Födelsekontroll — Vem bör bestämma? Du eller kyrkan?
Från Vakna!:s korrespondent i Spanien
”ETT barn är en ängel skänkt av Gud. Ju fler barn du har, desto mer är det som bevisar att Gud välsignar dig och använder dig till sin ära.”
Dessa ord av församlingsprästen vägde tungt för Joaquim. Han var arbetslös. Han och hans hustru, Lourdes, hade redan sex barn. Hur skulle de kunna ta hand om fler barn? Hans invändningar tystades genom varningen: ”Att undvika befruktning är synd. Du kommer att exkommuniceras om du gör det!” Pliktskyldigast födde Lourdes ytterligare tio barn, trots de ekonomiska svårigheter som denna utarmade portugisiska familj måste utstå.
Prästen upprepade bara en grundläggande katolsk lära — att äktenskapet skall vara fruktsamt och att varje par storsint skall vara ”villigt att välkomna de barn” som kan komma. Men på senare år har många katoliker uttryckt tvivel angående kyrkans officiella riktlinjer i den här frågan.
En fransk katolsk kvinna, som är mor till tio barn, utropade: ”Jag tycker att den romersk-katolska läran är omöjlig att leva efter i våra dagar för normala unga par som önskar leva sitt gifta liv inför Gud!” Kitty Parker från Kalifornien gav uttryck åt liknande tankar: ”Efter att ha samtalat, läst och bett under en längre tid bestämde min man och jag oss för att tillämpa födelsekontroll. Detta var vår första större brytning med kyrkan.” Judy Ford i Paignton i England tycker att ”den familj det gäller bör fatta beslutet utan att frukta för att bli tillrättavisad av kyrkan”.
Många uppriktiga katoliker frågar sig: ”Bör det i den här tiden av överbefolkning, utbredd fattigdom och hastigt uppväxande kåkstäder vara kyrkan som avgör om vissa preventivmetoder är rätta eller felaktiga?” Vem bör en katolik lyssna på? Påven, församlingsprästen eller sitt eget samvete?
Inte bara en 1900-talsfråga
Föräldrar har länge försökt att på olika sätt begränsa antalet barn. För mer än två tusen år sedan talade Aristoteles om värdet av att kontrollera befolkningstillväxten för att minska spridandet av fattigdomen. Han nämner några preventivmetoder som var vanliga på hans tid. I många länder bidrog också sedvänjan att i flera år dröja med avvänjningen till en lägre nativitet. Men ett av de vanligaste slagen av födelsekontroll, som fortfarande tillämpas i vissa länder, var barnamord. Det oönskade barnet, som ofta var en flicka, dödades skoningslöst.
På grund av att hälsovården på senare år har förbättrats i vissa afrikanska länder, får den genomsnittliga modern där ända upp till åtta barn. Om nativiteten i Indien (nästan fem barn för varje mor) fortsätter i sin nuvarande takt, kommer det landet att ha en befolkning på närmare en miljard vid sekelskiftet.
Många av dessa växande familjer strömmar till tredje världens hopplöst överbefolkade miljonstäder, till exempel Calcutta och Mexico City. Den senare skulle kunna ha en befolkning på något mellan 26 och 36 miljoner människor år 2000. Följaktligen tillämpar flertalet av dessa fattigare nationer något slags familjeplanering.
Samtidigt har nativiteten minskat avsevärt i många västländer, där det finns gott om familjeplaneringskliniker. Preventivmedel används av flertalet gifta par, oberoende av deras religion. De protestantiska kyrkorna lämnar i allmänhet frågan om användandet av preventivmedel till samvetet hos det par det gäller. Men år 1930 utformade påven Pius XI den nuvarande officiella katolska ståndpunkten, vilken förstärktes av påven Paul VI och har betonats av den nuvarande påven, Johannes Paulus II.
Ett dilemma för uppriktiga katoliker
Hur definieras då det officiella katolska beslutet om födelsekontroll? Enkelt uttryckt förklarar det att endast ”naturliga” metoder för födelsekontroll är moraliskt acceptabla. Den ”naturliga” metoden beskrevs av påven Johannes Paulus II såsom ”urskiljandet av den mänskliga fruktsamhetens rytmer och att man styr ... föräldraskapet enligt dessa rytmer”. Andra former av födelsekontroll är förbjudna.
Många katoliker finner tydligen rytmmetoden oanvändbar. De är således tvungna att antingen följa sitt eget samvetes röst eller sin kyrkas lära. I de flesta västländer visar pragmatiska katoliker en tendens att strunta i påvens uttalanden, även om detta inte sker utan en viss självrannsakan. Så är det också i övervägande katolska länder.
En fransk präst förklarar: ”Att ställa upp mycket höga normer, inte som direktiv, utan i absolut bemärkelse, leder till förekomsten av parallella kyrkor: Å ena sidan har man dem som fastställer lagen och en minoritet som lyder. Å andra sidan har man en majoritet, som gör vad den kan eller som rentav beslutar sig för att strunta i dessa mycket komplicerade principer.” I Spanien ignorerar mer än 60 procent kyrkans lära om födelsekontroll, trots att en bra bit över hälften av dessa betraktar sig själva som utövande katoliker. I Italien visade en nyligen gjord undersökning att det är mindre än 2 procent som definitivt ställer sig på den officiella kyrkliga ståndpunktens sida.
