Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna

Del 22: 1900 och framåt — Den falska religionen får lida för sitt förflutna!

”Nyckeln till en nations framtid ligger i dess förflutna.” — Arthur Bryant, engelsk historiker från vårt århundrade

DET STORA BABYLON är vad bibeln kallar världsväldet av falsk religion, som därigenom liknas vid den forntida nationen Babylon. (Uppenbarelseboken 18:2) Det som hände detta forntida imperium bådar inte gott för dess nutida namne. På en enda natt år 539 f.v.t. föll Babylon för de mediska och persiska härarna under Cyrus den store. Efter att ha avlett vattnet i floden Eufrat, som flöt genom staden, kunde de anfallande trupperna ta sig in genom den torrlagda flodfåran utan att bli upptäckta.

Jehova Gud och hans Son, Jesus Kristus — en kung som är större än Cyrus — kommer att vinna en liknande seger över det trolösa stora Babylon. Bibeln beskriver det stora Babylon som en stor sköka som sitter på många vatten, vilket syftar på det stöd som hon får från ”folk och skaror och nationer och tungomål”. Men innan hon går sin tillintetgörelse till mötes måste detta stöd sina, liksom fallet var med ”den stora floden Eufrat”, vars ”vatten torkade bort, för att vägen skulle beredas för kungarna från solens uppgång”. — Uppenbarelseboken 16:12; 17:1, 15.

Om det fanns bevis för att en sådan ”uttorkningsprocess” äger rum i våra dagar, skulle detta vara en ovärderlig hjälp när det gäller att identifiera den falska religionen. Finns det några sådana bevis?

Ljus förbyts i mörker

Vid tjugonde århundradets början bekände sig en tredjedel av hela mänskligheten till kristendomen. Kristenhetens framtid såg ljus ut. År 1900 visade evangelisten och nobelpristagaren John R. Mott sin optimism genom att ge ut en bok med titeln Världens evangelisering i denna generation (på svenska 1901).

Men som uppslagsverket World Christian Encyclopedia medger: ”Nittonhundratalet har visat sig sorgligen svika dessa förväntningar.” Samma källa förklarar att ”ingen år 1900 förväntade det massavfall från kristendomen som senare ägde rum i Västeuropa till följd av sekulariseringen, i Ryssland och längre fram i Östeuropa till följd av kommunismen och i Amerika till följd av materialismen” och tillägger att dessa och andra ”pseudoreligioner” ökat lavinartat ”från en mycket ringa förekomst år 1900, endast 0,2 % av världens befolkning, ... till 20,8 % av världens befolkning år 1980”.

Detta ”massavfall” har gjort att kyrkorna i Västeuropa nu är praktiskt taget tomma. Sedan 1970 har den evangelisk-lutherska kyrkan i Västtyskland förlorat över 12 procent av sina medlemmar. Mer än en tredjedel av kyrkorna i Nederländerna har slagit igen, och somliga har byggts om till lagerlokaler, restauranger, bostäder och till och med till diskotek. I Storbritannien är nästan en åttondel av alla anglikanska kyrkor som fanns för 30 år sedan numera outnyttjade. Det är inte att undra på att en präst vid en konferens för Europas protestantiska teologer som hölls förra året klagande sade: ”Den forna ’kristna västvärlden’ kan inte längre kalla sig kristen. ... Europa har blivit ett missionsfält.”

Detta problem berör emellertid inte bara kristenheten och Europa. Buddismen beräknas till exempel, globalt sett, förlora 900.000 medlemmar om året till följd av agnosticism.

Brist på personal

”Om du vill väcka en by, skall du först väcka prästen”, rekommenderar ett japanskt ordspråk. Men hur är det med prästerna? Under tioårsperioden fram till år 1983 minskade antalet katolska präster världen utöver med 7 procent, och antalet nunnor minskade med 33 procent på 15 år. Utsikterna att finna ersättare är allt annat än ljusa. Inskrivningen till katolska prästseminarier i Förenta staterna minskade från 48.992 till 11.262 på mindre än 20 år.

De katolska ordnarna har också drabbats. En gång i tiden hade jesuitorden, som grundades i Paris år 1534 av Ignatius Loyola, kontroll över praktiskt taget all undervisning i många länder. Dess medlemmar, jesuiterna, var banbrytande inom missionsverksamheten. Men sedan år 1965 har antalet medlemmar minskat med över en fjärdedel.

Att personalbristen blir allt svårare är illa nog, men vad som är ännu värre är att många religiösa befattningshavare inte längre är att lita på. Allt fler präster och nunnor opponerar sig mot kyrkans officiella politik i fråga om celibat, födelsekontroll och kvinnans roll i det religiösa livet. Detta kom tydligt till synes i januari 1989, då 163 europeiska katolska teologer gjorde ett offentligt uttalande — som den 1 maj hade undertecknats av ytterligare drygt 500 teologer — där Vatikanen anklagades för despoti och maktmissbruk.

