Religionens tidvattensvåg — den slutliga räkenskapen
ELDAR flammar, tomtebloss sprakar, raketer rusar i väg och färgar himlen röd, blå, gul och grön. Potatis med skalen på. Skrattsalvor, glädjetjut. Guy Fawkes’ kväll i England.
ARBETARE fann av en händelse de 25 liken. Skeletten hade blivit omsorgsfullt begravda, armarna korslagda. Historikerna ramlade följaktligen på ett mysteriespår, som gick tillbaka omkring 200 år i tiden. Quebec, Canada.
Ovanstående är två från varandra skilda händelser med en gemensam rot – reformationen.
EN ARTIKEL i vårt nummer för 1 oktober visade att Europa bevittnade en oerhörd religiös omvälvning på 1500-talet. Följderna spred sig till andra delar av världen. Mycket av det som kännetecknar livet i våra dagar är ingenting annat än djupa diken som reformationens vatten lämnat efter sig. Kanske de även påverkar din dagliga rutin. Men vad som är ännu viktigare är att vi står inför en slutgiltig religiös katastrof, som avgjort kommer att påverka ditt liv. Vet du hur?
Följ reformationens spår i följande länder:
Tyskland: En del säger att Luthers inflytande på den tyska kulturen saknar motsvarighet hos någon enskild person i den engelsktalande världen. Hans översättning av Skriften är en av de mest vida omkring godtagna tyska biblarna. Luther gjorde mycket när det gällde att forma det tyska språket och lägga grunden för de tyska familjeförhållandena. Han fick staten att inse behovet av att alla fick gå i skola och höjde läraryrkets status.
Canada: Under den gångna kolonialtiden var England och Frankrike invecklade i en kraftmätning, som satte sina spår särskilt på en provins — Quebec. Quebec, som ursprungligen hade befolkats av franska katolska immigranter, kom under engelsk och följaktligen protestantisk kontroll år 1763. Det var kort dessförinnan som liken som nämndes i början av den här artikeln hemligen blev begravda nära den befästa stadens murar. Varför hemligen? Därför att de tycks ha varit protestanter, som på den tiden förvägrades begravning på katolska kyrkogårdar. Quebec står fortfarande som en ö av fransktalande katolicism, och detta ger upphov åt nutida separatiströrelser.
Irland: Opåverkad av reformationen fortsatte den gröna ön att hålla en viss distans. Med tiden spred sig protestantiskt inflytande över Irländska sjön från England till de norra provinserna. Arvet i våra dagar är ett delat Irland. Genom årliga sommarmarscher i Ulster högtidlighåller man de protestantiska segrarna från det flydda. Firandet efterlämnar vanligtvis ett spår av barrikader, bomber och plastkulor. Vid ”Orange Day”-paraden i juli 1986 skadades 160. Den firas till minne av den dag för omkring 300 år sedan när kung Vilhelm av Oranien, som säkerställde protestantismen i England, besegrade Englands siste katolske monark, Jakob II.
Förenta staterna: ”Mångfalden sekter med olika europeisk bakgrund var en mäktig faktor vid åstadkommandet av religionsfrihet i Amerika”, skrev A. P. Stokes i Church and State in the United States. Under kolonialtiden var Förenta staterna klätt i protestantiska färger. Kalvinistiska värderingar gav vägledning i fråga om religion, politik och handel. Grundtron var att varje människa stod direkt ansvarig inför sin Skapare utan prästerlig förmedling. Denna föreställning skapade en karaktär som var inriktad på att utforma sitt eget öde, att skörda frukterna av sitt eget arbete.
T. H. White påminner i sin bok In Search of History om att vid sekelskiftet 13 procent av USA:s befolkning var katolsk. Denna proportion ökade till över 25 procent fram till 1960. Trots detta var det bara ett fåtal katoliker som nådde några högre ställningar inom politiken. White fortsätter: ”Inom senatens högre skikt, där det bestämdes om krig och fred, där fördrag och utrikespolitik avgjordes, där medlemmarna av Högsta domstolen godkändes, föredrog amerikanerna fortfarande protestanter av det gamla traditionella slaget som de nationella syftenas väktare.” Denna vana bröts, när John F. Kennedy blev Förenta staternas förste katolske president.
Ytterligare exempel från andra länder återfinns i rutan på sidan 29.
Ett översvämmat landskap
Inom protestantismen svällde den teologiska debatten, och bibelöversättningar och -kommentarer kom att flyta på frihetens och det individuella uttryckets ström. Men allteftersom tiden gick förde friheten upp bibelkritik till ytan. Man gav utrymme åt nya uppfattningar. Självbestämmandet blev ordningen för dagen. Framgång blev inte längre det mjuka vågskvalpet, utan bränningarnas dånande brus. Den starka reformströmmen sopade bort de traditionella kristna lärornas själva grundvalar. Sådana moderna alternativ som evolution, kvinnans frigörelse och den ”nya moralen” har sköljts upp likt drivved, tysta vittnesbörd om stormen. Privatreligiositeten i en del protestantiska länder lämnade varje enskild person strandad, en skeppsbruten på sin egen ensliga trosö.
