Kan bibeln tolkas hur som helst?

”NI BARA hoppar hit och dit i bibeln och väljer ut de skriftställen som passar era egna tolkningar”, klagade en kvinna för ett Jehovas vittne som kom till hennes dörr.

Men är hänvisningar till olika ställen i bibeln verkligen ett bevis för att personen i fråga försöker tolka den på ett sätt som passar hans egna idéer? Och betyder detta i så fall att bibeln kan tolkas hur som helst — att den ena tolkningen är lika bra som den andra?

Låt författaren säga sin mening

Bibeln har bara en författare — Jehova Gud — men den har många skribenter. Dessa omkring 40 bibelskribenter motsäger aldrig varandra — vilket inom parentes sagt är ett bevis på att det är Gud som är upphovsmannen — men ingen av dessa skribenter säger allt som finns att säga om ett ämne. För att förstå vad bibelns författare har att säga om ett visst ämne är det därför nödvändigt att sammanställa alla de skriftställen som har samband med det ämne som dryftas. Det var detta det ovannämnda vittnet försökte göra.

Han hade fog för sitt handlingssätt. Om du slår upp Romarna 9 i din bibel, finner du ett utmärkt exempel på hur den trogne kristne aposteln Paulus gjorde samma sak. Enbart i detta kapitel hänvisar Paulus 11 gånger till andra ställen i bibeln. En kritiker skulle rentav kunna framföra anklagelsen att Paulus ”hoppar hit och dit” en hel del. Han börjar med bibelns första bok, hoppar sedan till den 39:e boken, varefter han fortsätter med den andra, den 28:e och slutligen den 23:e boken i bibeln.a

Det skulle naturligtvis ha varit orätt av Paulus att rycka loss dessa skriftställen ur deras sammanhang och förvränga dem så att de passade hans egna idéer. Men Paulus gjorde sig inte skyldig till något sådant. Det tycks emellertid ha funnits några bland de första kristna som gjorde det, för aposteln Petrus talar om ”en del svårfattliga ting, som de oupplysta och obefästa förvränger, såsom de gör också med de övriga skrifterna, till sin egen tillintetgörelse”. — 2 Petrus 3:16.

”Svårfattliga ting” kan lätt missförstås. Verk av berömda författare, till exempel Shakespeare, blir också föremål för olika uttolkningar — och alla är naturligtvis inte riktiga. Det är därför inte så konstigt att det förhåller sig så med bibeln. Om Shakespeare fortfarande levde, skulle vi kunna fråga honom: ”Vad menade du egentligen?” Men detta är inte möjligt, och inte heller kan vi be bibelns skribenter om ytterligare förtydliganden. Men lyckligtvis kan vi be dess författare om hjälp, för han lever! (Psalm 90:1, 2) Och han har lovat att ge sådan andlig vägledning åt dem som i tro ber honom om sådan. — Lukas 11:9—13; Jakob 1:5, 6.

Guds trogne tjänare Josef insåg vikten av att be om sådan gudomlig vägledning när han uppmanades att uttyda en dröm som Gud hade gett kungen i Egypten. ”Att ge uttydningen är ju Guds sak”, sade han. När Josef hade gett den korrekta uttydningen, kände sig Farao föranlåten att säga: ”Kan vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?” Och till Josef sade han: ”Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finns ingen som är så förståndig och vis som du.” — 1 Moseboken 40:8; 41:38, 39.

Att det finns så många motstridiga tolkningar av bibeln bland de så kallade kristna i våra dagar beror inte på dess författare, och inte heller är det bibelskribenternas fel. Som Guds profeter talade de ”ord från Gud, under det att de drevs av helig ande”. (2 Petrus 1:20, 21) Felet ligger i stället hos de bibelläsare som har underlåtit att följa Guds andes ledning genom att de inte låtit Gud uttolka sitt eget ord. De har låtit sina egna idéer fördunkla deras uppfattning om vad bibelns författare själv har att säga. Låt oss ta två exempel.

Vad är straffet för synd?

Somliga personer har fått lära sig att straffet för synd är evigtvarande medveten pina i ett brinnande helvete. Sådana personer kanske läser Uppenbarelseboken 20:10, där det sägs att djävulen ”slungades i eld- och svavelsjön”, och de tolkar denna vers så att den stöder deras egna uppfattningar. Detta stämmer naturligtvis inte överens med Predikaren 9:5, där det sägs att ”de döda vet alls ingenting”, och inte heller stämmer det överens med Romarna 6:23, som förklarar att ”den lön synden betalar ut är död”, inte medveten pina. Men somliga kanske undrar: Sägs det inte i Uppenbarelseboken 20:10 att Satan (och antagligen även de personer som blir vilseledda av honom) ”skall plågas dag och natt till evig tid”?