Miljontals människor i kristenheten har blivit andligen döda, i det de fallit offer för andlig undernäring. En amerikansk präst medgav detta när han beklagande konstaterade: ”Kyrkan [har blivit] ett snabbköp som delar ut andlig skräpmat till förbipasserande. Prästens predikan är föga mer än en ’dagens rätt’, som erbjuds besökare mot ett minimum av engagemang.”

Sedan år 1965 har medlemsantalet i fem av de större protestantiska samfunden i Förenta staterna minskat med omkring 20 procent och antalet söndagsskoleelever med över 50 procent. ”Inte nog med att de traditionella kyrkosamfunden inte lyckas nå ut med sitt budskap”, skriver tidskriften Time, utan de är också själva ”allt villrådigare om vad deras budskap egentligen är”. Med tanke på denna andliga svält är det inte så underligt att många religiösa tidskrifter har lagts ner den senaste tiden. Redan i mitten av 1970-talet beskärmade sig en sådan tidskrift: ”De allmänna kyrkotidningarnas tid ... är förbi.”

En likgiltig och oemottaglig hjord

Redan på 1700-talet sade den engelske statsmannen Edmund Burke att ”ingenting är så ödesdigert för religionen som likgiltighet”. Om han hade levt i dag, skulle han ha funnit att likgiltiga religionsutövare är legio.

Vid en intervjuundersökning som gjordes för några år sedan sade till exempel 44 procent av lutheranerna i Förenta staterna att om deras pastor bad dem tala med människor utanför kyrkan om sin tro, så skulle de inte göra detta. En nyligen utförd undersökning visade att över tre fjärdedelar av Amerikas katoliker anser att oenighet med påven, även när det gäller moraliska frågor, inte hindrar dem från att vara goda katoliker.

I Japan anser 79 procent av befolkningen att religion är något viktigt. Men eftersom det, enligt boken Religions of Modern Man (Nutidsmänniskans religioner), bara är en tredjedel som verkligen utövar någon form av religion, är det tydligt att många är alltför likgiltiga för att fullfölja det hela.

Religiöst likgiltiga vuxna har i regel inte heller nitiska och engagerade barn. En enkät som utfördes bland ungdomar i åldern 11 till 16 år av chefen för den psykologiska institutionen vid universitetet i Bonn avslöjade att ungdomar, i större utsträckning än någonsin tidigare, söker finna personligheter som de kan forma sitt liv efter. Men när man frågade dem vilka deras rollförebilder är, var det inte en enda av ungdomarna som nämnde religiösa ledare.

Det politiska inflytandet på upphällningen

Den organiserade religionen utövar inte längre det politiska inflytande som den en gång gjorde. Vatikanen har till exempel inte ens i övervägande katolska länder lyckats hindra myndigheterna från att stifta lagar angående abort, skilsmässa och religionsfrihet — lagar som uppenbarligen inte har dess gillande. År 1984 tvingade omständigheterna likaså Vatikanen att gå med på ett konkordat som berövade katolicismen dess ställning som Italiens statsreligion!

Vad den falska religionen förr lyckades uppnå med hjälp av förslagna politiska påtryckningar försöker den nu uppnå med hjälp av folkliga proteströrelser ledda av framträdande prästmän, till exempel den anglikanske ärkebiskopen Desmond Tutu i Sydafrika.

Enade vi stå, söndrade vi falla

Den moderna ekumeniska rörelsen föddes år 1910 vid en konferens för protestantiska missionssällskap i Edinburgh i Skottland. Denna rörelse har på senare tid intensifierat sina ansträngningar att främja religiöst samarbete och ömsesidig förståelse för att ”den kristna religionen” skall kunna tala med en mun.

Ekumeniken har tagit sig många olika uttryck. Ett viktigt steg togs år 1948 i Amsterdam, då Kyrkornas världsråd bildades. Denna organisation bestod ursprungligen av närmare 150 protestantiska, anglikanska och ortodoxa kyrkor, men i dag kan rådet skryta med dubbelt så många medlemmar.

Även om romersk-katolska kyrkan inte är medlem av Kyrkornas världsråd tycks utvecklingen gå åt det hållet. Tillsammans med världsrådets avgående generalsekreterare ledde påven Johannes Paulus år 1984 en ekumenisk andaktsstund vid rådets högkvarter i Schweiz. Och i maj 1989 fanns katoliker med bland de mer än 700 europeiska präster som hade samlats i Basel i Schweiz för att delta i en konferens som av en tidning betecknades som den ”största ekumeniska händelsen sedan reformationen”.

Sedan mitten av 1930-talet har denna villighet att kompromissa blivit mer uttalad, eftersom fler och fler ansluter sig till uppfattningen att alla ”kristna” religioner har en naturlig, gudagiven endräkt. Som ett ”bevis” på denna endräkt framhåller Kyrkornas världsråd att alla dess medlemmar godtar treenighetsläran och betraktar ”Jesus Kristus som Gud och Frälsare”.

