Att få överleva ”Jehovas dag”
”Jehovas dag är stor och inger mycken fruktan, och vem kan hålla ut under den?” — JOEL 2:11.
1. Varför bör ”Jehovas dag som inger fruktan” ge orsak till glädje?
DEN ”inger ... fruktan”! Så beskriver Guds profet Joel Jehovas stora dag. Men vi som älskar Jehova och som på grundval av Jesu lösenoffer har överlämnat oss åt honom behöver inte krypa ihop av fruktan, när Jehovas dag närmar sig. Det kommer verkligen att bli en skräckinjagande dag, men samtidigt en storslagen dag av räddning, en dag av befrielse från en ond tingens ordning, som har plågat mänskligheten i årtusenden. Inför den dagen uppmanar Joel Guds folk: ”Fröjda dig och gläd dig; ty Jehova kommer verkligen att utföra ett storverk.” Och han tillägger följande försäkran: ”Det skall ske att var och en som anropar Jehovas namn tryggt skall komma undan.” Under Guds kungarikes styre kommer sedan ”de undkomna att visa sig vara, alldeles som Jehova har sagt, och bland de överlevande, som Jehova kallar”. — Joel 2:11, 21, 22, 32.
2. Vad sker i förverkligandet av Guds uppsåt a) under ”Herrens dag”? b) under ”Jehovas dag”?
2 Jehovas dag som inger fruktan skall inte förväxlas med ”Herrens dag”, som omnämns i Uppenbarelseboken 1:10, under vilken de 16 syner som beskrivs i kapitel 1–22 i Uppenbarelseboken skall uppfyllas. Under den dagen uppfylls alla de händelser som Jesus förutsade, när han besvarade lärjungarnas fråga: ”När skall dessa ting inträffa, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” På jorden har Jesu himmelska närvaro på ett skrämmande sätt kännetecknats av krig, hungersnöd, farsoter, hat och laglöshet, vilket har fått svårigheterna och det mänskliga lidandet att öka. Men Jesus har gett gudfruktiga människor tröst genom att sända ut sina nutida lärjungar att predika ”dessa goda nyheter om kungariket ... på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”, och som en klimax på Herrens dag skall sedan ”slutet” för den nuvarande tingens ordning eller Jehovas dag som inger fruktan bryta ut. (Matteus 24:3–14; Lukas 21:11) Det kommer att bli Jehovas dag för att snabbt verkställa dom över Satans fördärvade värld. ”Himmel och jord kommer sannerligen att gunga; men Jehova kommer att vara en tillflykt för sitt folk.” — Joel 3:16.
Jehova ingrep i Noas dagar
3. Hur är de förhållanden som nu råder en motsvarighet till dem som rådde i Noas dagar?
3 De nuvarande världsförhållandena är en motsvarighet till de förhållanden som rådde i ”Noas dagar” för över 4.000 år sedan. (Lukas 17:26, 27) I Första Moseboken 6:5 läser vi: ”Jehova [såg] att människans uselhet var mycket stor på jorden och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar bara var usel hela tiden.” Så likt världen av i dag! Överallt råder det stor ondska, girighet och kärlekslöshet. Ibland kanske vi tycker att det mänskliga förfallet inte kan bli värre än vad det är, men aposteln Paulus’ profetia om ”de sista dagarna” bara fortsätter att uppfyllas: ”Onda människor och bedragare skall gå vidare från ont till värre, i det de vilseleder och blir vilseledda.” — 2 Timoteus 3:1, 13.
4. Vad medförde falsk tillbedjan i forna tider?
4 Var religionen till någon hjälp i Noas dagar? Nej, den avfälliga religion som då fanns bidrog i stället i hög grad till förfallet och fördärvet. Våra första föräldrar hade lyssnat till det felaktiga resonemang som ”den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan”, hade fört fram. Under den andra generationen från Adam räknat ”började man”, antagligen på ett hädiskt sätt, ”anropa Jehovas namn”. (Uppenbarelseboken 12:9; 1 Moseboken 3:3–6; 4:26) Längre fram kom upproriska änglar, som hade upphört med att ägna Gud odelad hängivenhet, att materialisera sig och ta mänsklig gestalt för att kunna ha otillåtna sexuella förbindelser med dem av människornas döttrar som såg bra ut. Dessa kvinnor födde sedan en jättelik bastardavkomma, som kallades nefilim och som förtryckte och tyranniserade människorna. Under detta demoniska inflytande fördärvade ”allt kött ... sin väg på jorden”. — 1 Moseboken 6:1–12.
