MUN

Gud har skapat munnen, och den används för att inta och bearbeta föda. Hos människor används den också för att frambringa tal. Allt det man säger bör vara till lovprisning av Skaparen. (Ps 34:1; 51:15; 71:8; 145:21) Psalmisten sade att allt som andas skall lovprisa Jehova, och därför bör människor göra detta om de önskar leva. Aposteln Paulus visade att det inte räcker med tro på Gud och hans Son – inte ens tro som man har i hjärtat. Tron måste åtföljas av offentlig bekännelse för att den skall leda till räddning. (Ps 150:6; Rom 10:10)

I överensstämmelse med sin avsikt och sin rätt och makt som Skapare kan Jehova lägga de rätta orden i sina tjänares mun. När det gällde profeterna gjorde han detta genom ett underverk, genom inspiration. (2Mo 4:11, 12, 15; Jer 1:9) Vid ett tillfälle fick han rentav ett oskäligt djur, en åsna, att tala. (4Mo 22:28, 30; 2Pe 2:15, 16) Även i dag kan Guds tjänare få hans ord lagda i sin mun, dock inte genom inspiration, utan med hjälp av Guds inspirerade ord, Bibeln, som gör dem rustade för alla slags goda gärningar. (2Ti 3:16, 17) De behöver inte längre vänta på att Kristus skall komma för att ge dem de goda nyheterna, och de behöver inte heller vända sig till andra källor för att få ett budskap att förkunna. De har budskapet framför ögonen, färdigt att förkunnas, alldeles som det sägs: ”Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta.” (Rom 10:6–9; 5Mo 30:11–14)

Använd på rätt sätt. Det är därför livsviktigt att använda munnen på rätt sätt. Jehova bekräftar detta i sitt ord: ”Den rättfärdiges mun är en källa till liv.” (Ord 10:11) Man måste alltså vakta sin mun mycket noga (Ps 141:3; Ord 13:3; 21:23), eftersom dåraktigt bruk av den kan leda till fördärv för den som talar (Ord 10:14; 18:7). Gud håller en människa ansvarig för det som kommer ut ur hennes mun. (Mt 12:36, 37) Man kan säga något överilat och avlägga ett förhastat löfte. (Pre 5:4–6) Man kan smickra en annan människa och orsaka hennes fall, vilket kan leda till att man själv får en ogynnsam dom. (Ord 26:28) Det är särskilt viktigt att vakta munnen när man står inför onda människor, eftersom även en liten avvikelse från det som Guds vishet vägleder hans tjänare att säga kan dra vanära över Guds namn och leda till att man dör. (Ps 39:1) Jesus utgjorde ett gott föredöme genom att han underkastade sig Guds vilja utan att klaga och utan att smäda sina onda motståndare. (Jes 53:7; Apg 8:32; 1Pe 2:23)

På grund av sin ofullkomlighet måste den kristne hela tiden vakta sin mun. Det betyder att han också måste vakta sitt hjärta, eftersom Jesus sade att det inte är det som kommer in i munnen som befläckar människan utan det som går ut ur munnen – ”av hjärtats överflöd talar ju munnen”. (Mt 12:34; 15:11) Man måste alltså hela tiden se till att man inte tanklöst låter något gå ut ur munnen utan att överväga konsekvenserna. Detta kräver att man använder sitt förstånd och tillämpar allt det goda som man lärt sig från Guds ord. (Ord 13:3; 21:23)

Eftersom munnen har stor makt, som kan användas till både gott och ont, kan det leda till mycket goda resultat om man låter sin mun vägledas av Jehova. Han gjorde Jesajas mun ”lik ett skarpt svärd” och orden i Jeremias mun ”till en eld”. Jehova gav stöd åt dessa profeters uttalanden med sin kraft, och han såg till att de gick i uppfyllelse. (Jes 49:2; Jer 5:14) Å andra sidan är det farligt att lyssna på det som kommer ut ur munnen på någon som är känd för att vara avfälling – det kan leda till fördärv. (Ord 11:9)

Bildspråk. Gud omtalar sig själv symboliskt som en som har mun. Inget av hans uttalanden är förgäves; det finns alltid ett syfte med det Gud säger, och det blir precis som han har sagt. (Jes 55:10, 11) De som vill leva måste därför leva av varje uttalande som går ut genom hans mun. (5Mo 8:3; Mt 4:4) När Jesus Kristus var på jorden anpassade han hela sitt liv efter sin Faders ord, och han har nu fått universell myndighet. Som den som Jehova har förordnat till Kung kommer han att slå jorden ”med sin muns käpp”. (Jes 11:4) I en av synerna i Uppenbarelseboken slår han nationerna med ett långt svärd som går ut från hans mun. (Upp 19:15, 21) Detta bildspråk beskriver utan tvivel den myndighet han skall utöva som anförare för Jehovas himmelska härar i det krig som leder till att Guds fiender blir tillintetgjorda.

Som det framgår av ovanstående används ordet ”mun” ofta synonymt med ”tal” eller ”talförmåga”. Den regel om bevisföring som gällde under den mosaiska lagen och som också följs i den kristna församlingen innebär att man kan förklara någon skyldig endast ”på två vittnens eller tre vittnens ord [ordagr.: ”mun”]”. (5Mo 17:6, not; Mt 18:16; jfr 2Kor 13:1.) Det finns andra exempel på att ordet ”mun” används i liknande betydelse i Job 32:5; Psalm 10:7; 55:21; 78:36; Hesekiel 24:27; 29:21; Lukas 21:15, not; Romarna 15:6.

Det hebreiska ordet för ”mun” används också om en öppning på något, till exempel en brunn (1Mo 29:2), en säck (1Mo 43:12; 44:1, 2), en grotta (Jos 10:22) eller en öppning i marken (4Mo 16:32) och även om markens förmåga att absorbera vätskor som hälls ut på den (1Mo 4:11). Det sägs att Sheol, mänsklighetens gemensamma grav, har spärrat upp sitt gap för att kunna ta emot många döda. (Jes 5:14)

Gommen. Gommen är munhålans tak, som skiljer munhålan från näshålan. Den har en mjukare bakre del, mjuka gommen (gomseglet), som bildar en övergång mellan munhålan och svalget. I Bibeln används ordet ”gom” ibland synonymt med ”mun”. (Hos 8:1, not)

Både Job och Elihu liknar gommens förmåga att uppfatta smaker vid människans förmåga att bedöma vad som är rätt och vist. (Job 12:11; 34:3) Tvärtemot vad somliga hävdar är det inte fel att säga att gommen fyller en funktion när det gäller smaksinnet, vilket man kan se av vad som händer när maten sväljs. Tungan pressar maten mot gommen så att den sprids ut medan den förs bakåt mot svalget, som övergår i matstrupen och står i förbindelse med näshålan. Därigenom leds mer arom från maten till näshålan, vilket i hög grad förstärker smakupplevelsen.