Mänskligt styre i vågskålen

Del 2: Kungar är som stjärnor som går upp och som faller

Monarki: en statsform där statsöverhuvudet innehar sitt ämbete genom arv, till exempel en kung eller en kejsare; kungarike: en monarki ledd av en kung eller en drottning; imperium: ett omfattande område som vanligtvis utgörs av en grupp nationer, stater eller folk under en enda suverän makt, vanligtvis med en kejsare som statschef.

”PÅ DEN tid då Amrafel var kung i Sinear.” Här i inledningen till kapitel 14 i Första Moseboken används ordet ”kung” för första gången i bibeln. Huruvida Amrafel var ett annat namn för Babylons kände kung Hammurabi, vilket några hävdar, vet vi inte. Vi vet däremot, vem han än var, att tanken på mänskliga kungar inte började med Amrafel. Flera hundra år tidigare var Nimrod uppenbarligen kung, även om han inte kallades så. Han var faktiskt den förste mänsklige kungen i historien. — 1 Moseboken 10:8—12.

Det är riktigt att man inte har funnit några fornlämningar som omnämner kung Nimrod eller kung Amrafel. ”Enmebaragesi, kung av Kish, är den äldste mesopotamiske härskaren som omtalas i autentiska inskriptioner”, sägs det i The New Encyclopædia Britannica. Från Kish, en forntida stadsstat i Mesopotamien, kommer det sumeriska ordet för härskare, vilket betyder ”stor man”. Dateringen av Enmebaragesis styre skiljer sig visserligen från den bibliska kronologin, men den håller sig ändå ungefär inom den tidsperiod som bibeln ger rum för och, vilket är ännu viktigare, placerar det mänskliga styrets ursprung i samma del av jorden som bibeln gör.

Enighet genom enmansmajoritet

Den kinesiska Shangdynastin (även kallad Yin) anses allmänt ha börjat någon gång under tiden 1700—1500-talet f.v.t., även om den dateringen är osäker. Hur som helst är monarkin den äldsta formen av mänskligt styre. Det är också en mycket utbredd styrelseform.

Ordet ”monark” kommer från de grekiska orden mó·nos, vilket betyder ”ensam”, och ar·khé, vilket betyder ”styre”. I en monarki har en enda person beklätts med den högsta myndigheten, och han tjänar av egen rätt som permanent statsöverhuvud. I en absolut monarki är kungens ord lag. Han utgör så att säga en enmansmajoritet.

Monarkier har alltid ansetts värdefulla när det gäller att hålla samman nationer. John H. Mundy, som undervisar i europeisk medeltidshistoria, förklarar att under medeltiden gick den politiska teorin ut på ”att eftersom monarkin som institution stod utanför partibildningar, passade den bra för stora områden med olika och motstridiga regionala intressen”. Dessa stora områden med ”motstridiga regionala intressen” var ofta resultatet av militära erövringar, eftersom kungar alltid var militära ledare. Historikern W. L. Warren säger faktiskt att seger i krig ”allmänt betraktades som det första kriteriet på ett framgångsrikt regentskap”.

På så sätt befrämjade monarkin som styrelseskick etablerandet av världsmakter som det grekiska imperiet under Alexander den store, det romerska imperiet under kejsarna och på senare tid det brittiska imperiet. När det senare i början av 1900-talet stod på sin höjd, förenade det under en enda regent omkring en fjärdedel av världens befolkning och en fjärdedel av dess landområde.

Kungarnas religiösa roll

Många forntida kungar hävdade att de var gudar. Historikern George Sabine förklarade: ”Från och med Alexander kom de hellenistiska kungarna också att få en plats bland de grekiska städernas gudar. Den till gud upphöjde kungen blev i Österlandet en allmän institution som till slut måste anammas av de romerska kejsarna.” Han säger att denna tro på kungens gudomlighet levde kvar i Europa ”i en eller annan form fram till modern tid”.

I Mellan- och Sydamerika betraktades aztek- och inkarikena som heliga monarkier. I Asien var det först år 1946 som framlidne kejsar Hirohito av Japan frånsade sig sina anspråk på att vara den 124:e mänsklige avkomlingen till solgudinnan Amaterasu Omikami.

