Jehovas vittnens årsbok 1989

DE KOMMER! Du kan se dem! Inbjudan har gått ut över hela världen, och en stor folkskara som törstar efter rättfärdighet är på frammarsch. Vad är det som lockar? Fri tillgång till ett alldeles speciellt vatten. Alla som så önskar kan dricka detta vatten och få evigt liv. Vem tillhandahåller det? Jehova Gud själv har öppnat en möjligheternas dörr för människor att få dricka av livets vatten gratis.

För många hundra år sedan inspirerade Jehova aposteln Johannes att skriva ner denna profetiska syn angående vår tid: ”Anden och bruden säger beständigt: ’Kom!’ Och vemhelst som hör, han må säga: ’Kom!’ Och vemhelst som törstar, han må komma; var och en som vill, han må fritt ta av livets vatten.” — Upp. 22:17.

Hur många kommer att tacka ja till den här inbjudan? Johannes’ syn, som finns upptecknad i Uppenbarelseboken 7:9, har blivit verklighet. Han såg ”en stor skara, som ingen var i stånd att räkna, ur alla nationer och stammar och folk och tungomål, ... [stå] inför tronen och inför Lammet, klädda i långa vita dräkter; och det var palmkvistar i deras händer”. Med tillförsikt om att synen kommer att nå sin fullständiga uppfyllelse har den smorda kvarlevan av brudklassen under årtiondenas lopp nu på 1900-talet aldrig upphört med att säga ”Kom!” Man har gjort allt vad man har kunnat för att sprida budskapet till alla nationer. Resultatet har blivit att Jehova på ett underbart sätt har välsignat detta omfattande arbete med att inbjuda människor att vinna evigt liv.

Den ”stora skaran” ger gensvar

Även om det finns mindre än 9.000 medlemmar av Herrens brudklass kvar på jorden i dag, har deras glädje nått höga höjder, eftersom de har fått sällskap av mer än 3.500.000 medlemmar av den stora skaran, vilka också har kommit för att fritt ta av livets vatten. (Upp. 21:9) Allt fler människor ger entusiastiskt gensvar till inbjudan. Medlemmarna av den stora skaran har stämt in i att säga ”Kom!” Ju fler de blir, desto starkare hörs den världsvida inbjudan att ”komma”. Fler människor hör den, vilket i sin tur gör att fler av dem som lyssnar ger gensvar och säger ”Kom!”

Hur många fler kan det tänkas bli som lyssnar och kommer? Det finns ingen som vet det. Oavsett hur många det till slut kommer att bli råder spänd förväntan bland dem som kungör inbjudan att ”komma”, eftersom det från jordens alla hörn flyter in nyheter om att ett allt större antal människor flyr från det stora Babylon och strömmar till Jehovas organisation. Alla som tjänar Jehova i dessa yttersta dagar ser ivrigt fram emot den världsvida rapporten varje år och att få reda på hur lovprisandet av Jehova ökar internationellt sett. De årliga rapporterna styrker hjärtat och händerna hos dem som arbetar i tjänsten på fältet, när dessa ger tacksägelse och ära åt Jehova, som får sin jordiska organisation att växa. — 1 Kor. 3:6.

De som har framfört inbjudan under det gångna tjänsteåret har gjort en verklig kraftansträngning. Rapporten visar att ett högsta antal om 3.592.654 Rikets förkunnare tog del i predikandet, och sammanlagt 785.521.697 timmar har ägnats åt detta hedervärda arbete.

Dessa trogna ledde 3.237.160 bibelstudier i hem varje vecka för att hjälpa dem som lyssnar att uppskatta Jehovas förunderliga föranstaltning genom Jesus Kristus till evig välsignelse för dem. Förutom att alla våra medbröder har ägnat så många timmar åt att evangelisera har de också frikostigt använt sin tid till att församlas med de intresserade. Jehovas vittnen har troget tagit med dem till kristna möten, till exempel åminnelsen av Herrens död, då 9.201.071 var närvarande i april i fjol. Vid detta och vid andra möten kan de intresserade bekanta sig med församlingens organisatoriska angelägenheter. De kan i praktiken se hur Jehovas ande påverkar dem som tjänar honom och förmår dem att frambringa andens utmärkta frukt. Vänskapligt umgänge i församlingen betyder väldigt mycket för dem som ger gensvar till inbjudan.

Under tjänsteåret 1988 blev 239.268 döpta som symbol av sitt överlämnande åt Jehova Gud. Året innan blev 230.843 döpta. Inbjudan att ”komma” fortsätter att gå ut och når hjärtat och sinnet hos hundratals och tusentals fler än någonsin tidigare. Verksamheten accelererar. Det är spännande att se den stora skaran växa. Helt i enlighet med sitt ord påskyndar Jehova verket i dess egen tid. — Jes. 60:22, NW.

Världsvitt gensvar

Det är intressant att ta del av några av de erfarenheter som man har upplevt i detta stora inbjudningsarbete. Ett vittne i Österrike, till exempel, lånade ut boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden till en mycket upptagen restaurangägare. Det var i början av år 1983. Kvinnan läste boken, inte så mycket av nyfikenhet, utan för att kunna lämna tillbaka den igen. Vilket intryck gjorde det hon läste på henne? Restaurangägaren berättar: ”När jag hade läst de första sidorna blev jag helt fascinerad av det jag läste. Jag sade till mig själv: ’Om allt det här är sant, behöver jag känna till mer om det.’”

Ett studium sattes i gång med den här kvinnan, och hon började berätta för sina barn om det hon fick lära sig. Snart började även de att dela med sig av det goda de fick höra åt vänner och släktingar. Efter det att hon och hennes yngste son hade gått ur kyrkan började hennes man att motstå henne. Lyckades hon bevara sin tro? ”Med Jehovas hjälp lyckades min son och jag uthärda de påtryckningar som min man utsatte oss för”, säger hon. ”Förutom det var jag tvungen att övervinna en oren vana — mitt rökande —, vilket jag också gjorde, och i juli 1985 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Sedan lämnade jag restaurangbranschen och började som hjälppionjär i februari 1986, och från och med juni samma år har jag varit en av de lyckliga reguljära pionjärerna.”

En av den här systerns döttrar döptes i maj 1985 och sällade sig till henne i pionjärernas led. Moderns fasta ståndpunkt för sanningen har också lett till bibelstudier med 36 personer, av vilka 14 redan är döpta, och 17 har börjat dela med sig åt andra av de goda nyheterna. Vilken fin belöning för trohet i det andliga såningsarbetet! — Jämför Predikaren 11:6.

På Guam fick hustrun till en grönsakshandlare en inbjudan att ”komma” och ”fritt ta av livets vatten”. Trots djupt rotad katolicism i hennes familj och i det samhälle där hon bor började hon studera bibeln. Hon satte omedelbart i gång med att vittna informellt. Hon drog sig inte för att tala med sin man om sanningen, och hon uppmuntrade sina familjemedlemmar och de anställda i familjeföretaget att studera bibeln med vittnena. För omkring ett år sedan blev den här kvinnan döpt, vilket storligen förvånade hennes gamla bekanta.

När kvinnans man bad henne förestå en av familjens butiker, begränsades hennes möjligheter att få tid till tjänsten från dörr till dörr. Detta avskräckte henne inte, utan hon fortsatte dristigt att vittna för släktingar såväl som för kunder och anställda i butiken. Vad blev resultatet? Fyra av hennes köttsliga systrar och tre av hennes svägerskor började studera. Hennes man undersöker nu bibeln, och hon studerar också med sina tre barn. En utländsk ung man, en av hennes mans vänner, studerar också bibeln. Av de anställda i deras företag har fem börjat studera. Det var en stor glädje att se några av hennes släktingar och anställda med sina barn — sammanlagt 50 personer — vara närvarande vid åminnelsen av Kristi död. Ja, inbjudan att ta av livets vatten kan på ett effektivt sätt framföras genom informellt vittnande.

Över hela Nigeria finns det tusentals inhemska örtläkare, och nästan alla utövar någon form av demonism i samband med sitt botande. En av dessa brukade till och med hota med att döda vittnena. När en broder besökte hans hem, tog mannen lite av en medicinblandning i handen, uttalade några besvärjelser och blåste det i ansiktet på vittnet. ”Om sju dagar kommer du att vara död!” skrek han, försvann in i huset och låste om sig.

Vittnet återvände hem och tog kontakt med en äldstebroder i församlingen. Sju dagar senare, och fortfarande vid liv, bestämde han och äldstebrodern sig för att besöka örtläkaren. När brodern kom fram till huset, rusade mannen ut genom dörren och skrek att han såg ett spöke. Till följd av all uppståndelse blev det folksamling, men så småningom lugnade han ner sig. Man avtalade om att besöka honom tre dagar senare. Ett bibelstudium sattes i gång, och örtläkaren omfattade sanningen.

Även ungdomar deltar i att inbjuda andra att ”komma”. I Frankrike var åttaårige David med vid det bibelstudium som Jehovas vittnen ledde med hans mor år 1983. Pojken berättade för sina morföräldrar om allt det han fick lära sig, i synnerhet hoppet om ett paradis. Han sade till dem: ”Jag vill att ni skall bli Jehovas vittnen och få vara med mig i paradiset.” Fastän morföräldrarna var aktiva katoliker gjorde pojkens ihärdighet starkt intryck på dem, så de tackade ja till ett bibelstudium och lät döpa sig 1986. Under tiden hade Davids mor slutat studera, men han själv fortsatte. Varje veckoslut cyklade han drygt tre mil till sina morföräldrars hem för att ta del i predikoarbetet och gå på möten med dem. Han har också vittnat för två av sina morbröder, som nu studerar. Genom den här unge pojkens vittnande har fyra släktingar kommit till kunskap om sanningen.

Gott uppförande bär god frukt

En broder i Brasilien förklarar hur hans uppförande på arbetet har medfört goda resultat. ”På mitt arbete brukade vi få stå i kö och vänta på att få lunchen serverad. Några slank eller trängde sig alltid före de andra, vilket ledde till gräl och slagsmål. En arbetare som alltid bar kniv och revolver på sig var ofta i centrum för dessa slagsmål. Han lade märke till att jag inte brukade ställa mig i kön, utan stod lite vid sidan om tills kön tog slut. Därför frågade han mig: ’Varför ställer du dig inte i kön?’ Jag förklarade och gav honom ett kort vittnesbörd. Vårt namn Jehovas vittnen väckte hans nyfikenhet. Nästa dag försökte han provocera mig i stället för att rusa fram till kön. Följande samtal utspelade sig:

’Du säger att du är ett Jehovas vittne. Visa mig var i bibeln Gud säger att vi skall vara hans vittnen.’

’Har du en bibel hemma?’ frågade jag.

’Nej, men det har min granne, och jag kan låna den. Om du kan visa mig från bibeln att Gud säger att vi skall vara hans vittnen, då skall jag bli ett vittne.’

’Säg inte för mycket nu bara!’ varnade jag.

