Religionens framtid mot bakgrund av dess förflutna —

Del 1: 4026—2370 f.v.t. — Religiös splittring — Hur den började

”Människan är till sin läggning en religiös varelse.” Edmund Burke, irländsk statsman på 1700-talet

MÄNNISKAN har ett instinktivt behov av att tillbe. The New Encyclopœdia Britannica framhåller: ”Såvitt forskarna vet har det aldrig funnits ett folk som inte har haft någon form av religion.” Redan den förste mannen och den första kvinnan vände sig av naturliga skäl med djup vördnad till sin Skapare. De såg upp till honom som en auktoritet som kunde ge dem vägledning och råd. I det stora hela kan det därför sägas att religionen tog sin början på jorden i och med Adams skapelse. Enligt bibelns kronologi inträffade denna händelse år 4026 f.v.t.

Någon kanske opponerar sig mot uttrycket ”Adams skapelse”. Men den obevisade evolutionsteorin har på sista tiden drabbats av allvarliga bakslag, även från sina egna anhängare. Ytterligare upplysningar angående detta ämne finns i boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse?, utgiven av Sällskapet Vakttornet.

I våra dagar kan ingen på sakliga grunder hävda att bibelns berättelse om ett gemensamt mänskligt ursprung är ovetenskaplig. Tidskriften Newsweek publicerade år 1988 en artikel som visade att genetiker nu tycks vara överens om att alla nutidsmänniskor härstammar från en och samma mor. Den innehöll följande citat av Harvard-paleontologen S. J. Gould: ”Trots yttre skillnader är alla människor egentligen medlemmar av en och samma art och har ett gemensamt geografiskt ursprung av relativt sent datum.” Han tillägger: ”Det finns ett slags biologiskt broderskap som är mycket mer djupgående än vi någonsin tidigare insett.”

Dessa fakta talar för bibelns exakthet. Vi ser att det inte finns någon anledning att betvivla dess redogörelse för hur den religiösa splittringen började.

Hur den enda religionen blev två

The Encyclopedia of Religion förklarar att nästan alla kända religioner har vissa trosuppfattningar som är förvånansvärt likartade, trots skillnader i detaljer. De lär till exempel att människan föll från en ursprunglig ställning av gudomlig ynnest, att döden är något onaturligt och att ett offer är nödvändigt för att återfå Guds ynnest. Dessa tungt vägande indicier pekar på ett gemensamt ursprung för våra dagars religioner.

Bibeln förklarar hur detta gick till. Den berättar att den förste mannen och den första kvinnan förkastade Guds vägledning och vände sig till en annan källa för att få vägledning och råd. Även om de tydligtvis inte kände till något om Satan och hans uppror mot Gud, slog de in på en kurs av oberoende och följde en skapad varelses råd — i detta fall representerad av ormen — i stället för Skaparens. Längre fram i bibeln avslöjas det att det var Satan som låg bakom ormens förledande ord. — 1 Moseboken 2:16—3:24; Uppenbarelseboken 12:9.

Så gick det till när människan vände sig bort från teokratiskt styre och ställde upp egna normer för det som var gott och det som var ont. Genom att handla självsvåldigt ledde Adam och Eva in mänskligheten på en kurs som skulle komma att resultera i många olika religioner, vilka alla gick ut på falsk tillbedjan till skillnad från den sanna tillbedjan som utövats av Jehovas trogna vittnen historien igenom. Den som antingen direkt eller indirekt vunnit fördelar av denna falska tillbedjan är den store motståndaren, Satan. Därför kunde aposteln Paulus skriva: ”De ting, som nationerna offrar, offrar de åt demoner och inte åt Gud; och jag vill inte att ni skall bli delaktiga med demonerna.” Han fortsatte med att visa att det bara finns två slags tillbedjan och skrev: ”Ni kan inte dricka Jehovas bägare och demoners bägare; ni kan inte ha andel i ’Jehovas bord’ och demoners bord.” — 1 Korintierna 10:20, 21.

Adams uppror blev alltså inledningen till en andra form av tillbedjan, en tillbedjan där det skapade sattes framför Skaparen. Den verklige befrämjaren av den här nya religionen var den nye självutnämnde ”guden”, Satan, djävulen. — 2 Korintierna 4:4; 1 Johannes 5:19.

Adams och Evas två första söner, Kain och Abel, frambar offer åt Skaparen, vilket vittnar om att båda två var religiöst sinnade. Den följande händelseutvecklingen visade emellertid att de inte var förenade i religiöst avseende. Detta kom i dagen efter mindre än 130 år av människans historia, då ett offer som frambars av Abel godtogs av Skaparen, medan Kains offer förkastades. Gud var uppenbarligen inte villig att acceptera att var och en hade sin egen religion. Detta retade Kain och drev honom att mörda sin bror. — 1 Moseboken 4:1—12; 1 Johannes 3:12.

För första gången i människans historia hade religiöst hat besudlat jorden med oskyldigt blod. Det skulle dock inte bli sista gången. ”Sanningen [är] att troligtvis hälften av alla krig som nu pågår runt om i världen antingen är uppenbart religiösa konflikter eller har med religiösa meningsskiljaktigheter att göra”, förklarade en nutida tidningskolumnist.

I Kains och Abels brorson Enos’ livstid ”började man anropa Jehovas namn”. (1 Moseboken 4:26, NW) Eftersom Abel redan tidigare hade anropat Guds namn i tro, är det underförstått att detta senare anropande av ”Jehovas namn” innebar att människor började profanera namnet eller använda det på ett kränkande sätt. Det var tydligen fråga om religiös skrymtaktighet.

