Del 6 - Det sjätte världsväldet — Rom

Det romerska riket härskade vid kristendomens början. En fördjupad kunskap om det forntida Rom kommer att hjälpa dig att förstå de omständigheter under vilka Jesus predikade och den tidsanda som rådde, när hans första efterföljare spred kristendomen över hela den då kända världen.

ROM, det sjätte världsväldet i bibelns historiska skildring, härskade när Jesus föddes och när hans apostlar utförde sitt predikoarbete. Grekland, det föregående världsväldet, hade skapat ett internationellt språk på vilket den kristna undervisningen kunde förmedlas i hela den delen av världen — koiné- eller allmängrekiskan. Nu kom Rom att skapa de förutsättningar och bygga de vägar som bidrog till att den kristna sanningen snabbt spreds.

Rom, som en gång var en liten stad i Latium i Italien, växte och intog ledarställningen för det största världsväldet på bibelns tid. Detta rike började sin expansion med att bemäktiga sig kontrollen över den italienska halvön. Det besegrade det mäktiga Kartago vid Afrikas nordkust. Spanien, Macedonien och Grekland kom under dess makt. Sedan erövrade Rom Jerusalem år 63 f.v.t. och gjorde Egypten till en romersk provins år 30 f.v.t. Under sin glansperiod sträckte sig det här mäktiga imperiet från England ända ner till Egypten och från Portugal ända bort till Mesopotamien, det forntida Babylons landområde. Det omgav hela Medelhavet, som det kallade Mare Nostrum (Vårt hav).

Man kan fortfarande besöka många romerska ruiner överallt i de områden som tillhörde det vidsträckta imperiet. Man kan se Hadrianus’ mur i England, den storslagna akvedukten i Segovia i Spanien, den romerska teatern i Orange och arenateatern i Arles (båda i södra Frankrike). Man kan promenera genom de tysta ruinerna av antikens Ostia i närheten av Rom och beundra det forntida Pompeji söder om Neapel. I Rom kan man göra sig en föreställning om de upphetsade folkmassorna på Colosseum och betrakta Titusbågen, som är ett minnesmärke över Titus’ ödeläggande av Jerusalem och dess tempel år 70 v.t., en händelse som Jesus hade förutsagt drygt 35 år i förväg.

I det forntida Rom hade de rika stora hushåll med tjänare och slavar, som ibland var flera hundra till antalet. De fattiga bodde hopträngda i flera våningar höga bostadskaserner, som kantade smutsiga, slingrande gator. Mycket få människor kunde sägas tillhöra medelklassen. Staten tillhandahöll gratis både spannmål och underhållning för att avhålla de fattiga från att göra uppror. Skatter som man drev in från provinserna användes till att betala dessa utgifter.

Den romerska armén

Den ryktbara romerska armén utgjordes av ett antal legioner. Varje legion, bestående av 4.500 till 7.000 man, var en fullständig armé i sig själv. Dess befälhavare var ansvarig endast inför kejsaren. En legion var uppdelad på 60 centurier, vanligen bestående av hundra man var. Centurian stod under befäl av en centurion, kallad ”officer” i Nya Världens översättning, och några andra moderna svenska översättningar. Det var en centurion som förde befälet över de fyra soldater som avrättade Jesus och som sade, när han bevittnade omständigheterna och de mirakulösa händelserna kring dennes död: ”Helt visst var denne Guds Son.” (Matteus 27:54; Johannes 19:23) Det var också en centurion, Kornelius, som var den förste oomskurne icke-juden som blev kristen. — Apostlagärningarna 10:22.

Legionerna hade standar, eller legionstecken, tydligtvis bilder eller symboler gjorda av trä eller metall, som tjänade ett liknande syfte som nutida flaggor. De betraktades som heliga och vaktades till priset av människoliv. I Encyclopædia Britannica heter det: ”De romerska standaren bevakades med religiös vördnad i templen i Rom. Det var inte ovanligt att en befälhavare gav order om att kasta in ett standar i fiendens led för att därmed öka kraften i sina soldaters anfall genom att egga dem till att återta vad som för dem kanske var det heligaste på jorden.”

Romerska vägar och titlar

Rom svetsade samman sina lydriken till ett världsvälde. Man byggde vägar för att göra alla delar av imperiet tillgängliga. Och människor reste mycket! Titta bara på uppräkningen av orter varifrån människor hade kommit till Jerusalem för att fira pingsten år 33 v.t. De var från Medien långt uppe i nordöst, från Rom och från Nordafrika långt borta i väster och från många platser däremellan. — Apostlagärningarna 2:9—11.

