Världen sedan år 1914

Del 4: 1940—1943 Nationer i ängslan, drivna av fruktan

FÖLJANDE ord var tillräckliga för att framkalla fruktan hos de modigaste personer. ”Jag har inget annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett”, sade den nyutnämnde premiärministern, Winston Churchill, till det brittiska underhusets medlemmar. Han betonade det allvarliga i situationen och förklarade: ”Seger till varje pris, seger hur lång och svår vägen än må vara, ty utan seger kan vi inte överleva.”

Ja, denna dag, den 13 maj 1940, hade engelsmännen all anledning att känna fruktan. Under de följande sex månaderna skulle det tyska Luftwaffe, som förberedelse för en invasion, komma att sända hundratals av sina flygplan och låta tonvis med bomber hagla över både militära och icke-militära mål. Detta kom senare att kallas slaget om Storbritannien. Det var avsett att bryta Englands makt i luften och att bryta ner moralen hos dess folk. Men för Luftwaffe gick denna krigsaktion dåligt. Hitler tvekade, och i oktober uppsköts — åtminstone för tillfället — invasionsplanerna.

Frihet från fruktan?

I Förenta staterna fortsatte sympatierna för engelsmännen att växa och urholkade den officiella amerikanska neutralitetspolitiken. President Roosevelt klargjorde sina intentioner, när han år 1940 sade: ”Vi har försett engelsmännen med stort materiellt stöd, och vi kommer att förse dem med långt mer i framtiden.”

Den 6 januari 1941 gick han ett steg längre. I ett tal till kongressen talade han om något som han kallade fyra friheter. För att göra det lättare att uppnå en av dem — frihet från fruktan — föreslog han en global ”nedskärning av vapenarsenalen i sådan utsträckning och på ett sådant genomgripande sätt att ingen nation skulle kunna befinna sig i den positionen att den kunde begå en fysisk aggressionshandling mot någon grannstat — vilken del av världen det än gällde”. Detta var i verkligheten en indirekt krigsförklaring mot axelmakternas politik och mål.

Två månader senare sanktionerade USA:s kongress ett program under den så kallade låne- och uthyrningslagen. Presidenten fick möjlighet att tillhandahålla krigsmateriel, till exempel stridsvagnar och flygplan, såväl som tjänster till vilken nation som helst som han för USA:s räkning ansåg det vara av vitalt intresse att försvara.a Trots ett visst mått av opposition som dröjde sig kvar i landet var det tydligt att Förenta staterna höll på att bli mer och mer inblandat i Europas krig.

Japan, som kände sig uppmuntrat av sina allierades framgångar i Europa, ansåg att tiden nu var mogen att marschera in i Sydostasien utan att behöva hysa överdriven fruktan för ingripande från engelsmännens eller holländarnas sida. När det invaderade Indokina i september 1940, protesterade Washington i skarpa ordalag. Och när Japan marscherade in i den södra delen av landet, skred USA till handling. Japanska tillgångar som stod under Förenta staternas kontroll lät man frysa inne, och man lade embargo på oljetransporter till Japan. När japanerna nu såg att deras vitala intressen var hotade, kände de sig tvingade att eliminera faran för ytterligare interventioner från Förenta staternas sida.

Japanska militära ledare hävdade att USA:s vedergällningsmöjligheter avsevärt skulle kunna reduceras genom att man vann en avgörande seger över dess sjöstridskrafter, som i fråga om slagkraft överträffade Japans styrkor med omkring 30 procent. Genom att sedan erövra amerikanska, engelska och holländska territorier skulle Japan få landbaser, från vilka det kunde försvara sig, om det senare skulle komma att utsättas för motangrepp. Man beslöt att man skulle börja i Wai Momi.

Detta betyder ”pärlvattnet”, och så kallades tidigare Pearlflodens mynning av befolkningen på Hawaii på grund av de pärlostron som en gång levde där. Den är belägen några kilometer väster om Honolulus centrum. Men på söndagsmorgonen den 7 december 1941 var farvattnen i Wai Momi inte fyllda av pärlor, utan av sjunkna och totalförstörda fartygsskrov och deras besättningars massakrerade kroppar. Japanskt stridsflyg, som gick till angrepp mot USA:s främsta flottbas som var förlagd där, tillfogade USA svåra förluster.

Angreppet mot Pearl Harbor neutraliserade praktiskt taget de amerikanska sjöstridskrafterna i Stilla havet utom hangarfartygen. Inom några timmar bombades andra amerikanska luftbaser, och på så sätt slogs drygt 50 procent av USA:s flygstridskrafter i Fjärran Östern i spillror. Tre dagar senare invaderade Japan Filippinerna, intog Manila mindre än en månad senare och hade tillskansat sig kontroll över alla filippinska öar i mitten av maj. I snabb takt föll det ena efter det andra av följande områden i japanernas händer: Hongkong, Burma, Java, Singapore, Thailand, Indokina, Brittiska Malaya, Sumatra, Borneo, delar av Nya Guinea, Holländska Ostindien såväl som en mängd öar i Stilla havet. Detta asiatiska ”Blitzkrieg” stod inte i något avseende sin europeiska motsvarighet efter.