Inte alla kungar menade sig vara gudar, men de flesta menade åtminstone att de hade gudomligt stöd. Att vara utvald att representera Gud på jorden medförde en prästerlig utstrålning. John H. Mundy förklarar att ”den gamla tanken att kungarna själva var prästerliga spred sig i Västerlandet och gjorde fursten till det administrativa huvudet för sin kyrka och den främste bland dess ledare”. Det var en religiös idé ”härledd från Konstantins förening av kyrka och stat [under 300-talet v.t.] och från det samtidiga införlivandet av nyplatonska tankar i kyrkan”. Den religiösa välsignelse som gavs i samband med kröningen gav kungens styre en värdighet och en legitimitet som det annars skulle ha saknat.

År 1173 började Henrik II av England använda titeln ”Konung av Guds nåde”. Detta ledde till den tanke som senare har kommit att kallas kungarnas gudomliga rätt, vilken innebar att kungens makt var ärftlig. Gud antogs ge uttryck åt sitt val i och med själva födelsen. År 1661 började Ludvig XIV av Frankrike praktisera en extrem version av denna lära genom att lägga sig till med total regeringsmakt. Han betraktade opposition som synd mot den Gud han representerade. ”L’état c’est moi! [Staten, det är jag!]”, sade han stolt.

En liknande tanke uppstod i Skottland vid ungefär samma tid. Medan Jakob VI härskade i Skottland, men innan han blev kung Jakob I av England år 1603, skrev denne monark: ”Kungar kallas Gudar ... eftersom de sitter på GUDS tron på jorden och har att avgiva räkenskap inför honom för sin administration.” Vi vet inte i vilken utsträckning denna uppfattning påverkade Jakob att auktorisera en översättning av bibeln till engelska. Vi känner dock till resultatet, Konung Jakobs bibel, som fortfarande används mycket av engelskspråkiga protestanter.

De absoluta monarkiernas tid

Från den tidiga medeltiden och framåt var monarkier det vanligaste styrelseskicket. Kungar utvecklade ett billigt och bekvämt sätt att styra genom att delegera myndighet till framträdande markägare. Dessa satte i sin tur upp ett politiskt och militärt system som kommit att kallas feodalism. I utbyte mot militära och andra tjänster gav markägarna sina vasaller land. Men ju effektivare och mäktigare de feodala markägarna blev, desto sannolikare blev det att kungariket föll sönder i feodala maktblock.

Dessutom berövade feodalsystemet medborgarna deras värdighet och frihet. De dominerades av militära jordherrar, vars inkomster de i hög grad var ansvariga för. Berövade utbildning och kulturella möjligheter ”hade den livegne få rättigheter som han enligt lag kunde genomdriva gentemot sin godsherre”, sägs det i Collier’s Encyclopedia. ”Han kunde inte gifta sig, överföra sitt arrende till sina arvingar eller lämna godset utan sin herres medgivande.”

Det här var inte det enda sättet att styra absoluta monarkier. En del kungar utdelade administrativa poster till personer som senare kunde avsättas om det skulle anses nödvändigt. Andra kungar anförtrodde regerandet åt folkliga institutioner som styrde med hjälp av sedvanerätt och sociala påtryckningar. Men alla dessa metoder var på ett eller annat sätt otillfredsställande. Ändå förespråkade skribenter ännu på 1600-talet, till exempel engelsmannen sir Robert Filmer och fransmannen Jacques-Bénigne Bossuet, enväldet som den enda rätta formen av styre. Men dess dagar var räknade.

”Gudar” degraderade till galjonsfigurer

Trots den allmänna uppfattningen att monarkerna var ansvariga endast inför Gud, hade under lång tid trycket att göra dem ansvariga inför mänskliga lagar, sedvänjor och myndigheter byggts upp. På 1700-talet ”lade sig monarkerna till med en retorik som skilde sig från den som användes av suveränerna på 1600-talet”, sägs det i The Columbia History of the World, men man tillägger att ”bakom retoriken var de fortfarande suveräner”. Sedan förklaras det att ”när Fredrik den store kallade sig ’statens förste tjänare’ och förnekade kungarnas gudomliga rätt, hade han ingen tanke på att avsvärja sig någon makt”.

Efter revolutionen i England år 1688 och franska revolutionen år 1789 var dock det absoluta enväldets dagar till största delen förbi. Gradvis fick de absoluta monarkierna lämna rum för inskränkta monarkier med en lagstiftande församling eller en konstitution eller bådadera. Till skillnad från förhållandet på 1100-talet, då ”kungadömet fortfarande var vad kungen var i stånd att göra det till och vad hans undersåtar var beredda att acceptera”, för att citera historikern W. L. Warren, är dagens kungars och drottningars politiska makt mycket begränsad.