Många av de vägar som anlades av romerska vägbyggare är i bruk ännu i våra dagar. Söder om Rom kan man köra bil längs den forntida Via Appia, på vilken aposteln Paulus själv färdades till Rom. (Apostlagärningarna 28:15, 16) Det har sagts att de romerska vägarna ”beredde resmöjligheter till lands som inte överträffades förrän vid järnvägarnas tillkomst”. — The Westminster Historical Atlas to the Bible.

Vid utövandet av makten över sitt vidsträckta rike lät romarna ofta de lokala sedvänjorna leva kvar. Därför var befattningshavare i olika områden kända under många olika benämningar eller titlar. I Modern Discovery and the Bible (Nyare upptäckter och bibeln) säger A. Rendle Short att inte ens ”de erkända romerska historieskrivarna” ville försöka ”ge dessa herremän deras rätta titlar”. Men han säger att bibelskribenten Lukas ”alltid lyckas uppnå fullständig exakthet” i det avseendet. Lukas kallar till exempel Herodes för ”tetrark”, Herodes Agrippa för ”kung”, de tessalonikiska ämbetsmännen för ”politarker” och Sergius Paulus, styresman på Cypern, för ”prokonsul”. (Lukas 3:1; Apostlagärningarna 25:13; Apostlagärningarna 17:6; Apostlagärningarna 13:7; se fotnoterna i Referensbibeln.) Ibland var det endast ett mynt upphittat på någon plats eller en inskrift på ett annat ställe som bekräftade att bibelskribenten använde rätt titel vid rätt tillfälle. Sådan noggrannhet och exakthet är ytterligare ett vittnesbörd om den samvetsgrannhet med vilken bibeln återger de historiska fakta om Jesu Kristi liv och den tid då han levde.a

Imperiet och kristendomen

Det fanns en blomstrande kristen församling i Rom. Den hade troligen bildats av dem som återvände till Rom efter att ha tagit emot kristendomen i Jerusalem på pingstdagen år 33 v.t. (Apostlagärningarna 2:10) Bibelboken Romarna skrevs till den här församlingen omkring år 56 v.t. Senare kom Paulus till Rom som fånge, och under två år avgav han ett grundligt vittnesbörd för människor som besökte honom i hans husarrest. På så sätt fick medlemmar av kejsarens pretorianska garde höra budskapet om Riket, och till och med medlemmar av ”kejsarens hus” blev kristna. — Filipperna 1:12, 13; 4:22.

Sedvänjor, lagar och förordningar i det romerska imperiet omnämns ofta i bibeln. Augustus’ påbud förde Josef och Maria till Betlehem, där Jesus föddes. Jesus påpekade att det var tillbörligt att betala den skatt som kejsaren krävde. Judiska präster gav sken av lojalitet mot kejsaren för att få Jesus avrättad. Och enligt romersk rätt vädjade den kristne aposteln Paulus om att hans fall skulle hänskjutas till kejsaren. — Lukas 2:1—6; 20:22—25; Johannes 19:12, 15; Apostlagärningarna 25:11, 12.

En romersk soldats vapenrustning — hans hjälm, bröstharnesk, sköld, skobeklädda fötter och svärd — användes till att illustrera sanningens värde, frälsningens hopp, rättfärdighet, tro, predikandet av de goda nyheterna och Guds ord som skyddsanordningar som hjälper oss att stå fasta mot Satans angrepp. (Efesierna 6:10—18; 1 Tessalonikerna 5:8) Det var en väldisciplinerad romersk soldats föredöme som Paulus hade i tankarna, när han uppmanade Timoteus att vara ”en rätt Jesu Kristi soldat”. (2 Timoteus 2:3, 4) De kristnas krigföring var emellertid andlig, inte köttslig. Därför vägrade de första kristna att tjäna i den romerska armén. Justinus Martyren (110—165 v.t.) sade att kristendomen ”omvandlade våra krigsvapen — våra svärd till plogbillar och våra spjut till jordbruksredskap”. Många kristna miste livet till följd av att de vägrade göra militärtjänst.

Kejsarna

Rom nådde höjdpunkten av sin makt under kejsarna. Det kan vara bra att göra en återblick på de viktigaste fakta beträffande några av dessa, med tanke på att de var förbundna med bibelns historiska skildring.

År 44 f.v.t. blev Julius Caesar mördad. Octavianus blev längre fram ensam härskare. År 30 f.v.t. underkuvade Octavianus Egypten och satte därmed punkt för det grekiska ptolemeiska riket där. Den händelsen innebar det definitiva slutet för det grekiska världsväldet, som hade existerat sedan Alexander den stores tid, 300 år tidigare.b

År 27 f.v.t. blev Octavianus kejsare. Han antog titeln ”Augustus”, som betyder ”upphöjd, helig”. Han lät uppkalla en månad efter sig och lånade en dag från februari, så att augusti skulle få lika många dagar som den månad som hade uppkallats efter Julius Caesar. Augustus var kejsare när Jesus föddes, och han härskade fram till år 14 v.t. — Lukas 2:1.

