Bibelns syn
Vad händer med själen efter döden?
JAMES KIDD, en tillbakadragen gruvarbetare, grubblade ofta över följande fråga: ”Har jag verkligen en själ, som lever som en del av mig?” Kidd, som var besatt av föresatsen att få de aningar som han haft i hela sitt liv bevisade, efterlämnade en liten förmögenhet på inemot 300.000 dollar och bestämde i sitt testamente att pengarna skulle användas till ”forskning efter några vetenskapliga bevis för att det finns en själ i människokroppen som lämnar den vid döden”.
I olikhet med Kidd är du kanske inte särskilt intresserad av att bevisa att du har en själ som överlever dig vid döden. Men längst bak i ditt sinne kanske du tror det. Miljoner människor i våra dagar gör det på grund av religiösa läror, rapporter angående erfarenheter av så kallat liv efter döden eller på grund av sina egna personliga känslor.
Intressant nog visade dock en undersökning som Vakna! företog bland sådana som tror på själens odödlighet att alla besvarade följande fråga på samma vis: ”Tror du att själen andas för att hålla sig vid liv?” ”Nej”, sade de.
En själ andas
I Första Moseboken, kapitel 2, vers 7 (NW), börjar den hänförande skildringen av skapandet av människan: ”Och Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken.”
Föreställ dig det underverk som ägde rum! Av jordens grundämnen formas 206 ben, invecklade organ, mer än 600 muskler och den häpnadsväckande hjärnan, alltsammans omgivet av en klädnad av hud, så att ett fullkomligt exemplar av en människa bildas. Men det behövs ytterligare en ”ingrediens” för att fullborda den fascinerande skapelseakten: någonting som kan påverka denna kropp och få den att leva. Gud började då ”att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt”. Genom att på detta stadium introducera luft (med dess syre) påverkade Gud samtidigt miljoner celler i den fysiska kroppen genom ande, eller livskraft. Denna människa, som nu levde och kallades Adam, inandades och utandades omkring 14 gånger i minuten, det vill säga mer än 20.000 gånger per dygn! Lägg märke till, i det vi avslutar vers 7, att den nu levande människan, som andades, kallas ”en levande själ”.
Detta resultat kan jämföras med den här tidskriften, som du nu läser. Den består av papper, färg och lim. Men var för sig är dessa beståndsdelar ointressanta. Det är bara om de förenas som man får en tidskrift. Den fysiska kroppen, andedräkten och livskraften är därför av föga värde utan varandra. Men förenade utgör de en levande själ. Adam ”blev” således en levande själ.
Eftersom ingenting sägs som innebär att en själ inplantades i den första människan, eller att hon fick en sådan, måste vi fråga: Om själen ”blev” till först efter det att andningen började, varför skall man då dra den slutsatsen att den fortsätter att leva när en människa upphör att andas och dör? Man kan inte ta miste på detta faktum: Andningen är av livsavgörande betydelse för en själ.
Bibelns skribenter använder således ofta ordet ”själ” som en synonym för en människa som andas. Lägg till exempel märke till vad som hände med Guds folks fiender i Kanaans land. Guds folk ”tog till att slå varje själ som var däri [i landet] med svärdsegg, i det de vigde dem åt tillintetgörelse. Alls inget som andades lämnades kvar.” (Josua 11:11, NW) Varje själ var något som andades. Det som andades var likaledes en själ. Det var en köttslig, synlig, en med andningsförmåga utrustad människa som dog, inte ett osynligt andeväsen.
Är alla levande skapelser själar?
Även om människan skiljer sig från djuren, är det inte på grund av att hon är en själ. När Gud släppte lös den förödande flodens vatten på Noas tid, dog allt kött, de flygande varelserna, husdjuren, de vilda djuren, de myllrande skapelserna och människorna. Allting, vari livskraftens andedräkt var verksam i dess näsborrar, dog. Dessa samma djurarter kallas i skapelseberättelsen för ”levande själar”. — 1 Moseboken 7:21, 22; 1:24; NW.
Som det visas i bibeln behöver allt kött, alla de myllrande skapelserna och människorna, luft och är beroende av sina varierande andningssystems funktion för att fortsätta att leva som själar. När denna livsuppehållande process upphör, återvänder en själ till stoftet. Själen — om det nu är en människa eller ett djur — blir omedveten och icke-existerande. — 1 Moseboken 3:19; Psalm 146:4.
En själ kan leva för evigt!
Eftersom tron på att själen lever vidare efter döden är så vittutbredd, är det uppenbart att människor instinktivt känner att livet måste ha mera att ge än vad de nu erfar. Dessa känslor är ganska naturliga, ty det sägs i bibeln att Gud ”har ... lagt evigheten i människornas hjärtan”. (Predikaren 3:11) För många kommer denna längtan efter ”evigheten”, det vill säga att få leva för evigt, faktiskt att bli förverkligad. Först är det något som måste rättas till, den ofullkomlighet och synd som vållar att människosjälen dör. (Romarna 5:12) Sedan dessa väl har avlägsnats, kan människokroppen, uppehållen av Gud, leva för evigt. — Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Men vilket hopp finns det för dem som redan är döda? Det forskningssällskap, som nämndes som förmånstagare i Kidds testamente, kunde inte finna svaret. Efter fyra års undersökning kunde det inte bevisa att människosjälen är en särskild del av en människa, som lämnar kroppen vid döden. Men hur positivt är inte bibelns hopp! Löftet om att döda själar skall föras tillbaka till mänskligt liv på jorden, ja, uppväckas, är säkert och visst. — Johannes 5:28, 29; Apostlagärningarna 24:15; Hebréerna 6:18.
Alla de människor som får uppstå kommer sedan att få lära sig vad Guds uppsåt är med människosjälen. Och för dem som tillämpar Guds ord och som är ”av det slag som har tro, så att själen bevaras vid liv”, behöver andningsprocessen aldrig upphöra! — Hebréerna 10:39.
[Bilder på sidan 26]
Alla dessa är själar