5. Vilken varnande uppmaning ger Jesus oss med tanke på Noas dagar?
5 Men Noa och hans familj fortsatte att vara ostraffliga mot Jehova Gud. Därför sägs det om dem: ”[Gud] höll Noa, en rättfärdighetens predikare, i tryggt förvar tillsammans med sju andra, när han lät en stor översvämning komma över en värld av ogudaktiga.” (2 Petrus 2:5) Denna stora översvämning förebildade Jehovas dag som inger fruktan, den dag som markerar slutet på denna tingens ordning och om vilken Jesus profeterade: ”Men om den dagen och timmen har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern. För alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. För såsom de var i de dagarna före den stora översvämningen, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän den stora översvämningen kom och ryckte dem alla bort, så kommer Människosonens närvaro att vara.” (Matteus 24:36–39) Vi befinner oss i en liknande situation nu, och därför uppmanar Jesus oss: ”Ge akt på er själva. ... Håll er ... vakna och frambär hela tiden ödmjuk bön, för att ni må lyckas i att undfly alla dessa ting, som är bestämda att inträffa.” — Lukas 21:34–36.
Jehovas rättsliga straff över Sodom och Gomorra
6, 7. a) Vad förebildade händelserna i Lots dagar? b) Vilken tydlig varning förmedlar detta till oss?
6 Några hundra år efter den stora översvämningen, då Noas avkomlingar hade förökat sig på jorden, blev den trogne Abraham och hans brorson Lot ögonvittnen till ytterligare en Jehovas dag som ingav fruktan. Lot och hans familj bodde i staden Sodom, vilken tillsammans med grannstaden Gomorra var uppfylld av avskyvärd sexuell omoraliskhet. Människorna där var också mycket materialistiska, en inställning som till slut även kom att påverka Lots hustru. Jehova hade sagt till Abraham: ”Klagoskriet över Sodom och Gomorra, ja, det är starkt, och deras synd, ja, den är mycket svår.” (1 Moseboken 18:20) Abraham vädjade till Jehova och bad att han av hänsyn till de rättfärdiga människor som fanns i dessa städer skulle skona dem, men Jehova förklarade att han inte ens kunde finna tio rättfärdiga människor där. Änglar från Gud hjälpte Lot och hans båda döttrar att fly till den närliggande staden Soar.
7 Vad hände sedan? Som vi kan läsa i Lukas 17:28–30 gör Jesus en jämförelse mellan de ”sista dagar” som vi nu upplever och Lots dagar: ”Likaså: alldeles som det gick till i Lots dagar: man höll på med att äta, med att dricka, med att köpa, med att sälja, med att plantera, med att bygga. Men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade det eld och svavel från himlen och tillintetgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara den dagen då Människosonen skall uppenbaras.” Det öde som mötte Sodom och Gomorra under Jehovas dåtida skräckinjagande dag förmedlar en tydlig varning till oss som lever under Jesu närvaro. Den nutida generationen av människor har också ”begått otukt till ytterlighet och ... gått ut efter kött för onaturligt bruk”. (Judas, vers 7) Den nutida sexuella omoraliskheten är också orsak till många av de ”farsoter” som Jesus förutsade för vår tid. — Lukas 21:11.
Israel skördar ”stormvind”
8. Hur höll Israel sitt förbund med Jehova?
8 Med tiden utvalde Jehova Israel till att bli hans ”särskilda egendom ur alla andra folk, ... ett kungarike av präster och en helig nation”. Men villkoret för detta var: ”Om ni noggrant lyder min röst och verkligen håller mitt förbund.” (2 Moseboken 19:5, 6) Satte de värde på detta storslagna privilegium? Långt därifrån! Det är sant att sådana trogna individer i nationen som Mose, Samuel, David, Jehosafat, Hiskia och Josia, samt hängivna profeter och profetissor, tjänade honom lojalt. Men nationen i sin helhet var otrogen. Med tiden delades nationen i två kungariken: Israel och Juda. Rent generellt kan man säga att båda dessa kungariken blev insnärjda i grannländernas hedniska tillbedjan och Gud vanärande sedvänjor. — Hesekiel 23:49.
9. Hur dömde Jehova det upproriska tiostammarsriket?
9 Hur bedömde Jehova saken? Han lät som alltid och i överensstämmelse med följande princip framförd av Amos en varning ljuda: ”Den suveräne Herren Jehova kommer inte att göra någonting, utan att han har uppenbarat sin förtroliga angelägenhet för sina tjänare profeterna.” Amos själv förkunnade olycka över det norra kungariket, Israel: ”Vad kommer då Jehovas dag att innebära för er? Den kommer att vara mörker och inte ljus.” (Amos 3:7; 5:18) Och profeten Hosea, som var samtida med profeten Amos, förklarade: ”Vind fortsätter de att så, och stormvind kommer de att skörda.” (Hosea 8:7) År 740 f.v.t. använde Jehova så den assyriska hären till att en gång för alla ödelägga det norra kungariket, Israel.
