FÖRVANDLINGEN

Kallas även ”förklaringen”. En mirakulös händelse som Petrus, Jakob och Johannes var ögonvittnen till. De fick se hur Jesu ”ansikte lyste som solen, och hans ytterkläder blev strålande som ljuset”. (Mt 17:1–9; Mk 9:2–10; Lu 9:28–36) Markus säger att Jesu ytterkläder blev ”långt vitare än någon klädtvättare på jorden skulle kunna bleka dem”, och enligt Lukas ”blev hans ansiktes utseende annorlunda”. Förvandlingen ägde rum på ett berg någon gång efter påsken år 32, med andra ord ganska långt innan Jesus gjorde sin sista resa till Jerusalem.

Strax före förvandlingen befann sig Jesus och lärjungarna i trakten kring Caesarea Filippi, där byn Baniyas ligger i dag. (Mk 8:27) Det är inte troligt att Jesus och apostlarna lämnade det området när de gick upp på ”ett högt berg”. (Mk 9:2) Enligt en tradition som kan spåras tillbaka till 300-talet ägde förvandlingen rum på berget Tabor, men detta verkar osannolikt, eftersom det ligger 70 km sydsydväst om Caesarea Filippi. (Se TABOR nr 1.)

Berget Hermon däremot ligger bara 25 km nordöst om Caesarea Filippi. Det når en höjd av 2 814 m över havet, så det kunde verkligen kallas ”ett högt berg”. (Mt 17:1) Förvandlingen kan således ha ägt rum på någon av Hermons utlöpare. Det är vad många nutida bibelforskare anser, även om det inte kan fastställas med säkerhet, eftersom Bibeln inte säger något om det.

Förvandligen ägde troligen rum på natten, för apostlarna var ”sömndruckna”. (Lu 9:32) Händelsen skulle också ha gjort störst intryck på natten. Att de verkligen tillbringade natten på berget framgår av att det sägs att de gick ner från berget dagen efter. (Lu 9:37) Bibeln säger emellertid inget om hur länge förvandlingen varade.

Innan de gick upp på berget hade Kristus frågat alla sina lärjungar: ”Vem säger människorna att jag är?” Petrus hade då svarat: ”Du är Messias.” Jesus hade sedan sagt till dem att han skulle dö och bli uppväckt (Mk 8:27–31), men han hade också lovat att några av lärjungarna inte alls skulle ”smaka döden” förrän de hade sett ”Människosonen komma i sitt kungarike” eller förrän de hade sett att ”Guds kungarike” hade ”kommit i kraft”. (Mt 16:28; Mk 9:1) Det löftet uppfylldes ”sex dagar senare” (eller ”åtta dagar” enligt Lukas, som tydligen räknar med den dag löftet gavs och den dag det uppfylldes), när Petrus, Jakob och Johannes gick med Jesus upp på ”ett högt berg” (Mt 17:1; Mk 9:2; Lu 9:28), där Jesus blev förvandlad inför dem medan han bad.

Under Jesu förvandling visade sig även Mose och Elia ”i härlighet”. (Lu 9:30, 31; Mt 17:3; Mk 9:4) De talade om Jesu ”bortgång [en form av det grek. ordet ẹxodos], som han skulle fullborda i Jerusalem”. (Lu 9:31) Denna ẹxodos, eller ”bortgång”, omfattade av allt att döma både Kristi död och hans uppståndelse till andligt liv.

Somliga kritiker har hävdat att förvandlingen helt enkelt var en dröm. Men det är osannolikt att Petrus, Jakob och Johannes skulle ha drömt exakt samma dröm. Jesus kallade förvandlingen en ”syn” (Mt 17:9), men han menade inte att den rätt och slätt var en synvilla. Kristus var där bokstavligen, medan Mose och Elia, som var döda, inte var närvarande i bokstavlig bemärkelse. De framträdde i en syn. Det grekiska ord som återges med ”syn” i Matteus 17:9 är họrama. Samma ord används i Apostlagärningarna 7:31, där Moses ”syn” av den brinnande busken nämns. Ordet förmedlar alltså inte tanken på något overkligt som de närvarande inbillade sig att de såg. De kan inte heller ha varit omedvetna om det som hände omkring dem, för de var fullt vakna när de fick se förvandlingen. De såg och hörde det som hände med sina bokstavliga ögon och öron. (Lu 9:32)

När Mose och Elia höll på att skiljas från Jesus föreslog Petrus, som ”inte [visste] vad han sade”, att man skulle resa tre tält, ett för Jesus, ett för Mose och ett för Elia. (Lu 9:33) Men medan han talade bildades ett moln (Lu 9:34), vilket tydligtvis (liksom vid mötestältet i vildmarken) symboliserade Jehovas närvaro där på berget (2Mo 40:34–38). Ur molnet löd Jehovas röst: ”Denne är min Son, den som har blivit utvald. Lyssna till honom.” (Lu 9:35) Många år senare hänvisade Petrus till förvandlingen och visade att rösten från himlen tillhörde ”Gud, Fadern”. (2Pe 1:17, 18) Gud hade tidigare talat genom profeter men visade att han nu skulle tala genom sin Son. (Gal 3:24; Heb 1:1–3)

Aposteln Petrus betraktade förvandlingen som en mäktig bekräftelse av det profetiska ordet, och eftersom han hade varit ögonvittne till Kristi storhet, kunde han göra sina läsare bekanta ”med vår Herre Jesu Kristi kraft och närvaro”. (2Pe 1:16, 19) Aposteln hade upplevt uppfyllelsen av det löfte Kristus gav när han sade till sina efterföljare: ”Det [är] några som inte alls skall smaka döden, förrän de ser att Guds kungarike har kommit i kraft.” (Mk 9:1) Aposteln Johannes syftar möjligen på förvandlingen i Johannes 1:14.

Jesus sade till de tre apostlarna: ”Berätta inte om synen för någon förrän Människosonen har uppväckts från de döda.” (Mt 17:9) De berättade därför inte vad de hade sett för någon, tydligen inte ens för de andra apostlarna. (Lu 9:36) På väg ner från berget diskuterade de tre apostlarna sinsemellan vad Jesus menade med ”detta att uppstå från de döda”. (Mk 9:10) En judisk uppfattning på den tiden gick ut på att Elia måste framträda före de dödas uppståndelse, som skulle inleda Messias styre. Apostlarna frågade därför: ”Varför säger då de skriftlärda att Elia måste komma först?” Jesus försäkrade dem om att Elia hade kommit, och de insåg att han talade om Johannes döparen. (Mt 17:10–13)

Förvandlingen tycks ha styrkt Kristus inför hans lidande och död, samtidigt som den var till tröst för hans lärjungar och stärkte deras tro. Den visade att Jesus hade Guds godkännande, och den gav en glimt av hans framtida härlighet och makt som kung i Guds rike. Den var en förhandssyn av Kristi närvaro, då hans kungliga myndighet skulle vara fullständig.