’Jag står alltid vid mitt ord’, skröt han.

Jag skrev upp Jesaja 43:9—12 åt honom. När han kom hem gick han till grannen och fick hjälp att hitta bibelstället. ’Det räcker!’ sade han till sin granne. Han gick hem och deklarerade för sin hustru: ’Jag skall bli ett Jehovas vittne.’

’Du är inte klok’, svarade hon. ’Hur kan du på bara en minut bestämma dig för att du skall bli ett Jehovas vittne?’

Nästa dag på arbetet kom mannen fram till mig och sade: ’Du hade rätt. Jag vill bli döpt snart.’ Jag förklarade för honom att det inte fungerar på det sättet, utan att han måste studera bibeln först. Ett studium sattes i gång, och så småningom blev inte bara mannen döpt, utan också hans hustru och nio barn. Han är nu en äldste. Tre söner är biträdande tjänare. En dotter är pionjär med särskilt uppdrag. Av alla dem som han har hjälpt in i sanningen skulle man kunna bilda en hel församling.”

Byggprojekt utgör vittnesbörd

I Australien har mer än 100 nya Rikets salar byggts på de tre senaste åren, och 85 av dessa har uppförts på två eller tre dagar enligt ”snabbyggmetoden”. Värd att nämnas bland dessa är en luftkonditionerad sal som uppfördes under ett veckoslut i Port Hedland i delstaten Western Australia. Denna avlägsna gruvort ligger på nordvästra kusten, omkring 1.600 kilometer från delstatshuvudstaden Perth. Eftersom staden är omgiven av milsvida ökenområden, fick praktiskt taget allt byggnadsmaterial och det mesta av arbetskraften lov att anskaffas från Perth och ännu avlägsnare platser. De bröder som reste dit för att hjälpa till med att bygga Rikets salen bekostade sina resor ur egen ficka. De 97 förkunnarna i församlingen i Port Hedland kände mycket stor uppskattning över den kärlek som visades av deras medbröder.

Vilket vittnesbörd detta medförde i staden! Att få se bröder från mer än 63 församlingar arbeta i 39 graders brännande hetta gjorde verkligen intryck på stadens befolkning. Två parfymerihandlare i staden skänkte solskyddskräm till ett värde av 800 dollar (3.750 kronor) till bygget för att hjälpa arbetarna att stå ut med den intensiva solstrålningen. Många invånare förvånades över att så många frivilliga arbetare reste så långt på egen bekostnad, och arbetarnas entusiasm och samarbetsvilja gjorde intryck på kommunala myndighetspersoner. En av dessa sade: ”Det är till heder för er. Jag har aldrig sett något liknande utföras i en isolerad trakt som den här.”

I februari 1988 färdigställdes Japans nya sex våningar höga tryckeribyggnad, och den har varit i bruk sedan i mars. Tack vare alla tidigare kontakter med brandmyndigheterna i Ebina litar dessa på brödernas arbete. Brandbefälen sade till bröderna vid avdelningskontoret: ”Ni är ett mönster för Ebina när det gäller att följa brandsäkerhetsföreskrifterna.” När det nya tryckeriet var klart vände sig bröderna till brandmyndigheterna för den sedvanliga besiktningen av nybygget. De väntade sig att det som vanligt skulle komma två eller tre representanter från brandförsvaret. Men till deras förvåning fick de den 1 mars i stället nästan halva stadens brandkår på besök, och med sig hade dessa en brandbil och en räddningspatrull. Brandmännen kom inte bara för att inspektera, utan för att lära sig att använda avdelningskontorets egen brandbekämpningsutrustning. Brandchefen var så imponerad av att man så noga hade följt säkerhetsföreskrifterna att han sade: ”Alla som ingår i brandförsvaret i Ebina borde se det här.”

Glädjande nyheter för betryckta

En syster i Argentina berättar om hur hon kom att lära känna sanningen för att sedan framföra inbjudan till andra: ”Att se människor bli gamla utan att kunna göra något för att förhindra det var något som gjorde mig deprimerad. Min läkare rådde mig att resa för att skingra tankarna, men det löste inte problemet. Jag gifte mig, men mina ångestkänslor höll i sig. Några år senare kom en kvinna till min dörr och frågade var en viss granne bodde, en som hade studerat bibeln men nu hade flyttat i väg. Jag bjöd in vittnet till mig, och i två timmar förklarade hon intressanta saker från bibeln. Det som gjorde intryck på mig var att Gud har lovat införa en ny ordning där döden inte skall finnas längre och inte heller åldrande, sjukdom eller lidande. Samma dag satte jag i gång med att studera bibeln. Tråkigt nog började min familj motstå mig genom att göra narr av att jag studerade eller visa fullständig likgiltighet. Trots detta började jag besöka mötena och tog med min lilla dotter. Så snart jag kunde reste jag för att besöka resten av min släkt omkring 1.900 kilometer bort och berätta för dem om de underbara sanningar som jag höll på att få kunskap om. Hur lycklig blev jag inte när några gav gynnsamt gensvar och också började studera bibeln!

Med tiden minskade motståndet mer och mer, då olika medlemmar av familjen började lyssna och visa intresse för sanningen. Mina föräldrar, min man, fem bröder och flera brorsöner tog ståndpunkt för sanningen. I dag är det över 80 vuxna vittnen och mer än 40 barn som sprider de underbara nyheterna om Guds rike — några som äldste och andra som biträdande tjänare. Jag tackar Jehova för att han sände någon som hjälpte mig att övervinna min depression och ge mig och min familj hoppet om att få leva för evigt i hans nya värld.”

Gennaro, en broder i Italien, berättar om hur medlidande fick honom att inbjuda en främling att ”komma”. ”Medan jag höll ett offentligt tal i en Rikets sal lade jag märke till en man i publiken som lyssnade med mer än vanlig uppmärksamhet. Efter mötet gick jag fram och hälsade på honom, och han yppade för mig att hans familjeliv var synnerligen olyckligt. Hans hustru var stark motståndare till sanningen och hade till och med jagat ut den broder som studerade med honom ur huset med en käpp.

Hur det nu kom sig förlorade jag kontakten med mannen. Längre fram fick jag höra av brodern som hade studerat med honom att han låg på sjukhus i en närbelägen stad för behandling av något fel på lungorna. Jag begav mig till sjukhuset, och eftersom jag inte visste hans efternamn, började jag leta efter honom i alla salarna. Till slut hittade jag honom. Han var avmagrad, modfälld och deprimerad. Men när han såg mig lyste hans ansikte upp. Han talade om för mig att han inte hade fått något besök av sina släktingar på flera månader och att hans hustru inte heller kunde komma till honom särskilt ofta. Jag satte i gång ett bibelstudium med honom samma dag. Efter sju månader blev han utskriven och fick komma hem. Hans hustru började studera, och efter några månader lät båda döpa sig.

Längre fram berättade den här brodern för mig: ’Kommer du ihåg den där dagen du besökte mig på sjukhuset? Du kom precis i grevens tid. Några minuter senare — och jag hade gjort slut på allt genom att hoppa ut från balkongen. Men dina ord uppmuntrade mig, särskilt när du försäkrade mig att jag kunde få bli en del av världens största familj, nämligen Jehovas organisation.’”

I ett land i Afrika, där vårt arbete är förbjudet, var det en man med vissa hälsoproblem som tackade ja till inbjudan att ”komma” och som nu själv inbjuder andra. Innan han lärde känna sanningen för många år sedan drabbades han av tuberkulos och blev förlamad. På grund av den påtvingade sjukhusvistelsen fylldes han av känslor av hopplöshet och funderade på att begå självmord. Sedan träffade han några vittnen som också var inlagda på samma sjukhus. Ett bibelstudium sattes i gång, och en hoppets låga tändes i mannens hjärta. När han förflyttades till ett annat sjukhus fortsatte en pionjär med särskilt uppdrag att studera med honom, och vännerna på orten hjälpte honom att komma till mötena. Så småningom lät han döpa sig. Sedan hans fysiska tillstånd hade börjat förbättras blev han hjälppionjär. Tack vare den styrka han fick av Jehova blev han längre fram reguljär pionjär, och under de tio senaste åren har han tjänat som pionjär med särskilt uppdrag.

Hur utför den här brodern sitt predikoarbete? Genom att förflytta sig med hjälp av kryckor eller i rullstol. Han följer smala djungelstigar för att komma till sitt distrikt, som sträcker sig tre mil utanför staden. Under de två senaste åren då förbud har rått har han inte en enda gång missat sitt mål på 140 timmar i tjänsten på fältet, och för det mesta rapporterar han 160 till 180 timmar per månad. När vänner blir arresterade är det han som oförskräckt träder inför myndighetspersoner för deras skull och avger ett vittnesbörd. Vilken källa till uppmuntran han är för alla som lider i fysiskt avseende!

Har du full del i att kungöra Rikets budskap? Må Jehova rikligen välsigna dig, när du till andra framför den storslagna inbjudan att ”komma” och att ”fritt ta av livets vatten”.

Jehova tillfredsställer våra behov

Vår himmelske Fader vet precis vad vi behöver och när vi behöver det. Områdessammankomsterna ”Guds rättvisa”, som kom i gång i juni 1988 och fortsatte en bit in i 1989, är ett exempel på hur Jehova kärleksfullt tillfredsställer sitt folks behov.

I Vakttornet för 15 februari 1988 sades det så här om sammankomstprogrammet: ”Var förvissade om att Jehova har i beredskap åt oss ’ett gästabud’ med goda ting, som kommer att stärka och stimulera oss för det arbete som ligger framför oss.” Denna försäkran besannades i långt högre grad än vad som var väntat. Telefonöverföringen av vissa delar av programmet i USA, Canada, Asien och Europa hade en märkbart enande verkan. I en rapport sades det: ”Det var inspirerande att höra det mäktiga ’ja’-ropet, när resolutionen med dess kraftfulla avslöjande av det stora Babylon antogs. Sammankopplingen över telenätet med huvudorten var sannerligen enastående.”

Vid många sammankomster uttryckte missionärer sin uppskattning av anordningen med att låta dem vara med. En pionjär i Vancouver i Canada sade, efter att ha hört missionärernas erfarenheter: ”Det går inte att beskriva hur mycket det har styrkt min tro att lyssna på alla missionärerna.”

Mer än 1.440.000 var närvarande vid sammankomsterna i Canada och USA. I Europa fick över 1.100.000 nytta av programmet. Wien i Österrike var huvudort för sammankomsterna där i landet såväl som i vissa städer i Västtyskland, Luxemburg och Schweiz. Mer än 80.000 lyssnade till de telefonöverförda talen. Över 2.000 var närvarande vid den ungerska sammankomsten. En broder som representerar de 3.600 som gladde sig åt det jugoslaviska programmet utbrast: ”Det här var sammankomsternas sammankomst.”

