Frågor från läsekretsen

I Första Johannes 4:18 heter det: ”Det finns ingen fruktan i kärleken, utan fullkomlig kärlek jagar bort fruktan.” Men Petrus skriver: ”Älska hela brödraskaran, frukta Gud.” (1 Petrus 2:17) Hur kan vi säga att de här verserna är i harmoni med varandra?

Både Petrus och Johannes var apostlar som hade blivit undervisade av Jesus Kristus personligen. Vi kan därför vara övertygade om att deras uttalanden är i harmoni med varandra. Lösningen på problemet, när det gäller de ovan citerade verserna, är att de två apostlarna talar om olika slags fruktan.

Låt oss först se på Petrus’ råd. Sammanhanget visar att Petrus gav sina medkristna inspirerade råd om hur de skulle förhålla sig till myndighetspersoner. Han behandlade således den rätta synen på underordnande inom vissa områden. Han gav således de kristna rådet att de skulle underordna sig myndighetspersoner i regeringsställning, till exempel kungar och ståthållare. (1 Petrus 2:13, 14) Petrus fortsätter sedan med att skriva: ”Ära människor av alla slag, älska hela brödraskaran, frukta Gud, bevisa kungen ära.” — 1 Petrus 2:17.

Av sammanhanget framgår det att Petrus, då han sade att de kristna skulle ”frukta Gud”, menade att vi skulle visa djup vördnad och respekt för Gud, ja, frukta att misshaga den högsta myndigheten. — Jämför Hebréerna 11:7.

Hur förhåller det sig då med det som aposteln Johannes säger? I början av 1 Johannes, kapitel 4, talar aposteln om behovet av att pröva ”de inspirerade uttalandena”, till exempel dem som kommer från falska profeter. Dessa uttalanden härrör helt visst inte från Jehova Gud; de härrör från den onda världen eller återspeglar den.

De smorda kristna däremot ”härstammar från Gud”. (1 Johannes 4:1—6) Johannes gav därför uppmaningen: ”Ni älskade, låt oss fortsätta att älska varandra, eftersom kärleken kommer från Gud.” Gud tog initiativet och visade kärlek — han sände ”ut sin Son som ett försoningsoffer för våra synder”. (1 Johannes 4:7—10) Vilket gensvar bör det väcka hos oss?

Vi bör självklart förbli i förening med vår kärleksfulle Gud. Vi bör inte leva i skräck för honom eller skälva vid tanken att nalkas honom i bön. Lite tidigare gav Johannes rådet: ”Om våra hjärtan inte domfäller oss, då talar vi fritt och öppet till Gud; och vad vi än ber om skall vi få av honom, därför att vi håller hans bud.” (1 Johannes 3:21, 22) Ja, ett gott samvete ger oss friheten att nalkas Gud utan att känna oss förlamade eller hämmade av fruktan. Kärleken gör att vi känner oss fria att rikta oss till eller nalkas Jehova i bön. I det här avseendet finns det ”ingen fruktan i kärleken”.

Låt oss då kombinera de två tankarna. En kristen måste alltid visa vördnadsfull fruktan för Jehova, en fruktan som bottnar i djup respekt för hans ställning, makt och rättvisa. Men vi bör också älska Gud som vår Fader och känna en nära förtrolighet till honom och känna oss fria att nalkas honom. I stället för att vara hämmade av något slags skräck för honom förlitar vi oss på att vi kan nalkas honom, precis som ett barn känner att det fritt kan nalkas någon av sina kärleksfulla föräldrar. — Jakob 4:8.