Att tillgodose de äldres behov — ett kristet krav
TRE månader har gått, och ännu har inget av den äldre kvinnans barn brytt sig om att besöka henne. Hon bor ensam i ett hem för äldre i Kapstaden i Sydafrika. Hennes barn bor inte långt därifrån.
På ett ålderdomshem i Johannesburg ägnar en äldre kvinna största delen av sin tid åt att sitta på balkongen till sitt rum. Hon ses ofta gråta.
Sådana här gripande scener blir allt vanligare, också i länder där man av tradition tagit väl hand om de äldre. I Soweto, ett stort bostadsområde med svart befolkning nära Johannesburg, har ”de äldre förlorat den traditionella respekten, myndigheten och omvårdnaden från sina familjer”, enligt ett pressmeddelande. En liknande situation har utvecklat sig bland den indiska befolkningen i Sydafrika. Fastän indierna av tradition har varit mycket måna om sina äldre, vill yngre indiska par ”inte bli belastade med sina föräldrar”, förklarade en myndighetsperson nyligen.
Men de sanna kristna lyder bibelns befallning: ”Hedra din far och din mor.” (2 Moseboken 20:12; Efesierna 6:2) Denna förpliktelse upphör inte när föräldrarna blir gamla. Det heter i 1 Timoteus 5:8: ”Men om någon inte sörjer för sina egna, och särskilt för sitt husfolk, då har han förnekat tron och är värre än en som är utan tro.” Ålderstigna föräldrar hör till dem som en kristen måste sörja för, även om det inbegriper avsevärda uppoffringar — känslomässigt och ekonomiskt.
På det hela taget har medlemmar av den kristna församlingen i dag gjort en beundransvärd insats när det gäller att sörja för sina föräldrars känslomässiga och fysiska behov. Men vad händer om äldre kristna inte har barn eller barnbarn som fruktar Gud och som kan ta hand om dem? Hur kan deras behov tillgodoses?
Ett församlingsansvar
Lärjungen Jakob skrev: ”Den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck.” Jakob sade också: ”Om en broder eller en syster är naken och inte har mat nog för dagen, och någon av er säger till dem: ’Gå i frid, håll er varma och mätta’, men ni inte ger dem de ting som är nödvändiga för kroppen, till vilken nytta är väl det? Så är också tron, om den inte har gärningar, i sig själv död.” — Jakob 1:27; 2:15—17.
Om en äldre kristen är i behov av hjälp, är detta alltså en fråga som angår hela församlingen. De äldste kan ta ledningen i denna sak. De bör först, enligt Paulus’ anvisning i 1 Timoteus 5:4, avgöra om den äldre har barn eller barnbarn som är villiga att ”fortsätta att ge tillbörlig gottgörelse åt sina föräldrar och deras föräldrar, för detta är välbehagligt i Guds ögon”. Om inte så kan de äldste undersöka vilka möjligheter samhället ger. Det kanske rentav finns någon i församlingen som har möjlighet att som enskild individ hjälpa till ekonomiskt.
Men om inga sådana anordningar kan göras, kan de äldste tänka igenom om individen i fråga är berättigad att ta emot hjälp från själva församlingen. Paulus sade: ”En änka må uppföras på listan sedan hon blivit minst sextio år gammal, en enda mans hustru, som har vittnesbörd om sig för förträffliga gärningar.” — 1 Timoteus 5:9, 10.
Men det är sällan pengar som behövs. De äldste kan avgöra vad som verkligen behövs. Om det till exempel är en äldre broder, behöver han då hjälp med att handla? Är han ensam eller behöver han uppmuntran? Behöver han skjuts till mötena? Behöver han någon som läser bibeln och kristna publikationer för honom? Eller om den äldre brodern inte är fysiskt i stånd till att komma till mötena, kan bandinspelningar då göras, så att han kan lyssna hemma? Det kan krävas många besök och samtal innan hela bilden klarnar. Men som herdar bör de äldste känna sin ”hjords utseende”. — Ordspråksboken 27:23, NW.
Hur församlingar har hjälpt
Så fort man får veta vad en äldre behöver kan man göra särskilda anordningar. Om det råder en varm, omtänksam och osjälvisk anda i församlingen, är det inte svårt att hitta ett flertal bröder och systrar som gärna ställer upp och hjälper till. På så sätt läggs inte en otillbörligt stor börda på ett fåtal individer. En församling har till exempel gjort upp ett schema för förkunnarna att besöka de äldre. Bröderna och systrarna är glada över att de får ta del i denna verksamhet, och ingen av de äldre glöms bort.