Vid sammankomsterna i Spanien och Italien var det ovanligt många som döptes. I Valencia, till exempel, utgjorde antalet döpta 3,5 procent av högsta antalet närvarande, i Sevilla 4 procent och i Oviedo 4,2 procent. I Italien hade man liknande siffror.

I Grekland skulle ett nytt stadion i Pireus användas, men kontraktet annullerades till följd av motstånd från ortodoxa präster. Inom två dagar hade bröderna gjort anordningar så att sammankomsten kunde hållas i Malakasa. Där har de en fin sammankomsthall och en stor öppen plan, som erbjöd plats åt uppemot 18.000 personer. Om prästerna trodde att annullerandet av kontraktet för stadion i Pireus skulle stoppa sammankomsten, då trodde de fel. Deras motstånd ledde bara till ännu mer publicitet och styrkte vännernas beslutsamhet. — Fil. 2:12.

Sammankomsterna i Venezuela och Brasilien under augusti drog nästan en halv miljon människor. Ett exempel på all den fina publicitet som gavs var ett brasilianskt radioreportage, där man sade: ”Jehovas vittnen bjuder på en uppvisning i tro. De bjuder på ett exempel i korrekt uppträdande och tro, i skarp kontrast till fotbollsfansen, som bjuder på en uppvisning i oreda.”

I Fjärran Östern var 88.120 närvarande vid sammankomsterna i Korea, och 2.130 blev döpta. Sammankomsterna i Korea avslutades alldeles innan olympiska spelen skulle börja där i landet. Föreståndaren för en idrottsanläggning i Söul sade: ”Vi håller som bäst på att iordningställa anläggningen för 1988 års olympiska spel i Söul, och det är bara 50 dagar kvar. Men på grund av ert goda rykte från tidigare låter vi er få använda den.” Japan rapporterade att 240.355 var närvarande vid deras 33 sammankomster, och 3.828 blev döpta. Efter presentationen av boken Uppenbarelsens höjdpunkt såg man en jämn ström av tusentals pionjärer som köade för att få sitt gratisexemplar av boken.

På Karibiska öarna var Kingston på Jamaica huvudort för sammankomsterna på Antigua, på Barbados, i Guyana och på Trinidad. Högsta antalet närvarande nåddes på söndag eftermiddag, då 36.867 mötte upp för att lyssna till det offentliga föredraget.

I och med september månad hade redan mer än 4.000.000 varit närvarande vid områdessammankomsterna ”Guds rättvisa”, men ytterligare rapporter väntas från länder på södra halvklotet.

En ny mötesanordning där kretsar kan glädjas åt andlig gemenskap och undervisning infördes under det gångna tjänsteåret. Dessa endagssammankomster kallas ”kretsmöten”. En kretstillsyningsman från USA gjorde följande iakttagelse: ”Tonvikten på personligt studium av bibeln och litteraturen och att man sedan skall anstränga sig mer för att personligen tillämpa det man har lärt sig var till stor nytta.”

Under tjänsteåret 1988 har även Skolan i Rikets tjänst hållits till nytta för äldste och biträdande tjänare. Avdelningskontoret i Zambia skriver: ”Skolan, där man gjorde bruk av Watch Tower Publications Index 1930-1985, kom precis i rätt tid. Mycket av det som behandlades var precis vad vi behöver på våra distrikt.”

Dessutom kom Skolan för förordnade tjänare i gång i fjol. Vad var det för något, och hur kommer den att vara till hjälp för oss?

Invigningen av Skolan för förordnade tjänare

Skolan för förordnade tjänare invigdes den 1 oktober 1987 i sammankomsthallen i Coraopolis i Pennsylvania i USA. Tre av den styrande kretsens medlemmar, bröderna Jaracz, Klein och Schroeder, medverkade i programmet, som åhördes av mer än 1.600 vittnen från Pittsburghtrakten.

Vad är skolans syfte? Med tanke på att den insamlade skörden av människor uppgår till en bra bit över tre miljoner är det hög tid för kvalificerade män att inte bara ta ledningen i evangeliseringsarbetet, utan också att vara herdar för hjorden och att vara lärare i församlingen. Syftet med Skolan för förordnade tjänare är alltså att rusta män med andliga kvalifikationer att ta på sig mer ansvar inom organisationen.

Hur ser skolans kursplan ut? Den åtta veckor långa kursen innefattar ett intensivt studium av bibeln. Administrativa och organisatoriska angelägenheter, kommittéärenden samt de äldstes och de biträdande tjänarnas ansvarsuppgifter gås igenom. Dessutom ges specialträning i offentlig talekonst. Instruktörerna ägnar stor uppmärksamhet åt varje elevs andliga framåtskridande.

Söndagen den 29 november 1987 var examensdag för de 24 äldste och biträdande tjänare som ingick i första klassen. De blev förordnade att tjäna i 10 länder. Den andra klassen, som bestod av 26 äldste och biträdande tjänare, hölls i Los Angeles i Kalifornien. De hade sin examen den 22 maj 1988 och blev förordnade att tjäna i 11 länder. I både Pittsburgh och Los Angeles höll respektive platstillsyningsman och sammankomsthallstillsyningsman, de två instruktörerna samt en medlem av den styrande kretsen tal till de närvarande.

Församlingar och distrikt i sammanlagt 15 länder kommer att få nytta av den tjänst dessa bröder utför, som gick igenom de två första klasserna. Det påminner oss om orden i Mika 4:1, 2 (NW): ”Och det skall ske i dagarnas slutskede att det berg där Jehovas hus är skall bli fast grundat ovan bergens topp, och det skall sannerligen bli upphöjt ovan höjderna; och till det skall folk strömma. Och många nationer skall sannerligen gå åstad och säga: ’Kom och låt oss gå upp till Jehovas berg och till Jakobs Guds hus; och han skall undervisa oss om sina vägar, och vi skall vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag utgå och Jehovas ord från Jerusalem.”

Var skolan till nytta för eleverna? Ja! Ett uppskattande brev från den första klassen gav uttryck åt vad de tyckte om kursen: ”Det råder inget tvivel om att vi har blivit mer dugliga som tjänare. Som klass instämmer vi alla samfällt i att skolan har varit höjdpunkten i vårt andliga liv.” I ett brev från den andra klassen sades det bland annat: ”Kursen har överträffat alla våra förväntningar. Ingen av oss hade räknat med att den skulle vara så grundlig och intensiv. ... När vi nu beger oss till de platser där vi har förordnats, kommer vi att bemöda oss om att tillämpa de fina råd vi fick under de åtta veckorna.”

Med tanke på möjligheter till framtida utvidgning av skolans verksamhet har ytterligare fyra resande tillsyningsmän övats som instruktörer under det första året. Ogifta äldste och biträdande tjänare som är intresserade av att gå igenom skolan har intervjuats i ett antal olika länder. Anordningar har också gjorts för att låta några engelsktalande bröder i vissa länder sammanträffa med områdestillsyningsmannen, när de är på sin kretssammankomst. Dessa åtgärder kommer att göra det möjligt för många fler att kunna dra nytta av skolan och bli brukade varhelst det finns ett behov på det världsvida fältet.

Nybyggda avdelningskontor medför glädje

”Församlingarna [fortsatte] verkligen att stärkas i tron och att tillväxa i antal från dag till dag”, skrev Lukas, då han beskrev kristendomens snabba utbredning under det första århundradet. (Apg. 16:5) På samma sätt är den stadiga ökningen av antalet Jehovas vittnen över hela världen nu på 1900-talet ett säkert bevis på att maningen från Lammets brud att ”komma” blir besvarad. (Upp. 22:17) Visst är det en orsak till glädje! Jämsides med glädjeyttringarna tillkommer också utbyggnader av befintliga avdelningskontor och byggandet av helt nya, tillsammans med tryckerier och Betelhem. Av det skälet överlämnades åtta nya avdelningskontor under det gångna tjänsteåret. Låt oss ta en snabb titt på dessa spännande byggprojekt.

Ecuador

Den 11 oktober 1987 var en glädjefull dag för våra vänner i Ecuador, när det nya avdelningskontoret överlämnades av broder Daniel Sydlik, medlem av den styrande kretsen. Under sitt fängslande överlämnandetal till en åhörarskara på 5.500 personer sade han: ”Om ett offer skall vara betydelsefullt för Jehova, måste det först betyda något för oss.” Dessa ord stämmer verkligen, för under en period om tre år har mer än 200 ecuadorianer och 270 andra vittnen från 14 länder kommit för att arbeta vid bygget på egen bekostnad. En 12-årig pojke som ville bidra till byggprojektet skänkte det kanske mest gripande bidraget av alla. Medan han låg för döden i leukemi bad han sin mor att sända hans bidrag på 118 sucrer (cirka kr. 3:50) till bröderna vid avdelningskontoret.

År 1977 skänkte en godhjärtad broder ett 340.000 kvadratmeter stort markområde till Sällskapet, bara cirka 18 kilometer från Guayaquils stadsgräns. På den tomten byggdes sedan avdelningskontoret och en sammankomsthall. Nu, när de vackra byggnaderna är färdiga, kommer de att bidra till kungörandet av Guds namn enbart genom sitt läge. Varje år passerar hundratusentals fordon med människor som är på väg till badstränderna förbi det nya avdelningskontoret.

Papua Nya Guinea

Datumet var den 12 december 1987. Det som skedde var att ett nytt avdelningskontor överlämnades i ett land med 700 språk — Papua Nya Guinea. Talare var broder Robert W. Wallen från huvudkontoret i Brooklyn. Han tjänade vid det här tillfället som zontillsyningsman och höll överlämnandetalet inför en lycklig åhörarskara om 564 personer.

För mer än 35 år sedan, i december 1951, förde två nitiska vittnen, Tom och Rowena Kitto, för första gången sanningen till Papua Nya Guineas huvudstad, Port Moresby. År 1955 fanns det 61 förkunnare som energiskt predikade de goda nyheterna. I dag uppgår antalet förkunnare till som mest 2.023.

I september 1960 upprättades det första avdelningskontoret i landet, och kontorslokalerna inrymdes i vardagsrummet hemma hos en förkunnare. Senare flyttades avdelningskontoret till en större byggnad. Men Rikets verk tillväxte så mycket att ytterligare utvidgning krävdes. Man började därför planera för ett nytt avdelningskontor och Betelhem i maj 1982. Med hjälp av ritningar som gjorts vid huvudkontoret i Brooklyn uppfördes en fyra våningar hög byggnad med bostads-, kontors- och tryckeriutrymmen av frivilliga från Australien, Nya Zeeland och — givetvis — Papua Nya Guinea. Sammanlagt 200 arbetare (i genomsnitt 54 samtidigt) har under en fyraårsperiod på heltid gett av sin tid och sina krafter. De lagar som reglerar invandringen och arbetsmarknaden i landet är ganska stränga, och därför krävde det statliga arbetsministeriet att en papuan skulle övas upp för varje utländsk frivillig arbetare som var verksam vid projektet. På det viset lärde sig 30 inhemska bröder och systrar ett yrke på bygget.