Terrängen i protestantiska områden formas av en böjelse för att ifrågasätta vedertagna normer. Människor uppfostras i en tro på framsteg, frihet och mänskliga rättigheter. Den tyske sociologen och ekonomen Max Weber publicerade år 1904 en avhandling om protestantismen och kapitalismen. Han konstaterade att kapitalismen inte helt enkelt var ett resultat av reformationen. Men han upptäckte att i framgångsrika kapitalistiska områden, med blandad religiös bakgrund, var protestanterna de framträdande ägarna, ledarna, de kunniga och utbildade. Av de 540 nobelpris som utdelats fram till 1985 gick enligt Der Fischer Weltalmanach två tredjedelar till medborgare från protestantiska kulturer. Invånare i katolska områden vann bara 20 procent. Av de 20 nationer som låg högst när det gällde bruttonationalprodukt per person var nio protestantiska, två katolska. Av de tio skuldsatta utvecklingsländer som upptogs var å andra sidan fem katolska, inget protestantiskt.
Enligt den tyska veckotidskriften Der Spiegel sporrades engelsmännen av kalvinistiska ideal, så att de blev en stor världsnation. Från och med 1800-talet blev Förenta staternas, Tysklands och Storbritanniens växande politiska styrka en kraft till samhällelig förnyelse. Lika tillfällen för alla betonades. Strömvirvlar inom reformationens huvudström betraktas av en del som den moderna socialismens föregångare. En politisk medvetenhet om samhällsansvar banade vägen för välfärdsstaten. Särskilt i protestantiska områden tog de borgerliga myndigheterna steg för steg över kontrollen av de juridiska angelägenheterna i förbindelse med födslar, dödsfall, giftermål, skilsmässor och arv. Möjligheten att få skilsmässa och legal abort i katolska länder skiljer sig ofta ganska mycket från vad fallet är i protestantiska länder.
Protestantismens två bålverk, Förenta staterna och Storbritannien, växte tillsammans så att de kom att utgöra det i bibelns profetia omtalade tvåhornade vilddjuret. (Uppenbarelseboken 13:11) En politisk jätte på 1900-talet, Förenta nationerna, som först hette Nationernas förbund, utvecklade sig på protestantiskt initiativ.
Flodvattnet skall återkomma
Ett vikande tidvatten lämnar ett tidvattensmärke på stranden som påminner om den förestående återkomsten. Reformationen på 1500-talet lämnade likaledes synliga spår, som vi kan se i våra dagar. Och det finns kraftiga bevis för att vi står på tröskeln till en slutgiltig våg av religiös förändring, som kommer att överträffa alla tidigare omvälvningar, sopa bort den falska religionen för evigt och påverka alla som lever. Kommer du att överleva den? Världen utöver råder det bland individer och hos regeringar missnöje på bred front med den organiserade religionen. Vad beror missnöjet på?
Religionen går ofta utöver sitt andliga uppdrag och förväxlar ämbetsmanteln med vigningsskruden, kronan med mitran, spiran med korset. För några år sedan väckte man i den engelska söndagstidningen The Observer frågan huruvida politikerna på Irland var beredda på att från prästerna ta över styrelsen av landet. Förre västtyske förbundskanslern Helmut Schmidt uttalade sig om religionens inblandning i politiken genom att säga: ”Jag tror inte att detta kan tillåtas i obegränsad utsträckning.” Och i Le Figaro i Paris anklagades kyrkan för en sådan ”inblandning i politiken” att ”det är fara för att den får se politiken blanda sig i religionen”. Från Indien till Egypten och Förenta staterna, från Polen till Nicaragua och från Malaysia till Chile pågår den tröttsamma kampen mellan politiken och religionen.
Detta är ingenting att förvåna sig över, ingenting nytt. I Uppenbarelsebokens 17:e kapitel beskrivs hela den falska religionen som en sköka, ”det stora Babylon”, som bedriver otukt med jordens politiker. I vers 4 beskrivs hon som ”smyckad med guld och dyrbara stenar och pärlor”. Det religiösa världsväldet är omättligt, vältrar sig i lyx, dryper av rikedom. På 1500-talet drog den katolska kyrkans glittrande penningkistor till sig begärliga blickar. Detsamma gäller om all av dyrbarheter översållad religion nu på 1900-talet.
Regeringar kastar redan lystna blickar på sådant överflöd. I Albanien såg man mer än 2.000 moskéer, kyrkor och andra religiösa byggnader och endera sekulariserade dem eller jämnade dem med marken. I tidningen The Sunday Times rapporterades det år 1984 att regeringen på Malta ”började betrakta kyrkans rikedomar” och minskade statsbidragen till de kyrkliga skolorna. Tillfrågad om hur kyrkan skulle kunna gottgöra förlusten svarade en av ministrarna i regeringen: ”Om så skulle behövas, kan de smälta ner sina guldkors och silveraltaren.” Den grekisk-ortodoxa kyrkan har kraftigt motsatt sig den lagstiftning grekiska parlamentet godkände tidigare i år, vilken skulle göra det möjligt för staten att ta över stora kyrkliga markinnehav (omkring 10 procent av landets areal).
