ibland rentav plågar varandra. Försök att inte stirra dig blind på andras tillkortakommanden i detta avseende. Om du koncentrerar dig på fel och brister, riskerar du att bli överdrivet kritisk mot församlingen och kan rentav gå i just den fälla som Paulus var så angelägen om att hjälpa oss att undvika, nämligen att underlåta att själva församlas. Må det aldrig hända! Låt oss, allteftersom denna gamla ordning blir allt farligare och mer förtryckande, vara fast beslutna att göra vad vi kan för att göra vår samvaro vid mötena uppbyggande — och det så mycket mer som vi ser Jehovas dag närma sig!
[Fotnoter]
a En äldste kanske väljer att studera uppmuntrande artiklar i Vakttornet och Vakna! med en sådan person — till exempel ”Kommer du att dra nytta av oförtjänt omtanke?” och ”Hur man kan vinna kampen mot depression”. — Vakttornet för 15 februari och 1 mars 1990.
Hur skulle du vilja svara?
◻ Varför är det viktigt att våra möten och vår samvaro är uppmuntrande i dessa sista dagar?
◻ Vad innebär det att tänka på varandra?
◻ Vad innebär det att sporra varandra?
◻ Vad är inbegripet i att uppmuntra varandra?
◻ Hur skulle vi kunna uppmuntra dem som är nedstämda och missmodiga?
[Bild på sidan 16]
Gästfriheten hjälper oss att lära känna varandra bättre
[Bild på sidan 18]
När Elia var nedstämd, tröstade Jehova honom vänligt