Det grekiska ordet för ”plåga” — som här används av bibelskribenten Johannes — hade en speciell betydelse under det första århundradet. Eftersom fångar ibland torterades (trots att detta var i strid med Guds lag), kom fångvaktare att kallas för ”plågare”.

En annan av bibelns skribenter hänsyftar på detta när han talar om en trolös slav vars herre ”överlämnade honom åt plågarna, till dess han hade betalt honom hela skulden”. (Matteus 18:34, Åkeson) I en kommentar till Engelska auktoriserade översättningens ordval i denna text (där också ordet plågare används) sägs det i The International Standard Bible Encyclopedia: ”Själva fängelsevistelsen betraktades förmodligen som en ’plåga’ (vilket den utan tvivel var), och ’plågarna’ har troligtvis inte avseende på några andra än fångvaktarna.”

Genom att jämföra olika skriftställen och ta hänsyn till vilken innebörd orden hade på det språk som bibeln ursprungligen skrevs på är det således möjligt att komma fram till en tolkning som stämmer överens med resten av bibeln. Om vi inte har några förutfattade meningar, kan vi tydligt inse att Uppenbarelseboken 20:10 inte är något bevis på att det finns ett brinnande helvete där människor plågas i all evighet. Det öde som kommer att drabba alla som gör uppror mot Gud är att för evigt hållas fångna i dödens grepp. Deras tillintetgörelse är lika fullständig som om de slungades i en bokstavlig eldsjö.

Vad skall hända med planeten jorden?

I 2 Petrus 3:10 (1917) sägs det att ”jorden och de verk, som äro därpå, [skall] brännas upp”. Somliga tolkar detta så att planeten jorden skall tillintetgöras, kanske genom en kärnvapenkatastrof. Men är detta möjligt, med tanke på vad som sägs på andra ställen i Guds ord? I Psalm 104:5 skriver psalmisten under inspiration att Gud ”grundade jorden på hennes fästen, så att hon inte vacklar till evig tid”. Den vise kung Salomo, som också skrev under inspiration, säger i Predikaren 1:4: ”Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen kvar.”

Är detta en motsägelse? Nej, bibelns författare, sanningens Gud, kan inte motsäga sig själv. Hur kan man då få dessa verser att stämma överens med varandra? Låt oss begrunda 2 Petrus 3:10 i sitt sammanhang.

I vers 5 och 6 talar Petrus om floden på Noas tid och liknar den, i vers 7, vid den tillintetgörelse som skall komma på ”domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås” (1917). Vad var det som tillintetgjordes i floden? I vers 6 sägs det att det var ”den värld, som då fanns”, som ”förgicks” (1917). Det var inte jordklotet som ”förgicks”. Det var i stället en ond världsordning som fick sitt slut. Och när Gud, i 1 Moseboken 9:11, lovade Noa att det aldrig mer skulle komma en ”flod ... och fördärva jorden”, talade han uppenbarligen inte om planeten jorden, för den hade inte blivit fördärvad. Den ”jord” som enligt 2 Petrus 3:10 skall tillintetgöras är således samma slags ”jord” som förgicks vid floden — inte planeten jorden, utan ett ont mänskligt samhälle. — Jämför 1 Moseboken 11:1, där ordet ”jorden” används på ett liknande sätt.

Hur länge du än söker kommer du aldrig att finna en bibelvers som står i strid med denna tolkning. Den måste därför vara den rätta, den som bibelns författare själv står bakom.

Varför den inte kan tolkas hur som helst

Vad skulle en husmor tycka om en kokbok som kunde tolkas hur som helst? Eller vad skulle det vara för mening med att ödsla pengar på ett lexikon som gav läsaren möjlighet att tolka ordens betydelse precis som han själv ville? Är det detta slags vägledning som vi kan förvänta att Gud skulle ge sina skapelser? Skulle man, i så fall, över huvud taget kunna säga att en sådan bok ger vägledning?

Uppriktiga, gudfruktiga personer är inte intresserade av att förvränga skrifterna ”till sin egen tillintetgörelse”. (2 Petrus 3:16) För att undvika detta granskar man alla skriftställen som behandlar det ämne som man försöker få insikt i. Om man hittar skriftställen som uppenbarligen strider mot de uppfattningar man tidigare haft, överger man beredvilligt dessa uppfattningar, eftersom de inte är korrekta.

På grund av denna ödmjuka inställning har miljoner människor som tidigare varit splittrade i religiöst avseende nu blivit förenade i tron som Jehovas vittnen. I stället för att tolka bibeln så att den passar deras egna idéer har de varit villiga att acceptera den tydliga uttolkning som bibelns författare själv ger.

Hur skönt är det inte att veta att bibeln inte kan tolkas hur som helst! När vi låter dess upphovsman tolka den åt oss, är den verkligen ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet”. Först då kan den göra en person ”fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. — 2 Timoteus 3:16, 17.

[Fotnot]