Avdelningskontorets utseende är unikt. Det var första gången som färgade betongblock kom till användning på en byggnad i Papua Nya Guinea. Det förekom då och då att arbetarna kände sig utmattade och oförmögna att klara av olika problem, men Jehova fyllde dem med ”kraft” så att de övervann sina svagheter. (Jes. 40:29) Det nya avdelningskontoret står inte som ett monument över en byggares skicklighet, utan är ett vittnesbörd om att Jehovas ande har varit verksam i hans ofullkomliga tjänare. Verklig lycka fyllde våra vänners hjärtan, när de sista kompletteringsarbetena fullbordades och byggnaden blev klar.

Guyana

Akvila och Priska använde sitt hus för teokratiska ändamål i det första århundradet. (1 Kor. 16:19) På liknande sätt lät en kärleksfull, ödmjuk broder sitt hem begagnas som avdelningskontor från 1914 till 1946, det år då man köpte den första byggnaden som gjordes till avdelningskontor och missionärshem. År 1946 var högsta antalet förkunnare 91. Men under tjänsteåret 1987 hade man ett rekord om 1.353 förkunnare. Till följd av denna fina ökning gjordes planer upp för att bygga ett nytt avdelningskontor.

Något av en bedrift var det hårda arbete som utfördes av systrarna på bygget. De skötte en provisoriskt uppbyggd anläggning för tillverkning av cementblock. Omkring 120 systrar arbetade i lag om 10 till 12 åt gången och framställde med hjälp av 16 gjutformar cirka 12.080 cementblock på 55 dagar. Byggnaden skulle kunna berätta en hel liten historia.

På veckosluten myllrade byggplatsen av frivilliga arbetare från närliggande församlingar. Till och med landets premiärminister besökte bygget tillsammans med sitt följe och uttalade sig berömmande. En snickare där på orten sade: ”Ni får ett förstklassigt arbete utfört på er byggnad.”

På kvällen den 14 januari 1988 hölls överlämnandetalet av broder Don A. Adams — från huvudkontoret i Brooklyn och på besök som zontillsyningsman — inför 1.935 personer som hade samlats i den rymliga hörsalen i National Cultural Center i Georgetown.

Ghana

Sanningen har förkunnats i Ghana sedan år 1924, men lördagen den 30 januari 1988 kommer att gå till detta lands teokratiska historia som en dag att minnas — den dag då det nya avdelningskontorets byggnader överlämnades. Överlämnandetalet hölls av broder Theodore Jaracz, medlem av den styrande kretsen, inför en åhörarskara på 3.812 personer. Anläggningen har lett till ett kraftigt vittnesbörd om Guds namn. En syster i USA, vars icke troende man var med vid en ekonomisk konferens för Ghanas räkning i Kwame Nkrumahs konferenscenter i Accra, skrev:

”Medan min man var på konferensen omnämndes centret vid flera tillfällen som den näst finaste byggnaden i Ghana. Det föranledde honom att fråga sin guide, en ghanansk byggnadsentreprenör: ’Vilken är den finaste byggnaden då?’ Guiden svarade: ’Det är någon kyrka som Jehovas vittnen har byggt.’”

Bland alla de besökare som besett anläggningen under året var 40 elever och lärare från arkitekthögskolan vid University of Science and Technology i Kumasi, cirka 300 kilometer norr om Accra. Gruppen var så imponerad av det nya avdelningskontoret att universitetslärarna väckte förslaget att göra liknande besök regelbundet.

Ghanas första avdelningskontor slog upp sina portar den 1 januari 1948 i Accra. På 1960-talet hade de 7.000 förkunnarna vuxit ur det av ett rum bestående avdelningskontoret. Man byggde därför ett två våningar högt Betelhem med åtta sovrum. Det överlämnades den 19 mars 1963. En ny utvidgning ägde rum 1973, och 1978 köptes den nuvarande tomten på 70.000 kvadratmeter för att ge plats åt en ny tryckerianläggning.

Hawaii

Regnet föll på morgonen den 3 april 1988 i Honolulu, men stämningen var ändå inte dämpad hos de 5.870 som hade samlats på ett stadion för att höra det uppbyggande överlämnandetalet av broder Milton G. Henschel, medlem av den styrande kretsen. Ytterligare 2.838 vänner, som hade samlats på Maui, Kauai och den största ön, Hawaii, var under hela det dagslånga programmet sammankopplade med Honolulu över telenätet. Överlämnandeprogrammet utgjorde avslutningen på en period av intensiv teokratisk verksamhet som hade inletts i slutet av mars, då flera medlemmar av den styrande kretsen deltog i firandet av Åminnelsen såväl som i kretsmötesprogram på öarna Kauai, Oahu, Maui och Hawaii. Vilken stor andlig tilldragelse detta visade sig bli i Jehovas folks 70-åriga historia på Hawaii.

Hur fick man tag i mark på en ö där tomter står mycket högt i pris? Under 1985 bjöds ett före detta varuhus ut till försäljning. Eftersom läget var idealiskt, köpte man det i november samma år. Sedan man i augusti 1987 hade fullbordat planeringen och ombyggnadsarbetet kunde avdelningskontoret flytta till sina nya lokaler, som också inrymmer två Rikets salar. Betelfamiljen fick nya rymliga bostäder på andra våningen.

När Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, besökte Honolulu år 1912, fanns det inga bibelforskare på ögruppen. I dag har Hawaii 72 församlingar och ett högsta antal om 5.729 förkunnare.

Hongkong

Under alla de år som Rikets verk har utförts i Hongkong har Jehova aldrig underlåtit att i rätt tid sörja för det som behövs. Alla påmindes om detta faktum den 7 maj 1988, när en ny byggnad överlämnades åt honom av broder Lyman A. Swingle, medlem av den styrande kretsen. Men varför behövde man den här nya byggnaden?

Låt oss göra en kort återblick på vad som har hänt i Hongkong sedan den 1 september 1950, då det första avdelningskontoret öppnades på Tai Po Road för att ta hand om de nio förkunnarna i landet. Flera år senare flyttades avdelningskontoret till Prince Edward Road 312. År 1979 började man söka efter nya lokaler, vilket föreföll som en närapå omöjlig uppgift i denna överbefolkade stad. Men en dag såg en syster i en tidning att en fastighet var till salu på Kent Road 4 i Kowloon Tong. Man köpte huset, och avdelningskontoret flyttades till denna rena och lugna förort med idealiskt läge i förhållande till de olika församlingarna i kolonin.

Antalet förkunnare nådde 1.000-strecket i juni 1983. Bara fyra år senare nåddes 1.600-strecket. För att kunna ta på sig mer arbete behövde Betelfamiljen utökas.

Alla ansträngningar att köpa någon fastighet på endera sidan av avdelningskontorets byggnad var förgäves. Men så en dag kom ett brev med posten i vilket en fastighet på samma gata utannonserades till försäljning — bara fyra hus från Betel. När bröderna begav sig dit för att titta på den trodde de knappt sina ögon. Det var en modern byggnad som aldrig hade använts. Ja, den blev det nya Betelannexet, och det var den som broder Swingle överlämnade.

Portugal

I Portugal, där, som en poet sade, ”landet tar slut och havet börjar”, är fiske en av huvudnäringarna. Men under de senaste årtiondena har ett annat slag av fiske pågått i detta lilla europeiska land vid Atlantkusten, och många av dess nära tio miljoner invånare har berörts av detta.

Den 13 maj 1925 började det andliga fisket, när broder Rutherford besökte Lissabon och höll ett tal till en åhörarskara på mer än 2.000 personer. Men svåra år låg framför Jehovas folk. Verket blev förbjudet, våra bröder blev trakasserade och fängslade och avdelningskontorets verksamhet bedrevs underjordiskt från olika hem.

Men som genom ett blixtnedslag blev det plötsligt slut på den gamla diktaturen genom en revolution den 25 april 1974. Och i december samma år erhöll Jehovas folk officiellt religionsfrihet. Ett stort hus med 20 rum hyrdes i Estoril i februari 1975 för att tjäna som avdelningskontor och som centrum för verksamheten — inte bara i Portugal, utan också på Madeira, på Azorerna, i Angola och på São Tomé. Tio år senare visade sig byggnaden vara för liten, för antalet förkunnare hade ökat till 28.984. Man sökte därför efter en tomt för en ny anläggning och fann också en sådan. En världslig firma kontaktades för uppbyggnad av själva stommen i armerad betong. Resten av byggnadsarbetet utfördes av frivilliga arbetare, som allihop var Jehovas vittnen.

Hur skulle man kunna finansiera ett så stort komplex? Även om Portugal inte är något rikt land, bidrog vännerna ”utöver sin verkliga förmåga” och blev rikt välsignade för det. (2 Kor. 8:2—4) En familj med fem barn rådgjorde med varandra för att se vad de kunde göra för att hjälpa till. Döttrarna bidrog med sina smycken och en son med de pengar han hade sparat till en cykel. Fadern skrev i ett brev till avdelningskontoret: ”Detta bidrag är resultatet av tre sålda armband, fem ringar och ett par örhängen — förutom pengar från barnens spargrisar.”

Överlämnandeprogrammet hölls på lördag förmiddag den 23 april 1988 i den nya Rikets salen och överfördes med intern-TV till tryckeriet och via telenätet till Restelo fotbollsstadion i Lissabon. Förmiddagsprogrammet avslutades med det trosstärkande överlämnandetalet av broder Milton G. Henschel.

På eftermiddagen begav sig broder Henschel till Restelo stadion och talade till en rekordstor åhörarskara om 45.522 personer över temat ”Kommer stenarna att behöva ropa?” Fakta visar att stenarna inte kommer att behöva ropa i Portugal, vilket understryks av det nya förkunnarrekordet på 33.739 i augusti. För närvarande är förhållandet i Portugal mellan antalet vittnen som predikar de goda nyheterna och invånare 1 på 291.

Cypern

På Cypern, den tredje ön i storleksordning i Medelhavet, förekom kristen verksamhet redan då Paulus och Barnabas satte sin fot där år 47—48 v.t. (Apg. 13:12) Befolkningen på ön, som i runt tal uppgår till 620.000, utgörs av greker, turkar, armenier och maroniter.

I modern tid fördes sanningen till Cypern år 1924. Från att ha varit tre förkunnare av de goda nyheterna år 1925 ökade antalet till 59 år 1948, då Sällskapet öppnade sitt första avdelningskontor på ön. När ett nytt avdelningskontor och Betelhem byggdes år 1969 hade antalet förkunnare ökat till 485.

Men år 1974 skedde en dramatisk förändring. Verksamheten vid avdelningskontoret fick ett tvärt slut. En kupp för att störta presidenten genomfördes och följdes några dagar senare av en militär invasion i den norra delen av Cypern. Avdelningskontoret evakuerades, när kulorna under striderna började tränga igenom de stängda jalusierna. Så från och med 1974 leddes arbetet från en byggnad som ursprungligen hade fungerat som missionärshem i Limassol, den näst största staden på ön.

