Vilka skall ärva jorden?
JESUS besvarade denna fråga i sin bergspredikan: De ödmjuka skall ärva jorden. Århundraden tidigare hade psalmisten David sagt: ”De ödmjuka, de kommer att besitta jorden.” Och om Jehova Gud själv sägs det i bibeln: ”Jorden har han gett åt människors söner.” — Matteus 5:5; Psalm 37:11; 115:16; NW.
När Jehova skapade de första människorna, gav han dem ansvaret att förvalta jorden. Han gav dem i uppdrag ”att odla den och ta vård om den”. (1 Moseboken 2:15, NW) Men människan har i stället förorenat den och fördärvat den. I Uppenbarelseboken 11:18 är det förutsagt att hon skulle komma att göra det och att endast Gud skulle kunna sätta stopp för förstöringen. Det är Gud som skall ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. Människan slår dövörat till när vår vackra jord högljutt protesterar, men hör minsta viskning så snart det rör sig om pengar. — 1 Timoteus 6:10.
Men snikenheten hämnar sig själv i det långa loppet. En ledarskribent i U.S.News & World Report säger mycket träffande:
”Vilka är det egentligen som är realister? I åratal har personer som bryr sig om vad som håller på att hända med vår planet blivit utskrattade som idealister, panikspridare och beskäftiga välgörenhetsfantaster. Det har nu plötsligt visat sig att de där ’opraktiska’ olyckskorparna hela tiden har haft rätt när det gäller det sura regnet, skadorna på jordens skyddande ozonskikt och globala klimatförändringar på grund av att vi förorenar atmosfären med koldioxid, den s. k. drivhuseffekten.
I alla dessa tre fall kommer vi och våra barn att få betala ett högt pris för önsketänkandet hos de människor som menar sig vara praktiska. Deras ’realism’ lade hinder i vägen för miljövårdande åtgärder som då skulle ha kostat oss miljoner men som nu kommer att åsamka oss utgifter på oräkneliga miljarder för obotliga skador som ändå kan komma att förorsaka en global katastrof.”
De som kunde ha gjort något åt situationen drog ut på tiden och fyllde sina plånböcker medan människor blev sjuka och dog. Och det gör de fortfarande. Sex tusen år av mänsklig historia har bevisat att bibeln har rätt när den säger: ”Jag vet mycket väl, o Jehova, att jordemänniskans väg inte kommer an på henne. Det kommer inte an på mannen som vandrar att ens styra sitt steg.” — Jeremia 10:23, NW.
Gud ger människan den vägledning hon behöver: ”Ditt ord är en lampa för min fot och ett ljus på min stig.” (Psalm 119:105, NW) Den leder till lycka: ”Jag, Jehova, är din Gud, den som lär dig att göra det som är till nytta för dig, den som låter dig beträda den väg du bör vandra. O, om du bara verkligen ville ge akt på mina bud! Då skulle din frid bli alldeles som en flod och din rättfärdighet som havets vågor.” — Jesaja 48:17, 18, NW.
Men de flesta människor har inte den ödmjukhet som krävs för att ta emot vägledning från Gud och därigenom komma i åtnjutande av de fördelar som den ger. De måste hävda sitt oberoende, måste insistera på att följa den väg som leder till fördärv. Endast de ödmjuka finner ”den väg som leder till liv”. — Matteus 7:13, 14.
Dagens människor har blivit missanpassade individer. Först förorenar de sig själva i moraliskt avseende, sedan förorenar de jorden rent bokstavligt. Det är denna moraliska orenhet som i Guds ögon gör dem ovärdiga att ärva jorden. Följande artikel redogör för två exempel på hur människor genom sin omoraliskhet förorenade landet så mycket att de blev utdrivna därifrån. Båda fallen sträcker sig långt tillbaka i historien.