När året 1942 gick mot sitt slut, var frihet från fruktan knappast något som var betecknande för världssituationen. Följande profetiska ord av Jesus var en riktigare beskrivning: ”Ängslan bland nationer ... , medan människor blir vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden.” — Lukas 21:25, 26.

De tyska blixtangreppen avmattas

Samtidigt höll Tyskland och Italien på att utvidga sin kontroll över Balkan. Hitler sände sina trupper i paradmarsch in i Jugoslavien och Grekland den 6 april 1941. På kortare tid än två veckor föll Jugoslavien, och samma sak inträffade med Grekland före mitten av maj.

Hitlers nästa drag var motiverat av flera önskemål. Han var möjligen fortfarande helt inställd på att förmå England att anhålla om fred. Han ville också bidra till att lätta trycket på japanerna, som var invecklade i krigföring med Sovjetunionen i Kina, så att dessa i sin tur skulle kunna hålla amerikanerna stången. Hitler försatte därför sina trupper i beredskap för ett angrepp mot Sovjetunionen, hans bundsförvant i det polska fälttåget.

Uppmuntrade av tidigare framgångar menade Hitlers generaler att om de företog invasionen i juni, kunde det europeiska Ryssland och Ukraina vara i deras händer före vinterns intåg. Den 22 juni 1941 slog de därför till. De svepte med blixtens hastighet från seger till seger. Vid två tillfällen omringade de stora skaror av sovjettrupper och tog över en halv miljon fångar varje gång. Leningrad föreföll att vara på gränsen till fall, och i början av december trängde tyska trupper in i Moskvas utkanter.

Vintern var emellertid nära, och för en gångs skull låg Hitlers trupper efter tidsschemat. Leningrad och Moskva höll stånd. Sovjetiska trupper, som nu hade återhämtat sig från den chock de hade fått i början och som var bättre utrustade för vinterkrigföring än de tyska soldaterna, fick stopp på den tyska ångvälten. De tvingade den faktiskt också till reträtt.

Nästa sommar gjorde tyskarna en ny kraftinsats. Deras angrepp på bred front mot Stalingrad (nu Volgograd) ledde emellertid till deras olycka. I början av år 1943 omringade sovjettrupperna tiotusentals tyska soldater som hade gjort sig beredda att inta staden och tvingade dem till kapitulation. John Pimlott, universitetslektor vid krigshögskolan i Sandhurst i England, säger i en kommentar: ”Detta var ett bedövande slag mot den tyska moralen och vändpunkten i kriget på östfronten. Före Stalingrad hade ryssarna inte vunnit några fullständiga segrar; efter detta skulle de komma att lida få nederlag.”

Mot slutet av år 1943 hade nästan två tredjedelar av de vidsträckta landområden som tyskarna hade erövrat under de två föregående åren återtagits. De tyska blixtutbrotten hade sprakat till och slocknat.

”Monty” jagar ”Ökenräven”

År 1912 avträddes Cyrenaica och Tripolitanien (nu ingående i det nordafrikanska landet Libyen) av Turkiet till Italien. De omkring 300.000 italienska soldater som var stationerade där vid slutet av år 1940 utgjorde ett allvarligt hot mot den mycket mindre garnisonen engelska trupper i Egypten som bevakade inloppen till den strategiska Suezkanalen. För att avvärja denna fara beslöt engelsmännen att slå till först. De uppnådde en av de första avgörande segrarna för de allierades del, tog tiotusentals fångar och fick italienarna att slå till fullständig reträtt. Segern kunde ha varit ännu större, om inte Grekland just i det skedet hade accepterat erbjudandet om engelsk hjälp i sin fruktlösa kamp mot de invaderande axelmakterna. För ögonblicket hade det nordafrikanska fälttåget stannat upp. Detta gav axelmakterna tid att omorganisera sig.

Tyska trupper under befäl av Erwin Rommel, som senare blev känd under namnet ”Ökenräven”, lyckades vända krigshändelsernas förlopp och uppnå avsevärda framgångar. Hans största framgång kom år 1942, när hans trupper i början av juli avancerade till el-Alamein, inom 100 kilometers avstånd från Alexandria. Till följd av detta ”Blitzkrieg” i Afrika stod tyskarna nu redo att erövra Egypten och vinna kontroll över Suezkanalen. Men efter det att engelska trupper, under ledning av generalen sir Bernard Law Montgomery, inlett ett infanterianfall den 23 oktober, tvingades Rommel att steg för steg dra sig tillbaka, och detta övergick snart till vild flykt. I november 1942 genomförde de allierade en framgångsrik landstigning i Marocko och Algeriet. Redan i maj året därpå hade axelmakternas trupper, som nu var fångade mellan fiendestyrkor som ryckte fram från öster och från väster, fått se sina satsningar på att utöva kontroll över Nordafrika bli totalt omintetgjorda.