Kristenheten har också fått till stånd en dialog med icke-kristna religioner. Avsikten med detta är enligt The Encyclopedia of Religion att finna en praktiskt genomförbar kompromiss mellan ”teologisk imperialism, som vill göra gällande att om en religion är sann så har egentligen inga andra religioner rätt att existera, och synkretism, som vill göra gällande att skillnaderna mellan de olika religionerna inte är tillräckligt stora för att utgöra en tvistefråga och att en viss sammansmältning dem emellan kan skapa en ny religion för framtiden”.

Den falska religionen liknar i själva verket ett rep bestående av många olika trådar, som alla spretar åt olika håll. Detta förebådar katastrof, eftersom Jesu ord ännu aldrig har motbevisats: ”Varje rike som är söndrat mot sig självt blir ödelagt, och ingen stad, inget hus, där det råder söndring, skall bestå.” — Matteus 12:25.

Godta den sanna religionen, förkasta den falska!

Somliga människor kan välja att ignorera bevisen. Men ogrundad optimism är farlig. ”Kyrkorna har i mer än en generation levt på hoppet att situationen skulle bli bättre mer eller mindre av sig själv”, skrev londontidningen The Times i oktober 1988. Den tillade: ”Trots att medlemsantalet i de brittiska kyrkorna under lång tid ständigt minskat, har det knappast gjorts några allvarliga försök inom kyrkorna att förklara eller vända denna utveckling eller planera sin verksamhet i enlighet därmed.” Man drog därefter den logiska slutsatsen: ”Varje kommersiell organisation som finner att dess försäljning gradvis minskar skulle antingen bereda sig på en slutlig katastrof eller vidta åtgärder för att förbättra sin produkt och sin marknadsföring.”

Det finns ingenting som tyder på att den falska religionen kommer att ”vidta åtgärder för att förbättra sin produkt och sin marknadsföring”. Den enda grunden till optimism för gudfruktiga personer ligger i att vända sig till den enda sanna religionen, vars strida strömmar av andligt vatten inte löper någon risk att torka ut. Ja, ”Räkenskapens dag är nu här!” för den falska religionen. Du kan läsa mer om detta i nästa nummer.

[Ruta på sidan 20]

Jehovas vittnen: Deras vatten torkar inte ut

”Medan de traditionella religionssamfunden långsamt är på nedåtgående och deras kyrkor och tempel ständigt blir tommare, får Jehovas vittnen se hur deras medlemsantal ökar, och de skaffar sig till och med tidigare kyrkobyggnader och andra nya lokaler, i vilka de församlar sina nya medlemmar.” — Den kanadensiska tidningen Le Petit Journal.

”Det finns i Italien omkring 45.000 [Jehovas vittnen]. ... Nu för tiden har sekten riktiga tidskrifter, som är trevliga och till och med intressanta (de är fulla med nyheter och artiklar från hela världen), trycker små böcker, som är up to date, och kan till och med ge de främsta katolska bibelexperterna svar på tal, sprider biblar, som översatts direkt från hebreiskan. ... Med dessa metoder har vittnena haft oerhörd framgång.” — Den italienska katolska tidskriften Famiglia Mese. (Detta skrevs år 1975; i april 1989 hade antalet Jehovas vittnen i Italien stigit till 169.646.)

”[Jehovas vittnen] döper hundratals, medan vi döper två eller tre.” — The Evangelist, officiellt organ för Evangelical Tract Distributors. (År 1962, då detta uttalande gjordes, döpte Jehovas vittnen 69.649 personer; under år 1988 döptes 239.268.)

”År 1962 avslutade jag ett studium av Jehovas vittnen och drog följande slutsats: ’Det är inte sannolikt att den nya världens samhälle plötsligt kommer att tappa geisten.’ ... Det finns säkert dubbelt så många vittnen nu [1979] som då. Alla tecken tyder på att Sällskapet Vakttornet antagligen återigen kommer att fördubblas i storlek under det kommande årtiondet.” — William J. Whalen i U.S. Catholic. (År 1962 fanns det 989.192 vittnen; år 1988 hade den siffran vuxit till 3.592.654.)

Sedan år 1970 har antalet Jehovas vittnen i Västtyskland (och Västberlin) ökat med 38 procent. Under de 30 senaste åren har antalet församlingar av Jehovas vittnen i Nederländerna ökat från 161 till 317 och i Storbritannien från 825 till 1.257, vilket gjort det nödvändigt att uppföra många nya Rikets salar i båda dessa länder. — Jämför paragraf 3 under rubriken ”Ljus förbyts i mörker”.

[Bild på sidan 21]

Religionen ignoreras i stor utsträckning i våra dagars hektiska värld