SPETÄLSKA

Sjukdom som i Bibeln betecknas med det hebreiska ordet tsarạ‛ath och det grekiska ordet lẹpra.

I Bibeln används begreppet ”spetälska” i en vidare bemärkelse än i dag, för det var inte bara människor utan också klädesplagg och hus som kunde bli angripna. (3Mo 14:55) Den sjukdom som i våra dagar kallas spetälska eller lepra kallas ibland Hansens sjukdom efter den norske läkaren Gerhard Henrik Armauer Hansen, som upptäckte den bakterie som man menar orsakar sjukdomen. Det råder emellertid inga tvivel om att den sjukdom som i dag kallas lepra också förekom i Mellanöstern på Bibelns tid.

Olika former och verkningar av sjukdomen. Man skiljer i dag mellan tre former av lepra, en sjukdom som för övrigt inte är särskilt smittsam. Vid lepromatös lepra bildas förtjockningar och knutor i huden, först i ansiktet och sedan på andra delar av kroppen. Dessutom angrips slemhinnorna i näsan och i halsen. En annan form är tuberkuloid lepra, som är en mindre allvarlig form. Den angriper i synnerhet perifera nerver och kan yttra sig i att huden blir öm, men den kan också orsaka känselbortfall. Den tredje formen är en mellanform och uppvisar symtom från båda de andra formerna.

Efter hand som sjukdomen framskrider kan de svullnader som bildats bli till vätskande sår; håret och ögonbrynen kan falla av, och naglarna kan bli sköra, lossna och falla av. Sedan kan den drabbades fingrar, lemmar, näsa eller ögon långsamt förstöras. De svåraste fallen slutar med döden. Att den ”spetälska” som omtalas i Bibeln var en så pass allvarlig sjukdom framgår av det Aron sade om att det var en sjukdom som medförde att den drabbades kött blev ”till hälften förtärt”. (4Mo 12:12)

Mot bakgrund av denna beskrivning kan man bättre förstå varför denna fruktade sjukdom omtalas som den gör i Bibeln och vilka ohyggliga konsekvenser det fick för Ussia när han i sitt högmod försökte bränna rökelse i Jehovas tempel. (2Ku 15:5; 2Kr 26:16–23)

Diagnos. Genom den mosaiska lagen gav Jehova israeliterna upplysningar som hjälpte prästerna att diagnostisera spetälska och att skilja mellan denna sjukdom och andra mindre allvarliga hudåkommor. Av beskrivningen i 3 Moseboken 13:1–46 framgår det att spetälska kunde börja med utslag, skorv, en fläck, en böld eller ett brännsår. Ibland var symtomen mycket tydliga. Håret på det angripna stället hade då blivit vitt, och angreppet såg ut att ligga djupare än huden. Det kunde till exempel vara ett vitt utslag på huden som gjorde att håret också blev vitt, och i utslaget kunde det synas ”levande rått kött”. Detta var ett tecken på spetälska, och den spetälske skulle förklaras oren. Men om angreppet inte låg djupare än huden skulle den drabbade sättas i karantän och därefter undersökas av prästen, som skulle fatta det avgörande beslutet.

Man tog i betraktande att spetälskan kunde nå ett stadium då den inte längre var smittsam. När den hade brett ut sig över hela kroppen och allt hade blivit vitt och när det inte syntes något levande rått kött, var det ett tecken på att sjukdomen hade gått tillbaka och att det endast var spåren av dess härjningar som fanns kvar. Prästen skulle då förklara den drabbade ren, eftersom sjukdomen inte längre utgjorde någon fara för andra. (3Mo 13:12–17)

Om den spetälske blev frisk igen fanns det regler för hur han skulle rena sig ceremoniellt. Bland annat skulle prästen frambära offer för hans räkning. (3Mo 14:1–32) Men om den drabbade inte hade blivit frisk och prästen förklarade honom oren skulle han gå med sönderrivna kläder, hans hår skulle vara ovårdat, och han skulle täcka över mustaschen eller överläppen och ropa: ”Oren, oren!” Han skulle bo för sig själv utanför lägret. (3Mo 13:43–46) Denna åtgärd vidtogs för att den spetälske inte skulle smitta dem som bodde i lägret, där Jehova hade sin boning. (4Mo 5:1–4) Det verkar som om de spetälska på Bibelns tid höll ihop eller bodde tillsammans i grupper, så att de kunde hjälpa varandra. (2Ku 7:3–5; Lu 17:12)

