Onesiforos — en modig tröstare

”KOM ihåg dem som är i bojor, som om ni hade slagits i bojor med dem, och dem som blir misshandlade.” (Hebréerna 13:3) När aposteln Paulus skrev de här orden omkring år 61 v.t., hade han själv redan suttit i fängelse mer än en gång och skulle göra det igen före sin död som martyr. (Apostlagärningarna 16:23, 24; 22:24; 23:35; 24:27; 2 Korinthierna 6:5; 2 Timoteus 2:9; Filemon, vers 1) Det fanns då, precis som nu, ett stort behov av att församlingarna visade omsorg om medtroende vars tro blev prövad.

En lärjunge under det första århundradet som i synnerhet uppmärksammade det här behovet var Onesiforos. Han besökte Paulus, när denne för andra gången var fånge i Rom. Aposteln skrev angående honom: ”Må Herren förunna barmhärtighet åt Onesiforos’ hushåll, eftersom han ofta har varit mig till vederkvickelse, och han skämdes inte över mina kedjor. Tvärtom, när han råkade vara i Rom, sökte han flitigt efter mig och fann mig.” (2 Timoteus 1:16, 17) Har du någonsin tagit dig tid till att tänka på vad de här få orden egentligen innebär? Om du gör det, kommer din uppskattning av Onesiforos med all sannolikhet att öka. Du kommer att upptäcka att han var en modig tröstare.

Paulus’ andra fängelsevistelse

Paulus hade släppts fri från sin första fångenskap, men han befann sig nu återigen i ett romerskt fängelse men under andra förhållanden. Tidigare hade hans vänner kunnat besöka honom i det hus han själv hyrde, och han verkade vara säker på att han snart skulle friges. Nu hade de flesta övergett honom, och han riskerade att dö som martyr. — Apostlagärningarna 28:30; 2 Timoteus 4:6–8, 16; Filemon, vers 22.

Vid denna tid omkring år 65 v.t. satt Paulus i fängelse. Omkring ett år tidigare — i juli 64 v.t. — hade en brand härjat Rom och vållat omfattande skador i 10 av de 14 distrikt som staden var indelad i. Enligt den romerske historieskrivaren Tacitus försökte kejsar Nero avvända misstankar som var riktade mot honom, ”men oviljan vek icke undan ... , ty man trodde att elden varit anlagd. För att alltså göra slut på ryktet sökte Nero några att ge skulden och de för sina skändligheter [enligt romarnas sätt att se saken] hatade människor som hopen kallar kristna lät han undergå de mest raffinerade straff. ... Och när de dödades gjordes de till åtlöje: de sveptes i hudar av vilda djur och hundar bet dem till döds; eller också korsfästes de och antändes för att när det kvällades användas som belysning.”

Det var under de här förhållandena, och med risk för att bli behandlad på samma sätt, som Paulus befann sig i fängelse igen. Det är inte att undra på att han var så tacksam för sin vän Onesiforos’ besök! Men låt oss betrakta samma situation från Onesiforos’ ståndpunkt.

Besöker fången Paulus

Onesiforos’ familj bodde antagligen i Efesos. (2 Timoteus 1:18; 4:19) Det framgår inte om Onesiforos hade kommit till romarrikets huvudstad i egna angelägenheter eller speciellt för att besöka Paulus. Hur det än var sade aposteln att Onesiforos, när han råkade vara i Rom, ”ofta ... varit mig till vederkvickelse”. (2 Timoteus 1:16, 17) Vad inbegrep den här vederkvickelsen? Även om den hjälp Onesiforos gav mycket väl kan ha inbegripit materiella ting, var tydligen också hans närvaro styrkande och uppmuntrande för Paulus. Ja, några översättningar uttrycker det med orden att han ”ofta upplivade mig” eller ”ofta tröstade mig”.

Den som ville uppfylla sin önskan att besöka en kristen fånge i Rom på den tiden stod inför utmaningar. I motsats till hur det var under Paulus’ första fängelsevistelse hade de kristna i Rom tydligen förlorat kontakten med honom. I en så stor stad som Rom var det inte lätt att finna en okänd fånge bland det stora antal som måste ha varit fängslade på grund av olika slags brott. Därför krävdes det ihärdighet i sökandet. Bibelkännaren Giovanni Rostagno beskriver förhållandena så här: ”Hindren kan ha varit av olika slag. Det var framför allt nödvändigt att visa särskild försiktighet i sökandet. Om någon samlade upplysningar från olika håll och visade sig angelägen att finna det fängelse där en, som man menade, fanatisk äldre fånge inblandad i flera olika brott befann sig, kan det ha väckt onödig uppmärksamhet.”

