Israeliterna lämnade i all hast Egypten pådrivna av egyptierna, men det skedde ändå på ordnat vis: ”Det var i stridsformering som Israels söner drog upp från Egyptens land”, dvs. möjligen som en här bestående av fem avdelningar: förtrupp, eftertrupp, huvudstyrka och två flyglar. Det var inte bara Mose som anförde dem. Jehova visade också tydligt att han var deras ledare, åtminstone från det att de hade slagit läger i Etham. Han lät en molnpelare leda dem om dagen, och den blev till en eldpelare om natten för att ge dem ljus. (2Mo 13:18–22)

En annan anledning till att några menar att israeliterna gick genom Wadi Tumilat är teorin att övergången av Röda havet egentligen inte alls skedde vid Röda havet utan på en plats längre norrut. Vissa forskare har förespråkat att det var sjön Serbonis (Sabkhat al-Bardawil) vid Medelhavskusten som israeliterna gick över och att de alltså gick norrut när de hade lämnat Wadi Tumilat. Denna uppfattning är i direkt strid med Bibelns ord om att Gud själv förde israeliterna bort från den väg som ledde till filistéernas land. (2Mo 13:17, 18) Andra som också menar att israeliterna färdades genom Wadi Tumilat hävdar att övergången ägde rum i området kring Bittersjöarna norr om Suez.

Röda havet, inte ”sävhavet”. Det sistnämnda synsättet grundar sig på argumentet att det hebreiska uttrycket jam-sụf (som återges med ”Röda havet”) ordagrant betyder ”vasshavet”, ”rörhavet” eller ”sävhavet” och att israeliterna därför inte gick över Röda havets västliga arm, dvs. Suezviken, utan bara korsade en sumpmark, t.ex. området kring Bittersjöarna. Men den uppfattningen överensstämmer inte med den grekiska Septuaginta, eftersom jam-sụf där är översatt med det grekiska namnet erythrạ thạlassa, som ordagrant betyder ”Röda havet”. Men långt viktigare är att både Lukas, som skrev Apostlagärningarna (och citerade Stefanus), och aposteln Paulus använde detta grekiska namn när de berättade om uttåget ur Egypten. (Apg 7:36; Heb 11:29; se RÖDA HAVET.)