På klädesplagg och hus. Klädesplagg av ull eller lin och föremål av skinn kunde också angripas av spetälska. Angreppet kunde kanske tvättas bort, och det fanns regler för hur föremål skulle sättas i karantän. Men om det gulgröna eller rödaktiga angreppet inte försvann var det elakartad spetälska, och föremålet skulle då brännas. (3Mo 13:47–59) Om gulgröna eller rödaktiga fördjupningar visade sig på väggen av ett hus skulle prästen låta stänga huset. Det kunde bli nödvändigt att riva ut de stenar som hade angripits och skrapa huset invändigt och lägga stenarna och det borthuggna lerbruket på en oren plats utanför staden. Om angreppet kom tillbaka skulle huset förklaras orent och rivas, och byggnadsmaterialen skulle läggas på en oren plats. Men om huset förklarades rent skulle det renas ceremoniellt efter bestämda regler. (3Mo 14:33–57) Några menar att den spetälska som angrep klädesplagg och hus var någon form av mögel eller röta, men det kan inte slås fast med säkerhet.

Som ett tecken. Ett av de tecken som Mose skulle utföra för att visa att Jehova Gud hade sänt honom inbegrep spetälska. På Jehovas befallning stack Mose in handen i det övre vecket på sin klädnad, och när han drog ut den ”var handen angripen av spetälska och var som snö”. När han stack tillbaka handen i det övre vecket och drog ut den igen blev den åter ”som hans övriga kött”. (2Mo 4:6, 7) Mirjam drabbades av spetälska och blev ”vit som snö” som ett straff från Gud för att hon hade kritiserat Mose. Mose bad att Gud skulle göra henne frisk, vilket också skedde, men hon sattes i karantän utanför lägret i sju dagar. (4Mo 12:1, 2, 9–15)

På Elisas tid. Aramén Naaman var en ”tapper, väldig man, men han var spetälsk [el.: men han hade en hudsjukdom]”. (2Ku 5:1, not) Hans stolthet höll på att kosta honom möjligheten att bli botad, men till slut gjorde han som Elisa sade. Han doppade sig sju gånger i Jordan, och ”hans kött läktes och blev som en liten pojkes kött, och han blev ren”. (2Ku 5:14) Han började därefter tillbe Jehova. Men Elisas girige tjänare Gehasi bad i profetens namn Naaman om en gåva och gav därmed en missvisande bild av sin herre och utnyttjade i själva verket Guds oförtjänta omtanke för sin egen materiella vinning. På grund av detta missdåd lät Gud honom drabbas av spetälska så att han blev ”vit som snö”. (2Ku 5:20–27)

Att det fanns ett antal spetälska i Israel på Elisas tid framgår av att det sägs att fyra spetälska män uppehöll sig utanför Samarias port då Elisa befann sig i staden. (2Ku 7:3) Israeliterna i allmänhet trodde emellertid inte på gudsmannen Elisa, precis som judarna i Jesu hemtrakt inte ville godta Jesus. Jesus sade därför: ”Det fanns många spetälska i Israel på profeten Elisas tid, och ingen av dem blev renad, men däremot Naaman, mannen från Syrien.” (Lu 4:27)

Botade av Jesus och hans lärjungar. Under sin tjänst i Galileen botade Jesus en man som enligt Lukas beskrivning var ”full av spetälska”. Jesus beordrade honom att inte berätta det för någon och sade: ”Men gå och visa dig för prästen och frambär ett offer i samband med din rening, alldeles som Mose har föreskrivit, till ett vittnesbörd för dem.” (Lu 5:12–16; Mt 8:2–4; Mk 1:40–45)

När Jesus sände ut de 12 apostlarna uppmanade han dem bland annat: ”Gör spetälska rena.” (Mt 10:8) När han senare färdades genom Samarien och Galileen botade han tio spetälska i en by. Bara en av dem, en samarier, vände tillbaka och ärade Gud med hög röst och ”föll ner på sitt ansikte vid Jesu fötter och tackade honom” för det han hade gjort. (Lu 17:11–19) Det kan också nämnas att när Maria smorde Jesus med dyrbar, välluktande olja några dagar före hans död befann han sig i huset som tillhörde Simon den spetälske (en man som han kanske hade botat) i Betania. (Mt 26:6–13; Mk 14:3–9; Joh 12:1–8)