HEBRÉER

Benämningen ”hebré” används första gången om Abram och tjänar då till att skilja honom från hans amoreiska grannar. (1Mo 14:13) Så gott som varje gång uttrycket därefter används är syftet likaså att skilja mellan nationaliteter. Den som talar kan vara en icke-israelit (1Mo 39:13, 14, 17; 41:12; 2Mo 1:16; 1Sa 4:6, 9) eller en israelit som vänder sig till en utlänning (1Mo 40:15; 2Mo 1:19; 2:7; Jon 1:9), eller det kan vara så att icke-israeliter nämns tillsammans med israeliter (1Mo 43:32; 2Mo 1:15; 2:11–13; 1Sa 13:3–7).

Som de ovannämnda bibelställena visar kände egyptierna till benämningen ”hebré” redan på 1700-talet f.v.t. Det kan tyda på att Abraham, Isak och Jakob hade blivit kända över ett stort område och att många därför visste vad ordet ”hebré” avsåg. När Josef nämnde ”hebréernas land” (1Mo 40:15) för två av faraos tjänare syftade han utan tvivel på området kring Hebron, som hans far och hans förfäder länge hade haft som utgångspunkt för sin verksamhet. Det filistéerna sade omkring 600 år senare visar att israeliterna fortfarande kallades ”hebréer”, och på kung Sauls tid var uttrycket ”hebréerna” liktydigt med ”Israel”. (1Sa 13:3–7; 14:11; 29:3) På 800-talet f.v.t. presenterade sig profeten Jona som hebré för sjömännen (möjligen fenicier) på ett skepp som hade lagt ut från hamnstaden Joppe. (Jon 1:9) Lagen gjorde åtskillnad mellan hebreiska slavar och slavar av andra nationaliteter (2Mo 21:2; 5Mo 15:12), och när Jeremia hänvisar till detta i sin bok (600-talet f.v.t.) framgår det att en ”hebreisk” man eller kvinna på hans tid var detsamma som en ”jude”. (Jer 34:8, 9, 13, 14)

En uppfattning är att namnet kommer från roten ‛avạr, som betyder ”gå över”, ”gå förbi”, ”passera genom”. Benämningen skulle i så fall syfta på att Abraham var den man som Gud tog ”från andra sidan Floden [Eufrat]”. (Jos 24:3) De som utarbetade den grekiska Septuaginta förstod uttrycket så, och i 1 Moseboken 14:13 kallade de därför Abraham ”den som gick över” i stället för ”hebrén”. Den här uppfattningen är vanlig, men den har sina svagheter. Uttrycket ‛ivrị (hebré) har nämligen samma ändelse som andra uttryck som bevisligen är patronymikon, dvs. namn som bildats genom att man har tillfogat en förstavelse eller ändelse till faderns eller en förfaders namn. Uttrycket mō’avị (moabit) betecknar således först och främst en som härstammar från Moab (Mō’ạv) och inte en som är från ett bestämt geografiskt område. Detsamma gäller uttrycken ‛ammōnị (ammonit), danị (danit) och många andra.

Om det nu var så att benämningen ”hebré” användes om Abraham bara därför att han ”gick över” Eufrat, skulle det dessutom ha varit en mycket bred benämning. Den skulle ha kunnat användas om vem som helst som hade gjort samma sak – och det fanns säkert många som gjorde sådana vandringar under århundradenas lopp. Uttrycket skulle i så fall ha varit unikt för Abraham bara om det var allmänt erkänt att det var på Guds befallning han gick över Eufrat. Det är tveksamt om de icke-israeliter som använde benämningen erkände detta, men det kan inte helt uteslutas.