Man köpte och renoverade en fastighet i Nissou, en liten by cirka två mil från huvudstaden Nicosia. Broder Carey Barber, medlem av den styrande kretsen, överlämnade det nya avdelningskontorets lokaler den 2 augusti 1988.

Afrika

De som törstar efter rättfärdighet inbjuds att ”komma” och ta emot Jehovas frikostiga gåva. Den afrikanska kontinenten hör ropet och ger entusiastiskt gensvar. I de östafrikanska länder som lyder under avdelningskontoret i Kenya har galopperande inflation och hotande svält inte hindrat vännerna från att glädjas över ett fantastiskt år av teokratisk verksamhet.

Fysiska handikapp har inte försvagat beslutsamheten hos helhjärtade Jehovas tjänare i Kenya. En broder med icke troende föräldrar drabbades som barn av polio, och därför använder han nu kryckor. För att komma till mötena gick han 15 kilometer på lördagen, stannade kvar över natten där mötena hölls och tillryggalade samma 15 kilometer hem igen på söndagen. Den glädje, uppmuntran och gemenskap han fick vid mötena höll honom i gång. Efter att i månader ha sett honom gå fram och tillbaka till mötena på det här viset insåg hans föräldrar till slut att de inte kunde hindra honom. Därför erbjöd de sig att ge honom pengar så att han kunde åka till mötena.

I ett land som lyder under avdelningskontoret i Kenya bodde en hög tjänsteman som arbetade inom ett politiskt parti. När våra vänner ställdes inför honom och falskeligen anklagades för orätt handlande, blev han alltid imponerad av deras fina uppförande. Så ibland, när hans överordnade inte var närvarande, utnyttjade han sin ställning till att släppa våra anklagade vänner fria. Under en period hade han politiska problem med en mäktig rebelledare som opererade i området. Regeringen gav tjänstemannen i uppdrag att få fast och avrätta rebellen. Som ett motdrag till regeringens åtgärd svor rebellgruppen att döda regeringstjänstemannen. Senare blev denne förflyttad till huvudstaden, utsatt för falska anklagelser och fängslad. Innan han blev frigiven från fängelset träffade han Jehovas vittnen och tog emot ett exemplar av boken Sanningen som leder till evigt liv. När han kom tillbaka hem sattes ett bibelstudium i gång med honom och hans hustru.

Den före detta rebellen, som vid det här laget hade stadgat sig och var anställd som skollärare, tackade under tiden också ja till att studera med samme broder som studerade med regeringstjänstemannen. Av en ren tillfällighet råkade dessa båda före detta fiender träffas i broderns hem. Vilken chock för dem! Men med tiden försvann deras hat och misstänksamhet mot varandra mer och mer. Båda gjorde framsteg i sanningen tillsammans med sina hustrur, och båda lät döpa sig på samma dag.

Hur viktigt är det att på sin arbetsplats vara ett gott föredöme i fråga om moral? En episod från Senegal kan ge svar på den frågan. En ung man som Jehovas vittnen studerade bibeln med läste ett nummer av Vakttornet som tog upp ämnet ärlighet och såg behovet av att tillämpa råden på sitt jobb. Han skaffade därför låsbara tanklock till firmans bilar, så att hans arbetskamrater inte skulle kunna stjäla bensin. Arbetsgivaren lade märke till att bränsleförbrukningen blev mycket lägre än normalt och undrade varför. När han fick höra om den unge mannens initiativ, belönade han honom för hans ärlighet genom att sätta honom till föreståndare över hela firman.

På ön Madagaskar besökte två pionjärsystrar en äldre man, som till deras förvåning sade: ”Själen är dödlig, eller hur?” Mannen, som trodde att pionjärerna tillhörde kristenheten, tänkte att de skulle svara: ”Själen är odödlig.” I stället bemötte de honom med frågan: ”Vad tror du själv?”

”Själen är dödlig”, sade den äldre mannen med bestämd röst. ”Vi håller med dig om det”, svarade pionjärerna. Överraskad som han blev undrade han hur han skulle kunna förklara det här för andra. Ett bibelstudium sattes omedelbart i gång. Mannen yppade: ”Jag har under lång tid bett Gud att visa mig sanningen. Jag har funnit den nu, och jag känner stor tacksamhet mot honom.”

Vår ståndpunkt i neutralitetsfrågan blir ofta ett skydd för oss, i synnerhet när rivaliserande politiska grupper tar lagen i egna händer och skoningslöst dödar alla som inte sympatiserar med dem. Patrick, en broder som bor i Sydafrika, såg fram emot att få lägga sig i sin sköna säng efter en trevlig kväll tillsammans med familjen. Men plötsligt avbröts hans fridfulla sömn av hårda bankningar på ytterdörren.

”Öppna!” skrek medlemmar i ett gäng unga politiska aktivister. ”Annars bryter vi oss in genom dörren och fönstren.” Modigt öppnade vår broder dörren och stod ansikte mot ansikte med pöbeln.

”Har inte du hört att det var i kväll som vi alla skulle storma indunans [militärbefälhavarens] hus?” Vår broder förklarade att skälet till att inte han hade hört talas om det var att de flesta i området där han bor vet att han inte deltar i några strider. ”Ta dina vapen och visa att du är en man”, krävde ungdomarna.

Brodern grep sitt andliga svärd, bibeln, och några av Sällskapets publikationer och sade: ”Det här är de enda vapen jag har.” Men det hjälpte inte, utan de tvingade honom med sig till sitt läger för att han skulle förklara sin neutrala ståndpunkt inför deras ledare. När brodern hade förts dit sade en ung man som kände brodern: ”Varför har ni fört hit den här mannen? Han är en bibelforskare. Låt honom gå, och om det anförs några klagomål om det, tar jag det på mitt ansvar.” Neutraliteten blev således vår broders nyckel till frihet.

Asien

Jehovas folk i Asiens länder är flitiga i att utföra Rikets verk. Liksom en duktig jordbrukare, som ”sår rikligt”, har de också fått ”skörda rikligt”. (2 Kor. 9:6) I Burma lade en skollärare märke till att en elev hade en tidskrift gömd bland sina böcker och snappade därför åt sig den. Det var ett nummer av Vakttornet. Genast började läraren läsa igenom den med stort intresse.

Efter lektionen frågade hon eleven var denne hade fått tidskriften ifrån. ”Från de där som går från hus till hus”, blev svaret. Läraren var angelägen om att få träffa dessa människor. Hennes önskan uppfylldes. Inte långt därefter besökte en pionjär hennes hem. Det hela ledde till ett bibelstudium. Nu undervisar den här läraren, som är mor till sex barn, också om bibelns sanningar genom att gå från hus till hus som hjälppionjär.

I Israel är påverkan från tradition och likriktning mycket stark. Ofta är det lättare för israeler som bor i något annat land att på ett objektivt sätt ta ställning till Rikets budskap. Keren, till exempel, reste ut i världen för att se sig om, sedan hon hade avslutat sin militärtjänst i Israel. Medan hon bodde i USA träffade hon Jehovas vittnen. Full av entusiasm över att få lära sig bibelns sanningar studerade hon flera gånger i veckan och gick regelbundet på möten. Hon gjorde snabba framsteg och var snart beredd att överlämna sitt liv åt Jehova. Var hon ängslig för att återvända till Israel, med tanke på eventuellt motstånd från sina familjemedlemmar på grund av sin nyfunna tro? Nej, hon var angelägen om att få återvända och tjänar nu som reguljär hjälppionjär varje månad.

En israelisk man som heter Rami och som hade flyttat från land till land med sin hustru och sina barn talade med Jehovas vittnen på Nya Zeeland och tyckte om det han fick höra. Lite längre fram fick han besök av sina föräldrar, som bor i en trakt i Israel där vittnena inte har predikat. Rami hade ofta vittnat för dem per brev, men när de fick höra de goda nyheterna om Riket från sonens egen mun, frågade fadern: ”Varför har vi inte fått höra det här av vår rabbin?” Föräldrarna började gå på alla möten och var med vid det bibelstudium som vittnena ledde med Rami. Under sitt fyra månader långa besök hann de bli övertygade om att de hade funnit sanningen. När föräldrarna kom tillbaka till Israel var de redo att vittna för sina många släktingar och vänner och även beredda att möta motstånd, eftersom många kanske skulle angripa deras nya livssyn. Så fort de kom hem tog de kontakt med närmaste församling, och sedan dess har vittnena lett ett bibelstudium med dem.

För att komma till alla mötena måste Ramis föräldrar åka ända till Haifa, en färd på sammanlagt cirka 130 kilometer. Eftersom familjen är välkänd i staden där de bor, har nyheten om att de anslutit sig till Jehovas vittnen spritt sig som en löpeld. För att rikta uppmärksamheten på de goda nyheterna skyltar Ramis far med Sällskapets litteratur på kontoret i sin firma. Till följd av ett frö av Rikets säd som såddes ända borta på Nya Zeeland avges nu ett gott vittnesbörd i denna del av Israel. Vad hände då med Rami och hans hustru? De döptes i juni i fjol.

En syster i Pakistan, som var ovan att gå från hus till hus, fick sin förtröstan på Jehova styrkt. När hon var i tjänsten på fältet tillsammans med en annan förkunnare, blev de kvarhållna i ett hus av unga män som motsatte sig att de predikade kristendomen. En av dem ringde sin far, som var polis, och bad honom att komma och arrestera förkunnarna. När fadern kom och såg tidskriften Vakttornet, sade han till sin son att inte lägga sig i deras verksamhet och tillade: ”Det är deras tro, och de måste predika det.” Den unge mannen vidhöll ändå att polisen skulle stoppa deras predikande. Då sade fadern med barsk stämma till sin son och de andra unga männen: ”Om ni vill stoppa dem, då får ni predika för dem och övertyga dem.” Därpå kunde de två förkunnarna lugnt gå därifrån, styrkta av sin erfarenhet.

Ponchaleo, en ung kvinna från en by norr om Chiang Mai i Thailand, utsattes för hårda påtryckningar från sina föräldrar därför att hon önskade lära känna sanningen. Hennes föräldrar hade varit med om att grunda kyrkan där på orten. Ponchaleo lät sig emellertid inte avskräckas från att studera bibeln, och hon fortsatte med sina studier hemma hos vänner eller på Rikets sal.

Fastän hon bor mer än två mil från Rikets sal kommer hon regelbundet till mötena. Detta är anmärkningsvärt med tanke på hennes fysiska tillstånd. För ett antal år sedan drabbades hon av svår ledgångsreumatism och blev handikappad. Hennes fysiska tillstånd har inte inverkat på hennes möjligheter att komma till mötena, men det har gjort att hon i stor utsträckning är ekonomiskt beroende av sina föräldrar. Men systrarna i församlingen lärde henne att tillverka sötsaker, som hon sedan kunde sälja på torget i byn. Till att börja med gjorde hennes föräldrar och vänner narr av hennes lilla affärsföretag. De trodde aldrig att Ponchaleo skulle kunna tjäna tillräckligt med pengar för att försörja sig. Men till familjens stora förvåning tjänar hon nu tillräckligt för att kunna betala sina resor till och från mötena och även sammankomsterna. Med beslutsamhet och tro skrev hon ut sig ur kyrkan, och i februari 1987 började hon i tjänsten på fältet. Hon har varit en nitisk förkunnare sedan dess. I juli 1987 lät hon döpa sig vid kretssammankomsten i Phitsanulok.

