SÄNG
På Bibelns tid varierade människors sovplatser, precis som nu, i fråga om typ, stil och konstruktion, beroende på personens ekonomi, hans ställning i samhället samt seder och bruk. Fattiga människor, herdar och resande sov ofta på marken, kanske med en dyna eller matta som underlag. Härskare och rika människor hade däremot kostbara och konstfärdigt utsmyckade sängar i sina bostäder.
Det vanliga hebreiska ordet för ”säng” är mishkạv, av roten shakhạv (lägga sig). (1Mo 49:4; 3Mo 26:6) Det vanliga grekiska ordet är klịnē, av klịnō (böja, luta, lägga). (Mt 9:2; Lu 9:58, Int) Ett annat grekiskt ord för ”säng”, koitē, som enligt grundbetydelsen betecknar en plats där man lägger sig (Lu 11:7), används också om den ”äktenskapliga sängen” (Heb 13:4) och ”olovligt könsumgänge” (Rom 13:13); i överförd bemärkelse används det om att bli havande (Rom 9:10). Andra hebreiska ord för platser där man kan lägga sig är mittạh (divan, vilobädd), ‛ẹres (bädd, divan, läger, säng) och jatsụa‛ (viloläger). Det grekiska ordet krạbattos avser en bår. (Mk 2:4) Den likbår som användes till transport av döda vid begravningar kallades sorọs. (Lu 7:14) Bibelskribenterna gjorde inte alltid skillnad mellan dessa olika begrepp utan använde ofta två eller flera ord om samma sak. (Se t.ex. 1Mo 49:4 [”säng” och ”viloläger”]; Job 7:13 [”bädd” och ”säng”]; Ps 6:6 [”vilobädd” och ”säng”]; Mt 9:6; Mk 2:11 [”säng” och ”bår”].) Man använde en säng när man sov om natten eller vilade sig under dagen (2Sa 4:5–7; Job 33:15) och när man var sjuk eller hade sexuellt umgänge (Ps 41:3; Hes 23:17) och som viloplats för en död i en stor grav (2Kr 16:14). Seden att ligga till bords förutsatte att man hade vilobäddar. (Est 7:8; Mt 26:20; Lu 22:14)
I regel fanns det olika tillbehör till sängarna, till exempel en kudde. När Jesus for över Galileiska sjön i en båt somnade han ”på en kudde” i båtens akter. (Mk 4:38) Under den kallare årstiden använde man ett vävt lakan eller något annat som täcke (Jes 28:20), men vanligtvis sov man i de kläder man hade på sig på dagen; det var därför den mosaiska lagen förbjöd att man behöll en annan persons klädnad efter solnedgången: ”Den är ju hans enda täcke. ... Vad skall han annars lägga sig i?” (2Mo 22:26, 27)
I Orienten bestod sängen ofta av en enkel strå- eller sävmatta, som kanske gjordes lite bekvämare med ett vadderat tyg eller ett slags madrass. När den inte användes rullades den ihop och lades undan. En mer permanent anordning kunde vara en träram eller en sängstomme, som gjorde att man kom upp en bit från marken eller golvet. (Mk 4:21) Denna typ av säng användes om dagen till att sitta på. De enkla sängar som liknade bårar vägde inte mycket och var därför lätta att bära. (Lu 5:18, 19; Joh 5:8; Apg 5:15)
De rika hade sängar som var draperade med vackra broderier. ”Jag har bäddat min divan med täcken, med mångfärgat linne från Egypten. Jag har bestänkt min säng med myrra, aloe och kanel”, sade den förföriska prostituerade kvinnan. (Ord 7:16, 17) Det talas också om ”divaner av guld och silver” i ett persiskt palats, och profeten Amos sade att de upproriska israeliterna satt ”på en praktfull vilobädd och på en damaskusdivan” och låg på ”elfenbensvilobäddar”. (Est 1:6; Am 3:12; 6:4)
De som hade råd att bo i stora hus hade inre sovrum eller sängkammare. (2Mo 8:3; 2Ku 6:12; 11:2) Om sommaren, då det var varmt, sov man ofta på hustaken, där det var svalare.
Olika typer av sängar omtalas också bildligt i Bibeln. De dödas tillstånd liknas till exempel vid att ligga på en säng. (Job 17:13; Hes 32:25) Jehovas lojala skall ”ropa högt av fröjd på sina sängar”, men de egensinniga skall ligga på sina sängar och tjuta och tänka ut det som är ont. (Ps 149:5; Hos 7:14; Mik 2:1) I motsats till Ruben, som i fräck tygellöshet hade umgänge med sin far Jakobs bihustru och därför vanhelgade sin fars säng (1Mo 35:22; 49:4), får de kristna inte på något sätt befläcka ”den äktenskapliga sängen”, den heliga äktenskapsanordningen. (Heb 13:4)