Denna oerhört stora avvikelse mellan det kyrkan lär och det som katoliker i allmänhet utövar är inte överraskande med tanke på de motstridiga uppfattningar som biskopar, präster och teologer har gett uttryck åt i den här frågan. Även om påvens uttalanden har varit otvetydiga, betraktar många högt uppsatta präster inte saken lika entydigt — somliga sjunger till och med öppet ut mot den officiella dogmen. Samtidigt är ofta lokala präster, som måste ge gifta par råd, ovilliga att göra moraliska bedömningar när det gäller detta. Den grundläggande frågan är således: Finns det klara gudomliga anvisningar angående födelsekontroll?
Vad är den bibliska synen?
De som argumenterar emot användandet av preventivmedel citerar ofta den bibliska befallning som gavs åt Adam och Eva: ”Var fruktsamma och föröka er, och uppfyll jorden.” (1 Moseboken 1:28) Men som den spanske författaren Ricardo Lezcano mycket riktigt konstaterade: ”Det verkar något motsägande att på 4.000 miljoner människor tillämpa den formel som gällde de enda två invånarna på planeten.” Denna befallning hade tydligen avseende på de speciella omständigheter som rådde då.
Födelsekontroll eller familjeplanering behandlas inte i bibeln. Även om bibeln fördömer sexuell omoraliskhet, lär den inte att endast fortplantning kan legitimera sexuellt umgänge mellan man och hustru. (Jämför Ordspråksboken 5:15—20; 1 Korintierna 7:2, 3.) I den här frågan, precis som i andra där det saknas tydlig vägledning i bibeln, måste därför varje par självt avgöra i enlighet med sitt samvete. Att egenmäktigt ställa upp normer för rätt eller fel skulle vara att gå ”utöver det som står skrivet”. — 1 Korintierna 4:6.
Detta betyder inte att varje slag av födelsekontroll är godtagbart i Guds ögon. Bibeln klargör att Gud värderar det ofödda barnets liv och lägger märke till fostrets utveckling. (Psalm 139:13—16; Jeremia 1:5) Under den mosaiska lagen riskerade den som oavsiktligt vållade ett ofött barns död ett strängt straff. (2 Moseboken 21:22, 23) Därför är abort något klandervärt från Guds ståndpunkt sett, och det är också varje anordning eller medicinering som släcker livet efter det att befruktningen har ägt rum.a I sällsynta fall kan en drastisk medicinsk åtgärd vara tillrådlig för att rädda moderns liv.
Det som således intuitivt kan vara uppriktiga katolikers uppfattning — att familjeplanering är något som varje gift par är bäst i stånd att avgöra — är precis det som bibeln visar.
Den slutsatsen kom Joaquim till, den portugisiske far som omnämndes tidigare, när han själv hade fått erfara de svårigheter och hjärtesorger som blev följden av att han rättade sig efter den katolska läran om födelsekontroll. Han började undersöka bibeln för att avgöra om andra av kyrkans dogmer kanske också bara var ”människobud” i stället för ”Guds befallning”. — Matteus 15:3, 9.
Som ett Jehovas vittne försöker han nu att inte följa människors påbud, utan i stället Jesu Kristi. (1 Korintierna 2:16) Varför inte göra en liknande undersökning? Jehovas vittnen i din trakt vill gärna hjälpa dig.
[Fotnoter]
[Ruta på sidan 24]
Motstridiga åsikter
◼ Humanae Vitae (Encyklika av påven Paul VI, 1968). Den äktenskapliga akten bör vara ”fullständigt mänsklig, fullständigt och uteslutande öppen för det nya livet”.
◼ Påven Johannes Paulus II. ”Användandet av preventivmedel är, om det bedöms objektivt, så ytterst otillåtet att det aldrig, inte av någon orsak, kan försvaras ... , eftersom man då påstår att det kan finnas situationer där det är tillåtet att inte erkänna Gud som Gud.”
◼ Den spanske kardinalen Narcisso Jubany Arnau. ”[Det är] en allvarlig synd att avsiktligt undvika befruktning.”
◼ Franska katolska biskopar i ett herdabrev (1968). ”Traditionell vishet dikterar hur man avgör vad som är den viktigaste plikten inför Gud i detta speciella fall. Paret måste självt fatta sitt beslut efter att under en längre tid ha ägnat sig åt gemensam begrundan.”
◼ Den katolske teologen Charles Curran. Efter den påvliga encyklikan år 1968 om födelsekontroll utfärdade Curran och omkring 600 andra katolska akademiker och kyrkliga befattningshavare en förklaring, där man betygade att varje par var berättigat att följa sitt eget samvete.
◼ En äldre fransk präst. ”Kyrkan kräver att få tala i termer som får den att förlora all sin trovärdighet. ... Den fortsätter att fastställa lagen för månen.”