Europa

Jehovas ande gör det möjligt för hans organisation att genomföra ett stort andligt undervisningsarbete. Orden i Jesaja 11:9 (NW) uppfylls således i våra dagar: ”Jorden kommer sannerligen att vara full av Jehovas kunskap, liksom vattenmassorna täcker själva havet.” Den här undervisningen från Gud har haft god verkan, även inom det världsliga undervisningsväsendet.

Så till exempel har broschyren Skolan och Jehovas vittnen hjälpt våra unga bröder och systrar i Belgien att bli respekterade av skolmyndigheterna. En tjänsteman i skolstyrelsen i staden Oupeye-Liège skrev följande brev till alla rektorer den 29 januari 1988:

”Ni är utan tvivel medvetna om det faktum att Jehovas vittnens religion har gått starkt framåt på senare år. ... Detta faktum är helt enkelt ett mänskligt fenomen som vi inte har rätt att ignorera. ... I avsikt att informera er ... har jag valt att sända er några fotostatkopior av Skolan och Jehovas vittnen, en broschyr som utgetts av vittnena själva. Jag skulle vara tacksam om ni ville se till att de önskemål som framkommer i broschyren i så stor utsträckning som möjligt blir respekterade av lärarkåren.”

Jehovas vittnens barn får goda vitsord för sitt uppförande i skolan. När Nadia, som bor i Belgien, gick i fjärde klass hade hon en lärare som tyckte mycket illa om Jehovas vittnen. Bara tanken att ha ett vittne i sin klass gjorde läraren så irriterad att hon ständigt förringade Nadia och dessutom skrek åt de andra barnen och slog dem. På grund av elevernas myckna svärande i klassen befallde hon en dag alla barnen att i tur och ordning gå fram till svarta tavlan och skriva ett svärord tillsammans med dess innebörd. Hon varnade: ”Alla som vägrar får poängavdrag på sitt rapportkort [på vilket elevens uppförande anges].”

”Fröken behöver inte räkna med mig”, sade Nadia i vänlig ton. ”Jag har hellre mindre poäng än att skriva sådana ord.” Men läraren gav sig inte. Så Nadia stegade fram till svarta tavlan, och bredvid varje svärord som eleverna hade skrivit på tavlan textade hon: ”OANSTÄNDIGT”. Nadia trodde att hon hade fått tio poängs avdrag, men till hennes stora lättnad meddelade läraren: ”Nadia har full poäng, och de andra har noll, därför att hon är den enda som vet att man inte får använda sådana ord.”

Ej hemma-besök i tjänsten på fältet är ett återkommande problem för våra vänner i Storbritannien. Pionjärer har gjort stora ansträngningar för att komma till rätta med det här problemet. När Carol och Catherine beslöt sig för att gå på ej hemma-besök mellan klockan sex och åtta på kvällen hade de fin framgång. ”Folk är mycket mer avspända efter arbetsdagens slut”, säger de. ”Många som lyssnade hade inte fått besök på länge, och några sade till och med att de aldrig hade stött på oss — och det var i sådana hus som vi har bearbetat i åratal.” En annan pionjär, som bestämde sig för att få tag i människor innan de gick hemifrån till arbetet, började sin tjänst på fältet före klockan åtta på morgonen. Efter en tid hade hon avverkat alla sina ej hemma-besök, lämnat 12 böcker och 108 lösnummer, fått i gång två tidskriftsrutter och startat två bibelstudier. Försöker du också vara anpassbar genom att ändra ditt schema så att det passar ditt distrikt?

Avdelningskontoret i Grekland rapporterar att en ärkebiskop på en ö nära Turkiets kust försökte hindra vittnena i deras predikande. Med hjälp av en folder, betitlad Det stora problemet: JEHOVAS VITTNEN, annonserade han över hela ön att en känd teolog skulle komma och hålla ett föredrag över ämnet. Vittnena ledde ett regelbundet bibelstudium med en familj bland de 1.500 invånarna i en viss by på ön. Teologen ombads därför att besöka den här familjen och försöka föra den tillbaka in i kyrkans hägn. En diakon sändes för att informera familjen om teologens förestående besök. Den intresserade mannen och hans familj förklarade för diakonen att de såg fram emot besöket. Men teologen kom inte ensam. Han hade med sig byprästen, diakonen och en annan representant för kyrkan. Den intresserade mannen besvarade alla deras frågor med hjälp av bibeln. De svar han gav angående treenigheten, Guds namn och andra ämnen fick dem att tystna. Till slut vände sig teologen till de tre följeslagarna och frågade: ”Varför tog ni med mig till den här ledaren inom Jehovas vittnen?” Den intresserade mannen inflikade: ”Nej, jag är helt ny. Jag är inte ens döpt.” Teologen, som blev mycket överrumplad, utropade: ”Låt oss lämna denna plats ögonblickligen!”

Tre hungriga barn, en arbetslös make och stora skulder fick Nati i Spanien att känna sig tvungen att tacka ja till ett erbjudande om snabba pengar. Hon gick med på att transportera narkotika mellan Nordafrika och Spanien. Men eftersom hon var novis på brottets bana, höll inte hennes nerver, och hon väckte gränspolisens misstankar. I ren desperation gömde Nati knytet med smuggelgods i en toalett. Hennes knep uppdagades, och hon häktades, misstänkt för narkotikasmuggling. Vid förhören förnekade hon bestämt att paketet var hennes, och efter några dagar släpptes hon ur häktet.

Tre år senare började Nati studera bibeln. Hon fick också veta att rättegångsförhandlingarna i hennes fall ännu pågick och att hon i sin frånvaro blivit dömd till fem års fängelse och böter på 300.000 pesetas (cirka 15.000 kronor). Natis man ville prompt att hon av kärlek till deras fyra barn — av vilka det yngsta var bara två år — antingen inte skulle inställa sig vid domstolen eller, om hon gjorde det, åtminstone hålla fast vid sin ståndpunkt att hon var oskyldig. Men Natis samvete hade påverkats av bibelns principer, och hon var nu besluten att säga sanningen. Med bibeln i hand förklarade Nati för domarna att det var familjens dåliga ekonomi som hade lett till att hon begick brottet. Hon berättade för domstolen om sin nyfunna tro, som inte bara hade förmått henne att säga sanningen, utan också hindrade henne från att någonsin göra något olagligt igen. ”Jehova vet att jag har ångrat mig”, avslutade hon.

När domen föll, löd den på endast två månaders villkorlig dom. Nati är mer övertygad än någonsin om att ärlighet lönar sig, och hon tackar Jehova för den hjälp hon har fått av honom och genom hans ord.

Spanien har den högsta andelen arbetslösa i hela Europa, och därför blev Faustino överlycklig när han blev antagen för ett arbete under en prövotid på två veckor, trots att han hade förklarat att han skulle behöva gå ifrån sitt arbete tidigare två kvällar i veckan för att vara med på religiösa möten. Men redan första dagen under prövotiden blev han till sin förvåning erbjuden fast anställning. Varför gjorde man så med en arbetare som man inte kände? En av firmans direktörer hade nämnt för en kund att de hade provanställt ett Jehovas vittne. ”Om han verkligen är ett vittne, skall du inte låta honom gå”, hade kunden svarat. ”Det går inte längre att hitta sådana arbetare som han. De är verkligen pålitliga.”

Sydamerika

Det måste verkligen kännas tillfredsställande för vår himmelske Fader att iaktta sitt folks verksamhet över hela jorden. I Psalm 149:4 läser vi: ”Herren [Jehova] har behag till sitt folk, han smyckar de ödmjuka med frälsning.” Våra vänner i Sydamerika har sannerligen bemödat sig om att vinna Guds goda behag.

En dag gick en syster i Bolivia för att besöka en kvinna som var intresserad av att prenumerera på Vakttornet och Vakna! När hon och en annan syster stod vid dörren, upptäckte hon plötsligt att de hade tagit fel på hus. Innan det kom någon till dörren sade den andra systern: ”Kom, vi går!” Men hur det nu var så lugnade de ner sig, och eftersom de redan hade knackat, kom de fram till att det var bättre att vänta och tala med den som eventuellt kom och öppnade.

Kvinnan som öppnade hälsade glatt på våra systrar, som om de var gamla vänner som inte träffats på länge. Med ett hjärtligt leende sade hon: ”Ni kommer alltid på förmiddagen, när jag inte har tid att lyssna.” Kvinnan bjöd in våra systrar i huset, och de hade ett intressant bibliskt samtal med henne. Hon skaffade sig också litteratur. När våra systrar återkom veckan därpå, sattes ett bibelstudium i gång med kvinnan, och trots motstånd från sin man gjorde hon fina framsteg. Vid den senaste områdessammankomsten lät hon döpa sig.

En missionärssyster i Bolivia satte i gång ett bibelstudium med Josefa, som för 15 år sedan hade varit verksam som förkunnare men inte blivit döpt. Hon hade slutat komma tillsammans med Jehovas vittnen för att hon hade tagit anstöt. Redan vid första studiet gick den klarsynta systern på ett vänligt sätt igenom med Josefa vad bibeln säger om att ta emot råd och tuktan. Det dröjde inte länge förrän hon såg det praktiska värdet i bibelns råd och med uppskattning tog emot lärdomarna. Josefa bestämde sig för att hennes tidigare felaktiga inställning inte längre skulle få hindra henne att göra framsteg i sanningen. Hon planerar att låta döpa sig och förbereder sig redan för att bli hjälppionjär.

Skolan i pionjärtjänst fortsätter att föra med sig goda resultat i Chile. Den stimulerar de nya pionjärerna att stanna kvar i heltidstjänsten och hjälper dem att bli mer effektiva som förkunnare genom att betona vikten av att visa personligt intresse för andra människor. En förmiddag arbetade en pionjärsyster, som hade gått igenom skolan, från dörr till dörr. I ett hus öppnade ett hembiträde som sade att hon var alltför upptagen för att kunna tala med vår syster, eftersom frun i huset var sjuk och sängliggande. Systern bad hembiträdet att ge den sjuka kvinnan ett nummer av tidskriften Vakna! och visa henne artikeln om god hälsa.