Världen runt är religionen en stor besvikelse. I stället för att förena, splittrar den. I en tysk dagstidning uppmärksammade man den ”till hat uppgående rivaliteten mellan katoliker och protestanter”. I Frankfurter Allgemeine Zeitung skrev man att även ekumeniska rörelser, som var avsedda att överbrygga klyftan, började från en utgångspunkt av ”ömsesidig misstro och oförenlig fiendskap mellan katoliker och protestanter”. Elie Wiesel, som fick Nobels fredspris år 1986, citeras i en annan tysk dagstidning så här: ”Jag tänker ofta att vi har misslyckats. Om någon hade sagt oss år 1945 att vi än en gång skulle få se religiöst motiverade krig rasa på praktiskt taget varje kontinent ... skulle vi inte ha trott det.” En religion som uppammar svårigheter och eggar till eller ser genom fingrarna med krig är en falsk religion. Och Skaparen beslöt för lång tid sedan att undanröja den.
Kapitel 17 i Uppenbarelseboken lämnar inget tvivel om vad som skall bli all falsk religions öde. I vers 16 läser vi: ”De tio horn [regeringsmakter inom Förenta nationerna] som du såg, och vilddjuret [Förenta nationerna], dessa skall hata skökan [den falska religionen] och skall göra henne öde och naken och skall äta köttstyckena av henne och skall bränna upp henne med eld.”
Var står du?
Även om det kan tyckas märkligt, är tiden ute för den falska religionen. Dess seder, bruk, traditioner och privilegier kommer snart att försvinna. Det kan te sig lika osannolikt för dig som översvämmandet av den katolska kyrkan gjorde för människor på 1500-talet. Men reformationens vatten var överväldigande. Kyrkans rikedom gick till folket, dess makt till monarkerna. Även i våra dagar kommer nationerna att ha uppsikt över den slutliga upplösningen av den falska religionen.
Vad betyder detta för dig personligen? Granska det religiösa samfund som du tillhör. Stämmer det som det representerar överens med bibeln på varje vis? Om inte, då är din organisation en del av ”det stora Babylon”, det vill säga den falska religionens världsvälde. Följ befallningen i Uppenbarelseboken 18:4, som lyder: ”Gå ut från henne, mitt folk, ... för att ni inte skall få del av hennes hemsökelser.”
Kom ihåg att tidvattensvågen som skall föra med sig slutgiltig tillintetgörelse av den falska religionen är på väg. Man kan se den vid horisonten. Var kommer du att stå, när den för med sig dånande tillintetgörelse? I likgiltighetens dal? På någon världslig myndighetskulle? Eller på Jehovas berg? Det finns bara en enda säker plats att befinna sig på.
[Infälld text på sidan 27]
En stark reformationsström sopade bort de traditionella lärornas själva grundvalar. Sådana alternativ som evolution, kvinnans frigörelse och den ”nya moralen” har sköljts upp likt drivved
[Infälld text på sidan 28]
Det finns kraftiga bevis för att vi står på tröskeln till en slutgiltig våg av religiös förändring. Kommer du att överleva den?
[Infälld text på sidan 29]
Om någon hade sagt oss år 1945 att vi än en gång skulle få se religiöst motiverade krig rasa på varje kontinent, skulle vi inte ha trott det
[Ruta på sidan 29]
Sydafrika: Den kalvinistiska tron på förutbestämmelse erbjöd apartheid en teologisk grundval. I den tyska dagstidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung kallades teologerna i Nederduitse Gereformeerde Kerk (som Nederländska reformerta kyrkan i Sydafrika kom att kallas) ”apartheidpolitikens arkitekter”.
Schweiz: Som centrum för den kalvinistiska rörelsen drog Genève till sig många tusen flyktingar, vilka förde med sig rikedom och kunnande. Till följd därav är det fortfarande en stor bankstad och har en blomstrande industri som tillverkar armbandsur och klockor.
Indien: Jesu sällskap (jesuiterna) växte som en del av motreformationen, en rörelse för att blåsa nytt liv i katolicismen efter reformationsbakslaget. Sällskapets medlemmar kom till provinsen Goa på 1500-talet, kort efter det att den koloniserats av Portugal. Kyrkans inflytande avspeglas i befolkningen i våra dagar: I Goa är 3 personer av 10 katoliker, under det att i hela Indien bara 1 person på 25 bekänner sig vara kristen.
England: År 1605 satt Jakob I, en protestant, på tronen. När förtryckandet av katolikerna i landet tilltog, uttänktes en komplott för att spränga parlamentet, kungen och allt i luften. Konspiratörerna, en grupp katoliker anförda av Guy Fawkes, avslöjades och avrättades. Den 5 november firar man detta med stora eldar. Familjemedlemmar och vänner samlas för att värma upp den kyliga kvällen med fyrverkeripjäser och bränna en ”guy”, det vill säga en docka föreställande konspiratören.
[Bilder på sidan 26]
Martin Luther och Johan Calvin — ledare inom reformationen