USA hoppar hage över södra Stilla havet

På våren år 1942 kunde Japan stormodigt berömma sig av att ha ett imperium som hade vuxit till sin största omfattning någonsin. Men de allierades plan var att återerövra detta territorium från japanerna, att hoppa hage med sina trupper tvärs över Stilla havet från ö till ö, tills de slutligen nådde det japanska fastlandet. En lång serie våldsamma sjöslag följde. Föga kända öar i Stilla havet, sådana som Saipan, Guadalcanal, Iwo Jima och Okinawa, invaderades till skrämmande kostnader för båda sidorna. Barnaårens dagdrömmar om öparadis fick ge vika för den nakna verkligheten och den mardrömslika åsynen av stympade lik på blodiga stränder. Nederlaget var bittert, men även segern var färgad av fruktan, fruktan inför vad som ännu skulle komma.

Planer för framtiden

Till och med mitt under kriget höll man redan på att göra upp planer för fred. I mitten av år 1942 sades det till exempel att drygt 30 amerikanska regeringsorgan var engagerade i efterkrigsplanering, vilket dock inte skedde helt utan fruktan eller farhågor. Som Churchill så träffande anmärkte: ”De problem som är förbundna med seger är angenämare än de som hör ihop med nederlag, men de är inte mindre svåra.”

Ett av de svåraste av dessa problem förbundna med segern skulle utan tvivel komma att vara att finna en ersättning för det insomnade Nationernas förbund. Även om en del människor kan ha hyst tvivel om saken, var Jehovas vittnen förvissade om att man skulle finna en sådan ersättning. I ett tal som framfördes vid deras sammankomst år 1942 i Cleveland i Ohio i USA sade talaren: ”Innan striden vid Harmageddon kommer, måste — det visar Skriften — en fred komma. ... De som äro demokratiskt sinnade hoppas på Världens Förenade stater, en ’folkfamilj’, ett ’världsförbund’, som bygger på de ... förenta nationerna.” Han hänvisade till profetian i Uppenbarelseboken 17:8 och konstaterade i tydliga ordalag: ”Sammanslutningen mellan världsliga nationer kommer att uppstå igen.”

Men skulle detta komma att medföra bestående fred? ”Guds bestämda svar är: Nej!” svarade talaren. Trots detta och trots att freden skulle vara tillfällig, skulle den kommande fredsperioden vara mycket välkommen. Utan att hysa fruktan för framtiden började Jehovas vittnen planera för en utvidgning av sitt predikoarbete, så snart kriget var slut. År 1942 inrättade de en missionärsskola i syfte att öva kristna Ordets förkunnare för tjänst i andra länder. Följande år introducerade man ett program avsett att ge övning åt offentliga talare för att möjliggöra en utvidgad offentlig möteskampanj.

När året 1943 gick mot sitt slut, befann sig nationerna fortfarande i ängslan och drevs fortfarande av fruktan. Men människor på båda sidor i konflikten var krigströtta och började se fram mot den utlovade lättnad som efterkrigsvärlden erbjöd. Skulle denna värld medföra den ”frihet från fruktan” som Roosevelt hade talat om? Tvärtom skulle global fruktan inom kort öka till ännu större omfattning! Och det som skulle komma att bära största skulden för detta var, ironiskt nog, själva det medel som av somliga hälsades som en gudagiven gåva som slutgiltigt skulle göra slut på de plågsamma krigsåren. Läs ”Andra världskriget — Dess våldsamma och glödheta slut” i vårt nästa nummer.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 19]

Andra företeelser som utgjorde nyhetsstoff

1943 — Jordbävning i Turkiet dödar 1.800 personer

Drygt en miljon människor dör av svält i Bengalen

[Diagram/Karta på sidan 18]

(För formaterad text, se publikationen)

Omfattningen av Japans erövringar fram till år 1942

Attu

Agattu

Kiska

Kina

Manchuriet

Korea

Japan

Burma

Thailand

Franska Indokina

Malaya

Sumatra

Borneo

Java

Nederländska Nya Guinea

Nordöstra Nya Guinea

Australien

Gilbertöarna

Marshallöarna

Wake

Formosa

Filippinerna

Stilla havet

[Bilder på sidan 17]

Nationer tyngda av krigets plågor

[Bildkälla]

Foto: U.S. Army