Tiberius, Augustus’ efterträdare, härskade från år 14 till 37 v.t. I kejsar Tiberius’ femtonde regeringsår började Johannes döparen predika. Det var också under hans regeringstid som Jesus blev döpt, utförde sin tre och ett halvt år långa jordiska tjänst och gav sitt liv till ett lösenoffer. Han var fortfarande regent, när Jesu efterföljare började sprida kristendomen över hela den då kända världen. — Lukas 3:1—3, 23.

Gajus, med öknamnet Caligula, härskade från år 37 till 41 v.t. Klaudius (41—54 v.t.) efterträdde honom och drev ut judarna från Rom, vilket omnämns i Apostlagärningarna 18:1, 2. Han blev senare förgiftad av sin hustru, och hennes unge son Nero kom på tronen. En stor eldsvåda svepte fram genom Rom i juli år 64 v.t. och ödelade omkring en fjärdedel av staden. Historieskrivaren Tacitus säger att Nero, för att avvända misstankarna från sig själv, lade skulden för branden på de kristna, som då blev ”sönderslitna av hundar och omkom” och ”dömdes till döden i lågorna och brändes för att tjäna till nattlig belysning, när dagsljuset hade försvunnit. Nero upplät sina trädgårdar för skådespelet.” Paulus, som hade predikat från Jerusalem till Rom och kanske också ända borta i Spanien, blev fängslad för andra gången. Han blev troligen dödad under Nero omkring år 66 v.t.

Andra romerska kejsare som intresserar oss är Vespasianus (69—79 v.t.), under vars regeringstid Titus förstörde Jerusalem, Titus själv (79—81 v.t.) och Titus’ bror, Domitianus (81—96 v.t.), som återupptog den officiella förföljelsen av kristna. Enligt traditionen var det under den här förföljelsen som den åldrige aposteln Johannes förvisades till fängelseön Patmos. Där fick han motta den hänförande synen av slutet för dessa onda människogjorda tingens ordningar och hur de skulle ersättas av Guds rättfärdiga himmelska rike, vilket Johannes nedtecknade i Uppenbarelseboken. (Uppenbarelseboken 1:9) Johannes frigavs tydligen under nästa kejsares, Nervas, regeringstid, 96—98 v.t., och hans evangelium och tre brev fullbordades, när Trajanus (98—117 v.t.) hade börjat härska.

Det romerska imperiets nedgång

På 300-talet beslöt kejsar Konstantin att ena folket under en ”katolsk” eller allmän religion. Hedniska sedvänjor och högtider fick ”kristna” benämningar, men samma gamla fördärv fortsatte som förut. År 325 v.t. presiderade Konstantin vid kyrkomötet i Nicaea och fattade ett beslut som gav stöd åt läran om treenigheten. Konstantin, som var allt annat än en sann kristen, fann snart anledning att döda sin äldste son, Crispus, och sin egen hustru, Fausta.

Konstantin flyttade sitt regeringssäte till Bysans, som han först kallade Nya Rom och senare Konstantinopel (Konstantins stad). Den här staden vid Bosporen, där Europa och Asien möts, var huvudstad i det östromerska riket i 1.100 år, tills det föll för ottomanska turkar år 1453.

I Rom föll den västra delen av det romerska imperiet år 476 v.t., när kejsaren avsattes av kung Odovakar, en fältherre av germansk härkomst, och tronen lämnades obesatt. Karl den store försökte senare återuppbygga det västromerska riket, och år 800 v.t. blev han krönt till kejsare av påven Leo III. År 962 v.t. krönte därefter påven Johannes XII Otto I till kejsare av Heliga romerska riket av tyska nationen — en titel som övergavs först år 1806.

Vid den tidpunkten höll emellertid det sjunde och slutliga världsväldet i bibelns historiska skildring på att växa fram. Enligt profetiorna skulle också det väldet försvinna och ersättas av en bestående regering, Guds himmelska rike. — Uppenbarelseboken 17:10; Daniel 2:44.

[Fotnoter]

[Karta sidan 26]

(För formaterad text, se publikationen)

Romerska rikets utbredning

Atlanten

BRITANNIEN

GALLIEN

SPANIEN

ITALIEN

Rom

GREKLAND

Medelhavet

Svarta havet

Kaspiska havet

EGYPTEN

Jerusalem

Tigris

Eufrat

[Bild på sidan 28]

Via Appia, som Paulus färdades på under sin resa till Rom