Naturligtvis finns det fortfarande en del monarker som har avsevärd makt. Men de flesta av dem har för länge sedan förlorat sin ”gudomliga” gloria och får nöja sig med att tjäna som galjonsfigurer — centrala maktsymboler som människor kan uppmuntras att enas kring i en anda av lojalitet. I inskränkta monarkier har man försökt behålla enmansstyrets enande förmåga samtidigt som man tar bort den negativa aspekten genom att lägga den verkliga makten i händerna på en lagstiftande församling.

Idén med inskränkta monarkier är fortfarande populär. Så sent som år 1983 talade Krishna Prasad Bhattarai, ledare för Nepalesiska kongresspartiet i Nepal, till förmån för en monarki som ”ett bålverk mot kaos”, och han sade att ”kungen är oumbärlig för att bevara landet enat”. Och även om fransmännen år 1987 var fullt upptagna av förberedelserna för 200-årsminnet av franska revolutionen, var 17 procent av de tillfrågade i en undersökning gynnsamt inställda till en återgång till monarkin. En medlem av en monarkistisk grupp sade: ”Kungen är det enda som kan ena en nation som så länge har splittrats av politiska stridigheter.”

Samma år framhölls det i tidskriften Time: ”Lojaliteten mot kungligheterna beror kanske på att monarkerna är vår tids sista stora kultbilder, de enda övermänskliga figurer som fortfarande kan uppamma tro medan de själva lever i ett skimmer av mystik. Om Gud är död, länge leve drottningen!” Men sedan tillades det i en mer realistisk ton att den engelska ”drottningens suveräna makt till största delen ligger i hennes glittrande maktlöshet”.

Befunnen för lätt

Absoluta monarkier är otillfredsställande. De är till sin natur instabila. Förr eller senare dör varje härskare och måste ersättas av en efterträdare, som oftast utses på grund av sin härstamning och inte för sina höga moralnormer eller sin förmåga. Vem kan garantera att en son är lika bra som sin far? Eller om fadern inte var bra, att sonen kommer att bli bättre?

”Vid valet av en kunglig efterträdare” är det dessutom ofta så, som Cristiano Grottanelli framhåller, att det ”finns enbart vaga föreskrifter, så att det kan utbryta en maktkamp mellan de valbara medlemmarna av den kungliga familjen. Tiden efter en kungs död är därför vanligtvis en tid av socialt (och allmänt) kaos, både symboliskt och i verkligheten.”

Eftersom en absolut monarki är ett enmansstyre, är dess effektivitet beroende av effektiviteten hos den som är dess härskare. Hans talanger och starka sidor kan komma att avspeglas i hans regeringsutövande, men detsamma gäller hans svagheter, begränsningar och bristande kunskaper. Även de blåblodiga är ofullkomliga. Dåliga kungar ger dåliga regeringar, goda kungar kan kanske åstadkomma bättre, men det är endast en fullkomlig kung som kan åstadkomma det slags styre som människor längtar efter och förtjänar.

Konstitutionella eller inskränkta monarkier kommer också till korta. I Storbritannien har vi under det här århundradet sett hur kungar och drottningar över England som galjonsfigurer har presiderat över sönderfallet hos det största och mäktigaste imperium som världen har skådat.

En annorlunda stjärna

Kungar är som stjärnor som går upp och som faller — med ett undantag. Jesus Kristus säger om sig själv att han är ”Davids rot och ättling och den glänsande morgonstjärnan”. (Uppenbarelseboken 22:16) Jesus Kristus är en köttslig ättling till kung David i rakt nedstigande led och är därmed kvalificerad att vara kung i Guds gudomliga regering. Han är ”den glänsande morgonstjärnan” och den ”morgonstjärna” som Petrus sade skulle gå upp och få dagen att gry. — 2 Petrus 1:19; 4 Moseboken 24:17; Psalm 89:35—38.

Hur förståndigt är det, med tanke på det vi har gått igenom, att se upp till de mänskliga monarkiernas fallande stjärnor för att få vägledning? Visheten bör snarare förmå oss att sätta vårt hopp till Guds förordnade kung, Jesus Kristus, ”kungen över dem som härskar som kungar och herren över dem som härskar som herrar, den ende som har odödlighet [till skillnad från alla mänskliga kungar]”. (1 Timoteus 6:15, 16) Han har redan upprests som osynlig kung i himlarna, och han kommer snart att åstadkomma att en ny värld gryr. Han är en stjärna — en kung — som, nu när han har gått upp, aldrig någonsin skall falla!

[Bild på sidan 17]

Vid döden lämnar även den bäste mänsklige kung sitt verk i osäkra händer