Jehova håller räkenskap med det avfälliga Juda
10, 11. a) Varför var Jehova inte villig att förlåta Juda? b) Vilka avskyvärdheter hade fördärvat den nationen?
10 Jehova sände också sina profeter till det södra kungariket, Juda. Men sådana kungar i Juda som Manasse och dennes efterträdare, Amon, fortsatte ändå att göra det som var ont i Jehovas ögon, och de utgöt ”oskyldigt blod i mycket stor mängd” och tjänade ”dyngiga avgudar” och böjde sig ner för dem. Även om Amons son Josia gjorde det som var rätt i Jehovas ögon, blev de kungar som efterträdde honom och även folket genomsyrade av ondska, så att ”Jehova ... inte [var] villig att ge förlåtelse”. — 2 Kungaboken 21:16–21; 24:3, 4.
11 Genom sin profet Jeremia förklarade Jehova: ”En häpnadsväckande situation, ja något fasansfullt, har frambringats i landet: Profeterna för sin del profeterar rentav vad falskt är; och prästerna, de drar kuvande fram enligt den makt de har. Och mitt eget folk har älskat att ha det så; och vad kommer ni att göra när slutet på det kommer?” Judas nation bar på en oerhörd blodskuld. Människorna i landet hade genom att stjäla, mörda, begå äktenskapsbrott, svära falskt, vandra efter andra gudar och begå andra avskyvärdheter blivit fördärvade. Guds tempel hade blivit en ”rövarhåla”. — Jeremia 2:34; 5:30, 31; 7:8–12.
12. Hur straffade Jehova det avfälliga Jerusalem?
12 Jehova förklarade: ”En olycka låter jag komma från norr [Kaldeen], ja ett stort sammanbrott.” (Jeremia 4:6) Han förde således dit härarna från det babyloniska världsväldet, vilket då var ”hela jordens smideshammare”, för att krossa det avfälliga Jerusalem och ödelägga dess tempel. (Jeremia 50:23) Efter en mycket svår belägring föll staden så år 607 f.v.t. för Nebukadnessars mäktiga här. ”Och Babylons kung grep sig an med att slakta [kung] Sidkias söner i Ribla inför hans ögon, och alla Judas ädlingar lät Babylons kung slakta. Och Sidkias ögon gjorde han blinda, varefter han band honom med kopparbojor, för att föra honom till Babylon. Och kungens hus och folkets hus brände kaldéerna upp i eld, och Jerusalems murar bröt de ner. Och resten av folket, som hade lämnats kvar i staden, och överlöparna, som hade gått över till honom, och resten av folket, som hade lämnats kvar, förde Nebusaradan, chefen för livvakten, i landsflykt till Babylon.” — Jeremia 39:6–9.
13. Vilka räddades under Jehovas dag år 607 f.v.t., och varför?
13 I sanning en dag som ingav fruktan! Men ett fåtal själar, som hade lytt Jehova, hörde till dem som blev räddade ur denna glödande dom. Bland dessa fanns de icke-israelitiska rekabiterna, vilka till skillnad från judéerna visade en ödmjuk och lydig ande. Till dem som blev räddade hörde också Jeremias lojale sekreterare, Baruk, och den trogne eunucken Ebed-Melek, som hade räddat Jeremia från att dö i en dyig cistern. (Jeremia 35:18, 19; 38:7–13; 39:15–18; 45:1–5) Det var för sådana personer som Jehova förklarade: ”Jag själv vet mycket väl vilka tankar jag tänker gentemot er, ... fridens tankar, och inte olyckans, för att ge er en framtid och ett hopp.” Det löftet fick en uppfyllelse i liten skala år 539 f.v.t., då gudfruktiga judar blev befriade av kung Cyrus, som hade besegrat Babylon, och kunde återvända hem och återuppbygga staden Jerusalem och dess tempel. De som nu kommer ut ur det stora Babylon och börjar ägna sig åt Jehovas rena tillbedjan kan också se fram emot en underbar framtid med evig fred i Jehovas återupprättade paradis. — Jeremia 29:11; Psalm 37:34; Uppenbarelseboken 18:2, 4.
En ”stor vedermöda” under det första århundradet
14. Varför förkastade Jehova slutgiltigt Israel?
14 Låt oss nu se på det som hände under det första århundradet. Vid den tiden hade judarna återigen avfallit från den rena tillbedjan. Jehova sände sin enfödde Son till jorden för att bli Guds smorde eller Messias. Under åren 29–33 v.t. predikade Jesus runt om i Israel och sade: ”Ändra ert sinne, för himlarnas kungarike har kommit nära.” (Matteus 4:17) Han församlade och övade också lärjungar till att tillsammans med honom predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Hur reagerade de judiska styresmännen? De skymfade Jesus och begick till slut det fruktansvärda brottet att låta honom genomlida en plågsam död på en tortyrpåle. Jehova förkastade judarna som sitt folk. Den här gången var förkastandet av nationen slutgiltigt.