Systern berättar: ”Jag bad hembiträdet att framföra en hälsning till frun i huset och säga att jag önskade henne ett snabbt tillfrisknande och att jag gärna vid något annat tillfälle skulle vilja tala med henne angående bibelns löften om en paradisisk jord. När hembiträdet kom tillbaka bjöd hon in mig i huset. Jag kom in i kvinnans sovrum och såg att hon var mycket gammal och svårt sjuk. Hon hade ett sorgset uttryck i ansiktet. Jag förklarade skälet till att jag besökte henne, och det gjorde henne förvånad. Hon sade att hon hade bestämt sig för att tala med mig därför att jag, fastän jag inte kände henne, hade uttryckt en önskan om att hon skulle tillfriskna, och det hade gjort henne glad.” Ett bibelstudium sattes i gång. I dag går den här kvinnan på församlingens möten, har gjort de behövliga förändringarna i sitt liv och hoppas en dag att få bli en överlämnad tjänare åt Jehova. Vi ser hur viktigt det är att visa personligt intresse för andra.

Inte nödvändigtvis alla motståndare hatar sanningen, vilket visas av följande erfarenhet från Paraguay. En dag blev en man kontaktad av ett vittne och visade ett visst intresse för sanningen. Men hans far, som var pastor i en kyrka, förbjöd genast alla fortsatta kontakter med vittnena. Fadern hotade att klippa av alla sina band med sonen, om denne fortsatte att ta emot vittnena i sitt hem. Av det skälet sade sonen ifrån sig vidare besök av förkunnaren. När sonens hustru började studera bibeln satte han, i likhet med sin far, i gång med att motstå henne så hårt att han nästan blev våldsam. Han tillät inte förkunnaren att komma hem och besöka hustrun och inte ens att gå förbi utanför huset. Men hustrun ville veta mer om bibeln, så förkunnaren fortsatte studiet per brev.

När mannen upptäckte att hans hustru fortsatte med sitt studium av bibeln och dessutom började ta sanningen på allvar ökade hans motstånd. Till och med hans barn blev rädda för honom. Han blev mer och mer alkoholiserad och började spela hasard. Hustrun uthärdade allt detta under sju års tid. Mannen kände dock djupt inom sig samvetskval över sitt dåliga uppförande.

Till slut gick mannen med på att låta ett Jehovas vittne besöka honom igen. Vilken glad överraskning för hans hustru och barn, när han tackade ja till ett bibelstudium! När det uppstod problem med demoner som försökte hindra familjen från att göra framsteg i sanningen, hjälpte äldstebröder familjen att förtrösta på Jehova för att kunna vinna seger. Med tiden upphörde angreppen. Mannen och hans hustru har nu gemensamt överlämnat sig åt Jehova och kvalificerat sig för dop. Denne före detta inbitne motståndare till sanningen är nu lycklig över att få tjäna Jehova tillsammans med hela sin familj.

En man i Uruguay, vars syster studerar bibeln med Jehovas vittnen, satt på en bänk på stadens torg, när en vettskrämd femårig pojke, sonen till ett vittne, med halsbrytande fart kom springande emot honom. Pojken försökte komma undan en annan pojke som jagade honom och kastade sten på honom. Det unga vittnet pekade på den andre pojken och sade: ”Sådana elaka pojkar som han kommer att dö i Harmageddon.” Mannen blev förvånad över att få höra ordet ”Harmageddon” ur ett så ungt barns mun. Han påminde sig att han hade hört ordet tidigare, från sin syster. Han frågade därför pojken vad Harmageddon är för något. Pojkens mor hade samma förmiddag studerat just det här ämnet med honom, och därför kunde han ge mannen en bra förklaring. Pojkens kunskap imponerade på den unge mannen, och dennes intresse för sanningen väcktes så mycket att han bad om ett bibelstudium. Det är som psalmisten skrev: ”Av barns och diandes mun har du grundlagt styrka.” — Ps. 8:32, NW.

Nordamerika och Karibiska öarna

Malcolm, en ung gift man som bor i Canada, hade bara flyktigt lärt känna sanningen, när han inledde ett omoraliskt förhållande med en kvinna som han senare mördade i ett utbrott av svartsjuk vrede. Han hade alltid haft problem med sitt extremt ombytliga humör och sin oförmåga att behärska sig. I samband med att han dömdes till fängelse beskrevs han av en psykiater som ”en mordlysten dråpartyp”. Den 2 juni 1982 dömdes Malcolm till ett långt fängelsestraff.

Medan han var i fängelset inledde han diskussioner med flera olika präster. Ibland var han också med vid deras gudstjänster, men han fick inga tillfredsställande svar på sina frågor. Till slut, i april 1985, ordnade ett Jehovas vittne som arbetade i fängelset med att ett bibelstudium sattes i gång med honom. Malcolm har gjort stora förändringar i sitt liv sedan dess. Hans förändrade syn på livet och hans förbättrade uppförande har imponerat på fängelseledningen, på psykiatrer och på medfångar. Hans uppskattning av sanningen driver honom till att dela med sig av sin kunskap till sina medfångar, och han använder i genomsnitt 60 till 70 timmar varje månad till att tala med dem om bibeln.

Till följd av Malcolms vittnande har en man, som nyligen frigetts ur fängelset, börjat gå på mötena i en annan del av landet. Malcolm fick en dags permission den 23 januari 1988 och kunde därför besöka en kretssammankomst, åtföljd av en obeväpnad fängelsevakt. Nu var han döpt, och månaden därpå, i februari, godkändes hans ansökan om hjälppionjärtjänst, och han planerar att fortsätta som kontinuerlig hjälppionjär. Han hoppas få frigång år 1993 och bli helt frigiven år 1996. Människor med varje slags bakgrund ger således gensvar till de goda nyheterna.

Tidskriftsarbetet ökar på Caymanöarna, och många människor visar stort intresse för artiklarna. En broder, som är pionjär, lämnade ett nummer av Vakttornet med artikeln ”Kvinnor i arbetslivet” till en affärsman. Artikeln gjorde så djupt intryck på mannen att han, efter att ha läst den, bestämde sig för att den skulle läsas av alla hans kvinnliga anställda. För att förvissa sig om att de skulle läsa artikeln gjorde han fotostatkopior av den åt var och en och bifogade ett papper på vilket de efter genomläsningen ombads att bekräfta att de hade läst den.

På Jamaica lades en syster in på sjukhus för operation. Hon påpekade att hon inte kunde gå med på någon blodtransfusion. När en av läkarna frågade om hon hellre ville dö bara för att hon vägrade blod, svarade hon: ”Inte för att jag vill dö, men jag vill av bibliska skäl förbli trogen min Gud, även om det skulle innebära döden.”

Nästa dag kom läkaren tillbaka och krävde att systern skulle visa var i bibeln det fanns ett förbud mot blod. Hon bad honom läsa Apostlagärningarna 15:28, 29. När han hade läst skriftstället invände han: ”Men här står inget om att inte ta emot blodtransfusioner.” Systern sade då till honom: ”Anta att du uppmanade en patient att avhålla sig från sprit. Betyder det då att han inte får dricka, men att han får hitta på andra sätt att föra in spriten i kroppen?” Innan läkaren hann svara inflikade en sköterska, som hade lyssnat till samtalet, att hon kände en läkare som hade uppmanat en patient att inte dricka sprit. Hon berättade att patienten visserligen slutade dricka spriten men i stället hällde den på bröd och sedan åt brödet. Alla förstod poängen, och systerns läkare sade inget mer. Han tog emot ett nummer av Vakna! med en artikel om en erfarenhet med ett vittne som var svårt sjukt och vägrade blod men ändå överlevde. Läkaren läste senare tidskriften och uppmuntrade även andra läkare och patienter att läsa den. Systern fick sin operation genomförd utan blod och är nu på bättringsvägen.

Vännerna på Leewardöarna sparde sig ingen möda för att vara med vid sina respektive kretssammankomster och kretsmöten det gångna tjänsteåret. De färdades med båt och med bil och i vissa fall till fots. På den bergiga ön Dominica hade Penny, en syster med två söner, James och Thomas, fått beskedet att hon inte fick använda någon av familjens två bilar till att resa till kretssammankomsten i huvudstaden, Roseau, omkring 55 kilometer från deras hem i bergen. Utan att låta sig nedslås begav sig trion i väg till fots, redo att vandra backe upp och backe ner. Men när de kom till utkanten av sin by mötte de det första hindret — en översvämmad flod. Penny tog av sig skorna och beredde sig att vada över, men James, 11 år, var inte lika lång som sin mor, och Thomas, 5 år, var ännu kortare. Pojkarna var rädda för att ge sig på det otäcka vågstycket. En ung man, som befann sig i närheten, såg deras belägenhet och bar de två pojkarna tryggt och säkert över floden.

Trion fortsatte sin vandring, och efter ytterligare ett par kilometer fick en bilförare syn på dem och erbjöd dem skjuts, men bara en liten bit. När han fick höra om deras besvärliga situation, tyckte han synd om dem och skjutsade dem ytterligare 15 kilometer till kuststaden Portsmouth. Nu hade de fortfarande cirka 40 kilometer kvar till sammankomstorten. De var emellertid beslutna att ta sig dit, och efter att omväxlande ha promenerat och fått skjuts med fler bilar kom de fram till målet lagom tills programmet började.

På Trinidad och Tobago har vännerna haft stor framgång med de nya traktaterna. Ett vittne, som heter Anderson, har medvetet haft med sig några i bröstfickan när han färdats till och från arbetet. Den av de fyra traktaterna som han har haft mest framgång med i att sprida de goda nyheterna är Vilket hopp finns det för våra nära och kära som befinner sig i döden? Det är bara den lilla flickans huvud som syns, när traktaten sticker upp ur hans bröstficka. Det räcker i allmänhet för att få andra att fråga: ”Vad är det där för en bild?” eller: ”Vad är det för en skrift du har där?” Det ger honom utmärkta möjligheter att förklara vad bibeln säger om de dödas tillstånd och deras hopp för framtiden.

Anderson berättar: ”På kontoret där jag arbetar frågade en av kvinnorna om traktaten. Under vårt samtal redogjorde jag för det bibliska budskapet i traktaten, och sedan berättade jag allt om våra tryckerier, de många böcker och tidskrifter som vi publicerar och de ämnen som behandlas i dem. Mitt svar gjorde intryck på henne, och hon frågade om vi hade en biblisk bok för barn.”

Dagen därpå tog Anderson med sig Min bok med bibliska berättelser åt henne. Hon blev helt överväldigad när hon såg det rättframma, klara och enkla framställningssättet och bibelhänvisningarna vid slutet av varje berättelse. På grund av hennes entusiasm över boken bad också andra kvinnor på kontoret att få skaffa litteratur för egen del. Anderson avslutar: ”Jag har fått lämna tio Min bok med bibliska berättelser och tre andra publikationer, och jag ser fortfarande till att jag varje dag har mina traktater stickande upp ur bröstfickan.”

Öar i Stilla havet

Följande sång, som komponerades för tillbedjan av Jehova, gav på ett fint sätt uttryck åt den tillfredsställelse och glädje israeliterna kände över sin Gud. Med jublande glädje sjöng de: ”Jehova själv har blivit kung! Må jorden fröjda sig. Må de många öarna glädja sig.” (Ps. 97:1, NW) Ja, öarna i havet har orsak att vara lyckliga över sin andel i att framföra inbjudan att komma och dricka av det eviga livets vatten.