Författaren P. N. Harrison ger en livfull bild av samma situation, när han skriver: ”Vi kan för vår inre syn i en böljande folkmassa se ett ansikte som uttrycker målmedvetenhet och följer med ökande intresse den här främlingen, som har kommit från det avlägsna Egeiska havets kuster, när han letar sig fram i virrvarret av okända gator, bultar på många dörrar, följer upp varje spår, blir varnad för de risker han tar, men är fast besluten att inte ge upp sitt sökande tills en välkänd röst i någon mörk fängelsebyggnad välkomnar honom, och han finner Paulus kedjad vid en romersk soldat.” Om det här stället var som andra romerska fängelser, var det förmodligen en kall, mörk och smutsig plats med bojor och bedrövelser av alla slag.

Det var farligt att bli igenkänd som vän till en fånge, exempelvis Paulus. Det var ännu farligare att fortsätta att besöka honom. Den som öppet bekände sig till kristendomen löpte risken att bli arresterad och avrättad genom tortyr. Men Onesiforos nöjde sig inte med att besöka Paulus bara ett par gånger. Han varken skämdes för eller var rädd för att göra det ”ofta”. Onesiforos levde sannerligen upp till innebörden i sitt namn, ”nyttobringare”, och gav modigt och kärleksfullt hjälp trots riskerna.

Varför gjorde Onesiforos allt det här? Brian Rapske framhöll: ”Ett fängelse innebar inte bara fysiskt lidande, utan det orsakade också djup oro på grund av de påfrestningar som den som var fängslad utsattes för. I en sådan omgivning kunde den fysiska närvaron av och ord av uppmuntran från personer som ville hjälpa verkligen stärka den fängslade känslomässigt.” Onesiforos insåg tydligen det och gav modigt sin vän sitt stöd. Paulus måste verkligen ha uppskattat sådan hjälp!

Vad blev det av Onesiforos?

Paulus sände, i sitt andra brev till Timoteus, hälsningar till Onesiforos’ hushåll och sade om honom: ”Må Herren förunna honom att finna barmhärtighet hos Jehova på den dagen.” (2 Timoteus 1:18; 4:19) Många menar att orden ”på den dagen” syftar på Guds dag av dom, och de drar därför den slutsatsen att Onesiforos hade dött. Om det var så, kanske ”Onesiforos hade vågat sig in i dessa farliga kvarter en gång för mycket och fick ... betala för det med sitt liv”, menar P. N. Harrison. Onesiforos kan givetvis bara ha varit bortrest, eller också kan Paulus ha inbegripit honom i hälsningarna till hela hans hushåll.

Några anser att det är en speciell innebörd i uttalandet: ”Må Herren förunna honom att finna barmhärtighet hos Jehova på den dagen.” De menar att de här orden rättfärdigar förböner för avlidnas själar som lever och kanske plågas i en andlig värld. Men en sådan uppfattning är oförenlig med det Bibeln lär — att de döda inte är medvetna om någonting. (Predikaren 9:5, 10) Även om Onesiforos hade dött, gav Paulus bara uttryck åt en önskan att hans vän skulle finna barmhärtighet hos Gud. ”En sådan önskan är något vi bör ge uttryck åt när det gäller alla människor”, säger R. F. Horton. ”Men att be för de döda och att framföra mässor för dem var en tanke som var helt främmande för aposteln.”

Låt oss vara lojala tröstare

Vare sig Onesiforos verkligen förlorade livet när han bistod Paulus eller inte, riskerade han säkerligen livet för att finna aposteln och besöka honom i fängelset. Och vi kan vara övertygade om att Paulus uppskattade det stöd och den uppmuntran han fick från Onesiforos och som han verkligen behövde.

När medkristna möter prövning, förföljelse eller fängelse kan vi trösta och uppmuntra dem. Må vi därför be för dem och kärleksfullt göra allt vi kan för att hjälpa dem. (Johannes 13:35; 1 Thessalonikerna 5:25) Låt oss, precis som Onesiforos, vara modiga tröstare.

[Bild på sidan 31]

Onesiforos tröstade modigt den fängslade aposteln Paulus