15. Vad fick ångerfulla judar privilegiet att utföra?
15 På pingstdagen år 33 v.t. utgöt den uppväckte Jesus helig ande, något som satte hans lärjungar i stånd till att på olika tungomål tala till de judar och proselyter som snabbt hade församlats. Aposteln Petrus riktade sig till folkskaran och sade: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen om. ... Må därför hela Israels hus med säkerhet veta att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni hängde på pålen.” Hur reagerade ärliga judar? ”De [kände] ett hugg i hjärtat”, ångrade sina synder och blev döpta. (Apostlagärningarna 2:32–41) Predikandet om Guds kungarike ökade takten, och inom 30 år hade det ”predikats i hela skapelsen under himlen”. — Kolosserna 1:23.
16. Hur manövrerade Jehova händelseförloppet fram till dess att han verkställde domen över det köttsliga Israel?
16 Tiden var nu inne för Jehova att verkställa domen över sitt folk, det köttsliga Israel, som han hade förkastat. Tusentals människor från nationerna i den då kända världen hade strömmat till den kristna församlingen och blivit smorda som ”Guds Israel”, ett andligt Israel. (Galaterna 6:16) Men judarna på den tiden hade förfallit till ett tillstånd av hat och sekteriskt våld. I stället för att som Paulus skrev ”underordna sig de överordnade myndigheterna” gjorde de öppet uppror mot romarväldet som härskade över dem. (Romarna 13:1) Jehova manövrerade tydligen den därpå följande händelseutvecklingen. År 66 v.t. ryckte de romerska legionerna under härföraren Gallus fram för att belägra Jerusalem. De anfallande romarna trängde så långt in i staden att de underminerade tempelmuren. Som Josephus berättar i sin historia var detta verkligen en vedermöda för staden och dess folk.a Men plötsligt tog de angripande soldaterna till flykten, vilket gjorde det möjligt för Jesu lärjungar att ”fly till bergen”, precis som Jesus i sin profetia i Matteus 24:15, 16 hade uppmanat dem att göra.
17, 18. a) Genom vilken vedermöda verkställdes Jehovas rättskipning när det gällde den judiska nationen? b) Vilket kött kom tryggt undan, och av vad var detta en skugga?
17 Men detta var bara början av vedermödan och verkställandet av Jehovas dom. Dess klimax kom inte förrän år 70 v.t., då de romerska legionerna under härföraren Titus återvände för att anfalla. Den här gången blev det en avgörande strid! Judarna, som till och med hade stridit inbördes, blev en lätt match för romarna. Staden och dess tempel jämnades med marken. Över en miljon utmärglade och lidande judar dog, och omkring 600.000 lik kastades ut genom stadsportarna. Efter stadens fall fördes 97.000 judar bort i fångenskap, och många av dessa skulle komma att dö i gladiatorspel. Det enda kött som räddades under de år som den vedermödan varade var lydiga kristna som hade flytt till bergen på andra sidan Jordan. — Matteus 24:21, 22; Lukas 21:20–22.
18 Jesu stora profetia om ”avslutningen på tingens ordning” hade således fått sin första uppfyllelse och kulminerat i Jehovas dag för rättskipning när det gällde den upproriska judiska nationen åren 66–70 v.t. (Matteus 24:3–22) Men detta var bara en skugga av den kommande ”Jehovas stora dag som inger fruktan”, den slutliga vedermöda som skall drabba hela världen. (Joel 2:31) Hur kan du ”tryggt ... komma undan”? Den frågan skall vi besvara i följande artikel.
[Fotnoter]
a Josephus berättar att de anfallande romarna hade omringat staden, underminerat delar av muren och skulle sätta eld på porten till Jehovas tempel. Detta hade satt skräck i alla de judar som var instängda i staden, eftersom de insåg att döden hotade. — Bellum Judaicum (Det judiska kriget), II, 513–555 (xix, 1–9); i den svenska utgåvan Flavii Josefi historia om judarnes krig mot romrarne, redigerad av N. J. Thunblad, 1884, sidorna 290–297.
Repetitionsfrågor
◻ Vilket samband finns det mellan ”Herrens dag” och ”Jehovas dag”?
◻ Vilken varning bör vi lyssna till med tanke på Noas dagar?
◻ Vilken kraftfull lärdom får vi genom Sodom och Gomorra?
◻ Vilka blev räddade i den ”stora vedermödan” under det första århundradet?
[Bilder på sidan 15]
Jehova såg till att Noas och Lots familjer blev räddade och likaså att människor blev räddade år 607 f.v.t. och 70 v.t.