Vikten av att sätta upp personliga mål understryks av en systers erfarenhet i Australien. Under en två månader lång prenumerationskampanj för någon tid sedan satte hon upp som sitt personliga mål att teckna 50 prenumerationer. Hon ansåg sig kunna teckna en prenumeration om dagen den första månaden och sedan teckna 20 den andra månaden.

Hon berättar: ”Jag bad regelbundet till Jehova om mitt mål, och sedan ansträngde jag mig hårt för att vara säker på att nå det. Vissa återbesök fick jag lov att gå tillbaka till tre eller fyra gånger, innan de hade tillräckligt med pengar för att betala prenumerationen. Återbesöken gjorde jag på kvällen eller, i några fall, tidigt på morgonen. En dam erbjöd sig faktiskt att komma hem till mig med pengarna, och det gjorde hon också.” Föreställ er systerns glädje när hon nådde sitt mål — 31 prenumerationer den första månaden. Fick hon 20 prenumerationer påföljande månad? Ja visst!

Genom att sedan följa upp intresset under de därpå följande månaderna kunde systern sätta i gång flera bibelstudier. Även om inte alla studier har fortsatt, har många förnyat sina prenumerationer. Med en intresserad kvinna har hon ett regelbundet studium i boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, och kvinnan gör fina framsteg. Systern berättar: ”Jag tror att det jag lyckades åstadkomma beror på att jag satte upp ett mål och sedan var positiv. Man behöver förlita sig på Jehova och anstränga sig hårt. Ordspråksboken 10:22 [NW] har verkligen visat sig stämma i mitt fall: ’Jehovas välsignelse — det är den som gör rik, och han lägger ingen plåga därtill.’”

Det tryckta ordet i Vakttornet är kraftfullt. Det kan förändra läsarens inställning. På Salomonöarna är människor i vissa byar fortfarande rädda för att ta emot vittnena öppet därför att deras religiösa ledare häftigt motsätter sig det. När några av förkunnarna på en av korallöarna kom in i en sådan by för att gå från hus till hus, blev de angripna och tillsagda att aldrig mer komma till byn för att predika. Förkunnarna bor bara någon kilometer uppströms och måste passera igenom byn varje gång de skall till något annat ställe. Trots det var byborna kallsinniga mot dem. Men deras attityd har förändrats nu. De hälsar till och med på vittnena. Vad är det som har hänt?

Vittnenas barn, som brukade leka med hemmagjorda leksakskanoter vid floden, började använda bladen från gamla, kasserade nummer av Vakttornet som segel. De lät sina små kanoter följa med vattnet nedströms. Utan att vittnena visste det plockade barnen i den andra byn upp kanoterna ur vattnet. Vad hände då med seglen? De vuxna i byn, som kunde läsa, tog hand om dem. Till följd av detta förändrades bybornas attityd. De är fortfarande rädda för att öppet ta emot vittnena, men de är åtminstone vänliga mot dem.

På Tuvalu, som lyder under avdelningskontoret på Västra Samoa, började året med Skolan i pionjärtjänst, vilket har gett ökad fart åt predikoverket. Till följd av detta tjänade två systrar som tillfälliga pionjärer med särskilt uppdrag under två månader på ön Nanumanga, där 200 personer hade varit närvarande vid Åminnelsen. Pionjärerna ledde tillsammans hela 21 bibelstudier. Vid en kyrkokonferens för någon tid sedan på Funafuti höll en protestantisk pastor från Nanumanga en predikan i vilken han uttryckte oro över att de flesta människorna på hans ö känner sig dragna till Jehovas vittnen och att bara några enstaka ”förståndiga” har avvisat dem. Han sade att han varje morgon ser kvinnor stiga upp tidigt och göra i ordning sina hem för att ta emot systrarna som kommer för att leda sina bibelstudier. Kvinnorna är så intresserade av att studera bibeln att de, när deras barn skriker, tar tag i barnet med ena handen och fortsätter att slå upp bibelställen med andra handen, berättade han. Även om han kanske överdrev en del, är hans ord ett vittnesbörd om att predikandet av sanningen utförs effektivt på denna ö. — Fil. 1:15, 18.

De som kommer från rikare familjer får ibland stå ut med mycket motstånd från sina släktingar på grund av sitt intresse för sanningen. En broders far är delägare i en stor butikskedja på Hawaii. Familjen förväntade att han med tiden skulle tillträda en chefspost. Men när brodern blev ett vittne nöjde han sig med att förbli butiksbiträde. Till att börja med blev det mycket rabalder, när olika familjemedlemmar försökte pressa brodern och hans fru att ändra sig. Men på grund av parets fina exempel har motståndet minskat. Vår broder är nu biträdande tjänare och nöjer sig fortfarande med att vara butiksbiträde, till familjens och andra anställdas stora förvåning.

Länder där verket är förbjudet

I länder där verket är förbjudet förblir vännerna oförskräckt lojala mot Jehova. Liksom David säger de: ”Till Gud har jag satt min förtröstan. Jag kommer inte att vara rädd. Vad kan en jordemänniska göra mig?” — Ps. 56:12, NW.

Våra bröder levde i lugn och ro i södra delen av ett afrikanskt land tills de år 1975, på grund av sin neutrala hållning, greps och fördes i väg till fångläger i norra delen av landet. De förlorade alla sina tillhörigheter. I lägren höll de först sina möten i hemlighet, men senare kunde de samlas öppet. Medan de bodde i lägren arbetade de flitigt med jordbruk — de odlade spannmål och födde upp höns, grisar och annan boskap. Efter en tid ökade motståndsrörelsen förföljelsen, och vännernas normala livsrutin stördes av att man trakasserade dem, plundrade dem på deras ägodelar och till och med mördade några av dem.

Våra bröder blev tvungna att fly, och än en gång förlorade de allt de ägde. Men regeringen ordnade i samarbete med två humanitära organisationer med att vännerna flögs tillbaka till huvudstaden, där de flesta hade bott från början. Många var helt utblottade vid ankomsten dit. Några var så dåligt klädda att de skämdes för att lämna flygplatsen. De frågade sig själva: ”Vad skall vi äta? ... Vad skall vi sätta på oss?” (Matt. 6:31) Men Jehova Gud sörjde för dem. Rapporter om deras situation kom till sydafrikanska vänners kännedom, och på kort tid ordnade de med hjälpsändningar — 83 ton livsmedel och kläder. Genom Röda korsets försorg delades sändningarna omgående ut till våra bröder. Snart blev församlingar på nytt organiserade. Hur är deras andliga tillstånd i dag? Jehova har rikt välsignat dem. De har nu överskridit det tidigare förkunnarrekordet från 1975, det år då förföljelsen satte i gång.

I ett annat land kan människor på grund av den ekonomiska situationen inte äta mer än ett mål om dagen. Detta har tvingat några pionjärer — dock inte alla — att sluta i heltidstjänsten och börja förvärvsarbeta. Svårigheterna i landet har gjort att pionjärerna med särskilt uppdrag ofta inte har fått sina bidrag utbetalade i rätt tid. Hustrun till en pionjär med särskilt uppdrag blev missmodig för att de inte hade någon mat i huset och bad enträget sin man att ta ett arbete igen. Han uppmuntrade henne att fullständigt förtrösta på Jehova. När de hade bett en bön tillsammans, hörde de ett konstigt ljud i nattmörkret. Brodern tände snabbt en lampa och fick syn på ett bältdjur under bordet. Utan att tveka fångade han in djuret, vars kött är förstklassigt, och så blev maten för deras del räddad några dagar framåt.

När han vid ett annat tillfälle utan framgång hade sökt efter mat, mötte han några jägare som hade fångat en schakal men inte visste vad de skulle göra med sitt byte. Deras religion förbjöd dem att äta sådant kött. De frågade pionjären vad han ansåg om olika slags mat. Han förklarade att de kristna inte längre står under lagförbundet och att allt kött kan ätas under förutsättning att blodet har fått rinna av. Jägarna lät sig övertygas, och genast slaktade de schakalen och lät blodet rinna av. De gav också pionjären en stor köttbit att ta hem till sin familj.

Oavsett vilken del av världen vi betraktar som vårt hem, låter Jehova inbjudan att ”komma” och ”fritt ta av livets vatten” fortsätta att ljuda med hjälp av sin heliga ande och genom Lammets brud. — Upp. 22:17.

[Tabell på sidorna 34–41]

RAPPORT ÖVER JEHOVAS VITTNENS VÄRLDSVIDA TJÄNST PÅ FÄLTET TJÄNSTEÅRET 1988

(Se publikationen)

[Bild på sidan 5]

Förra året blev 239.268 döpta som svar på maningen att ”komma”

[Bilder på sidan 14]

Del av åhörarskaran vid områdessammankomsten ”Guds rättvisa” i Verona i Italien och delegater i Leini som undersöker nyutgiven bok

[Bilder på sidan 19]

Den första klassen i Skolan för förordnade tjänare utexaminerades den 29 november 1987, och den andra klassen utexaminerades den 22 maj 1988

[Bild på sidan 22]

I det sydamerikanska landet Guyana är det nya Betelhemmet byggt i tegel. Överlämnat den 14 januari 1988

[Bild på sidan 22]

Den U-formade byggnaden, en del av Ecuadors avdelningskontor, inrymmer kontorslokaler, kök, matsal, tvätteri och bostadsrum. Överlämnat den 11 oktober 1987

[Bilder på sidan 27]

Avdelningskontoret i Papua Nya Guinea har bostadsrum på de övre våningarna. I byggnaden finns också ett sjukvårdsrum, ett bibliotek, kontor, en inspelningsstudio, ett tvätteri, ett kök och en matsal. Överlämnat den 12 december 1987

[Bilder på sidan 28]

Tryckeriet, kontoren, receptionen och Rikets salen i Ghanas avdelningskontor har placerats så att de bildar ett stort ”U”. Överlämnat den 30 januari 1988

[Bilder på sidan 29]

Avdelningskontoret på Hawaii omfattar kontor, ett konferensrum, en matsal och ett kök. Det finns också två Rikets salar i byggnaden. Överlämnat den 3 april 1988

[Bilder på sidan 30]

Bostadsbyggnaden vid Portugals avdelningskontor innehåller 40 rum och en serviceflygel. Solvärme utnyttjas. Den fyra våningar höga tryckeribyggnaden innehåller kontor och Rikets sal. Överlämnat den 23 april 1988

[Bild på sidan 33]

På Cypern har avdelningskontoret fyra lägenheter med trädgårdsutsikt. Intill byggnaden har en Rikets sal byggts. Överlämnat den 2 augusti 1988

[Bild på sidan 33]

Det nya annexet till Hongkongs avdelningskontor innehåller sex bostadsrum med badrum, ett kök och en matsal med gott om plats för upp till 36 personer. Överlämnat den 7 maj 1988