I en annan församling fanns ett äldre vittne, vars icke troende barn struntade i henne. Men några unga vittnen i församlingen utförde all tvättning, strykning och städning åt henne och skötte också hennes trädgård. Bröderna hjälpte henne att betala hyran och maten. De tog med henne till sammankomster och möten. Och när hon dog, skötte de alla anordningarna med begravningen och stod också för begravningskostnaderna.
I en liten församling i Sydafrika blev en äldre färgad broder (av blandad härkomst i fråga om ras) fullständigt förlamad genom ett slaganfall. Eftersom det inte fanns någon i hans familj som kunde ta hand om honom, tog en syster i församlingen — själv änka — och hennes son hem honom till sig. Olika män i församlingen turades om att bada honom. Dessutom brukade en vit pionjärbroder ta ut den här äldre brodern och köra en runda med honom i hans rullstol. Detta väckte ganska stor uppståndelse, eftersom det är ovanligt att se något sådant i Sydafrika. Församlingen tog på ett kärleksfullt sätt hand om den äldre brodern ända tills han dog.
Därmed inte sagt att det är lätt att tillgodose äldre bröders och systrars behov. Det kan kräva verklig initiativförmåga och fast beslutsamhet att övervinna de problem som kan uppstå.
Att få de äldre till mötena
En äldre syster, som är änka och dessutom hjärtpatient, fick en dag besök av en äldste. Medan han var där kom en granne och beklagade sig och sade: ”Jag har ofta kommit hit och funnit henne gråtande därför att ingen kommit och hämtat henne till Rikets sal.” Problemet var inte så allvarligt som grannen fick det att låta, för en familj i församlingen hämtade henne regelbundet. Men vid några få tillfällen hade fadern arbetat över och därför inte kunnat hämta systern, fast visst kunde hon ha fått hjälp på annat sätt.
Det är därför bra att komma ihåg att det är viktigt för de äldre att komma till mötena. (Hebréerna 10:24, 25) En äldste ser alltid efter om ett visst äldre vittne har kommit till mötet eller inte. Om hon inte har gjort det, därför att ingen hämtat henne, tar han bilen och hämtar henne. Hennes underbara leende ger honom riklig lön för hans extra ansträngning.
Taktfull men ändå ihärdig
Men ibland kan äldre personer vara ganska oberoende av sig. De kan behöva hjälp, men vill inte ta emot den. Och om de äldste, eller de som fått i uppdrag att hjälpa, inte är uppmärksamma, kan sådana äldre vara benägna att försöka ”klara sig på egen hand”.
En äldre änka led av cancer, men behöll sjukdomen för sig själv. Hon behövde hjälp med att flytta sina saker till en plats någon kilometer längre bort. I stället för att uppmärksamma andra på att hon behövde hjälp bad hon en 84-årig god vän att hjälpa henne. Tillsammans lastade de några saker på en kärra och försökte dra den. Men de insåg snart att de inte klarade det själva, och änkans vän gick till en äldste i närheten och bad om hjälp.
Vi kanske därför taktfullt men ändå ihärdigt måste ställa sådana frågor att vi kan avgöra vad vi verkligen kan göra för att hjälpa sådana. Om vi bara erbjuder oss lite vagt och till exempel säger: ”Om det är något du behöver, säg då bara till så kan jag hjälpa dig”, kan vi få ett piggt och glatt svar: ”Tack, men det är ingenting jag behöver.” Men kom ihåg att Lydia, när hon visade gästfrihet mot aposteln Paulus och andra, inte lät sig avskräckas av att de till att börja med tackade nej. I stället ”nödgade” hon dem ”helt enkelt att komma”. (Apostlagärningarna 16:15) Var därför ihärdig. Ta reda på vilka behov och önskemål de äldre har innan de måste be om hjälp.
De äldre bör naturligtvis uppskatta de ansträngningar andra gör och inte vara alltför känsliga, överdrivet krävande eller kritiska. Om någon skjutsar dem, till exempel, är det tillbörligt att de erbjuder sig att hjälpa till att betala vad resan kostar. En äldre syster bakar lite bröd och virkar små saker för att ge till dem som kör henne till mötena. Men i många fall är bara ett ord av tacksamhet allt som behövs.
De kristna i vår tid strävar efter att lyda befallningen i 3 Moseboken 19:32 (NW): ”För grått hår bör du resa dig upp, och du skall visa hänsyn för en gammal mans person.” Jehovas tjänare följer inte den världsliga tendensen att inte ta hand om de äldre och att söka komma undan sitt ansvar att ta hand om sina föräldrar. De kristna arbetar i stället på att med framgång fullgöra kravet att ta hand om sina äldre — med tid, tålamod och Jehovas hjälp.
[Bild på sidan 23]
De yngre i församlingen kan ofta göra mycket för att hjälpa de äldre