Jerusalemtargumen, en judisk parafras, förklarar: ”Det var i den generationens tid som människorna började avvika från sanningen och göra sig avgudar, och de uppkallade sina avgudar efter Herrens namn.” Ända sedan dess har den falska religionen kännetecknats av att man dyrkat avgudar samtidigt som man påstått sig representera Gud.

I Judas, vers 14, 15, kan vi läsa om den trogne Enoks profetia beträffande avgudadyrkande människor under det första årtusendet. Han sade: ”Se! Jehova kom med sina heliga myriader för att verkställa dom mot alla och för att bevisa att alla de ogudaktiga var skyldiga till alla sina ogudaktiga handlingar, som de hade begått på ett ogudaktigt sätt, och till alla de chockerande ting, som ogudaktiga syndare hade uttalat mot honom.” Denna profetia uppfylldes under det andra årtusendet av människans historia, när den falska religionen snabbt grep omkring sig. Denna ogudaktighet kan även ha inbegripit dyrkan av de änglar som i trots mot Gud hade materialiserat sig och gift sig med ”människornas döttrar” här på jorden och frambringat en bastardavkomma, ”forntidens väldiga män, som var så kända”. — 1 Moseboken 6:4.

Noa, däremot, ”fann ynnest för Jehovas ögon”, därför att han ”vandrade med den sanne Guden”. (1 Moseboken 6:8, 9, NW) Han och hans familj — sammanlagt åtta personer som höll fast vid den sanna religionen — var en liten minoritet i jämförelse med de ogudaktiga. Eftersom den falska religionen och dess utövare var i majoritet, var ”människans uselhet ... mycket stor på jorden”, och ”jorden blev uppfylld av våld”. (1 Moseboken 6:5, 11, NW) Gud beslöt sig för att sända en vattenflod för att tillintetgöra de människor som utövade falsk religion. Endast Noa och hans familj överlevde, tack vare Guds beskydd, och detta var skäl nog för dem att efteråt ”bygga ett altare åt Jehova” som en handling av sann tillbedjan. (1 Moseboken 8:20, NW) Floden hade tydligt visat vilket av de två religiösa systemen på Noas tid som var sant och vilket som var falskt.

Det som här har sagts bygger på förutsättningen att bibelns redogörelse är sann. Förutom de bevis för detta som nämndes i början av artikeln kan du också ta del av det bevismaterial som presenteras i rutan ”Har det verkligen inträffat en världsomfattande syndaflod?”

Religionens framtid och din framtid

Att skaffa sig kunskap om religionens roll i gången tid är mycket viktigt, eftersom det i grund och botten bara finns två slags religion — en som är välbehaglig för människans Skapare och en som är helt oacceptabel. Vill man ha Skaparens godkännande måste man därför, logiskt sett, dela hans uppfattning om religion. Som redan nämnts är det något som rör oss alla, eftersom ”människan ... till sin läggning [är] en religiös varelse”.

När vi blickar tillbaka på religionens roll i historien, låt oss då göra det med ett öppet sinne och, vad som är ännu viktigare, med ett mottagligt hjärta. Närhelst vi undersöker en viss religion, låt oss då stanna upp och fråga oss om dess läror är förståeliga, rediga och logiska. Och hur är det med dess frukter? Har den dragit sina medlemmar närmare Skaparen genom att inskärpa hos dem vikten av att lyda hans befallningar, eller har den i stället låtit dem sätta upp sina egna levnadsregler? Har religionen lärt människor att förtrösta på att Gud skall lösa världens problem? Eller har den vilselett dem till att förlita sig på politiska lösningar? Har den främjat endräkt och fred bland jordens invånare, eller har den gett upphov åt splittring och uppviglat till krig?

Dessa och andra frågor kommer att hjälpa oss att skilja mellan den enda ursprungliga religion som härstammar från människans Skapare och de många förfalskningar som har sitt ursprung hos hans motståndare.

Bär religionen en del av skulden för våra dagars sammanbrott av moraliska och etiska värderingar? Följande artikel kommer att beröra den frågan.

[Ruta på sidan 7]

Har det verkligen inträffat en världsomfattande syndaflod?

”Den vattenflod som omnämns i Första Moseboken är ingalunda någon för senare geologisk historia osannolik händelse, utan den passar helt naturligt in under denna period. ... Det var i själva verket den mest sannolika tidsperioden för en sådan snabb och våldsam omvälvning.” — The Flood Reconsidered.

”Arkeologerna har också grävt fram andra versioner av syndaflodsberättelsen [i Första Moseboken]. ... Likheterna är mer slående än olikheterna.” — Digging Up the Bible Lands.

”En världskatastrof under vilken jorden var översvämmad eller täckt av vatten [är] ett begrepp som påträffas i nästan alla länders mytologi. ... I inkafolkets mytologi förorsakades den av den högste guden, Viracucha, som var missbelåten med de första människorna och beslöt sig för att tillintetgöra dem.” — Funk and Wagnalls Standard Dictionary of Folklore, Mythology and Legend.

”Ännu större likheter med skildringen i Första Moseboken finner vi i ett annat babyloniskt epos, vars hjälte bär namnet Gilgamesj. ... Det tillkom med största sannolikhet någon gång i början av det andra årtusendet. ... [Lertavla XI] är praktiskt taget intakt och ger oss därför den mest fullständiga versionen av syndaflodsberättelsen i kilskrift.” — Encyclopœdia Judaica.

”I likhet med hebréerna, babylonierna, grekerna, nordmännen och andra folk i Gamla världen hade många indianstammar i Nord- och Sydamerika legender om en syndaflod. ... I en redogörelse av pastor Myron Eells från år 1878 heter det: ’När de första missionärerna anlände ... , fann de att indianerna hade egna legender om en flod, och att en man och hans hustru överlevt på en flotte.’” — Indian Legends of the Pacific Northwest.