Från vaggan till graven — Vårt största behov är kärlek

Kärlek är vårt största behov. Spädbarn dör när de inte får kärlek. Äldre människor tynar bort på grund av brist på kärlek. Sjukdomar florerar i dess frånvaro. Böcker skrivs om kärlek. Grupper samlas till kontaktkurser i sitt sökande efter kärlek. Filmer och teaterpjäser förvränger och förnedrar den. De som har sexuellt umgänge kallar det att ”älska” och visar därmed sin okunnighet om den. En korrumperad och våldspräglad värld avvisar det enda slag av kärlek som skulle kunna rädda den såsom varande opraktiskt. Ändå är denna livsfrälsande kärlek vårt största behov.

VID ett seminarium för affärsfolk, där man behandlade mänskliga relationer, berättade talaren om en sjukhussal som var fylld av föräldralösa spädbarn. I en lång sängrad blev spädbarnen sjuka och somliga av dem dog — med undantag av barnet i sängen längst bort. Det mådde bra. Läkaren var förbryllad. Alla barnen matades, badades och hölls varma — det var ingen skillnad i den omvårdnad de fick. Ändå var det bara barnet i sängen längst bort som växte till sig. Månaderna gick, nya spädbarn togs in och historien upprepade sig hela tiden: Endast barnet i sängen längst bort mådde bra.

Slutligen gömde sig läkaren för att hålla vakt. Vid midnatt kom städerskan in och knäskurade golvet från ena änden till den andra. När golvet var klart reste hon sig, sträckte på sig och gned sig över ryggen. Sedan gick hon till sängen längst bort, tog upp barnet och gick omkring med det, medan hon kelade med det, talade med det och vaggade det i sina armar. Sedan lade hon tillbaka det i sängen och gick. Läkaren höll vakt även nästa natt, och nästa. Varje natt hände samma sak. Det var alltid barnet i sängen längst bort som togs upp, som det kelades och pratades med och som fick kärlek. Och i alla nya spädbarnsgrupper som blev intagna var det alltid barnet i sängen längst bort som växte till sig, medan de andra blev sjuka och somliga dog.

Tidskriften Psychology Today säger att ”under de perioder då hjärnan formas och växer kan ett berövande av vissa sinnesintryck — såsom avsaknad av fysisk kontakt och vyssjande från moderns sida — medföra en ofullständig eller skadad utveckling av den del av nervsystemet som styr känslorna”. Ett barn lär sig att älska genom en kärleksfull mor. Inom några minuter efter födelsen har det uppstått ett band mellan modern och barnet. Ett ömsesidigt utbyte av kärlek kommer sedan att ge näring åt tillgivenheten dem emellan, såsom boken Gör ditt familjeliv lyckligt visar på sidan 101:a

”En mor lutar sig över sitt barn, där det ligger i sängen, lägger sin hand på barnets bröst och ruskar det varligt, medan hon låter sitt ansikte komma allt närmare barnets och säger: Jag ser dig! Jag ser dig! Barnet fattar förstås inte orden (som inte heller är särskilt förnuftiga). Men det vrider på sig och kurrar av belåtenhet, för det uppfattar att den lekfulla handen och stämmans tonfall klart och tydligt säger det: Jag älskar dig! Jag älskar dig! Det får ny tillförsikt och känner sig tryggt. Spädbarn och barn i koltåldern, som får erfara kärlek, tycker mycket om detta, och de försöker ta efter och själva visa kärlek genom att lägga sina små armar om sin mors hals och ge henne hänförda kyssar. De gläder sig över det hjärtevärmande, känslomässiga gensvar detta framkallar hos mamma. De börjar inhämta den viktiga lärdomen att det ligger lycka i att ge såväl som i att få kärlek, att de genom att visa kärlek skördar genkärlek. — Apostlagärningarna 20:35; Lukas 6:38.”

Under årens lopp har spädbarns behov av kärlek påvisats genom många undersökningar. Tidskriften Scientific American publicerade följande rapport: ”René Spitz vid New Yorks psykoanalytiska institut och hans kollega Katherine Wolf undersökte 91 barn vid olika hem för hittebarn i östra USA och Canada. De fann att barnen genomgående var ängsliga och olyckliga. Deras fysiska tillväxt var hämmad, och deras vikt ökade inte normalt — i vissa fall minskade den till och med. Långa perioder av sömnlöshet och perioder av dvala avlöste varandra. Av dessa 91 barn, som ingick i Spitz’ och Wolfs undersökning, dog 34 ’trots bra mathållning och minutiös medicinsk vård’.”

En psykiater i Florida sade: ”Ett barn som inte får tillräckligt med kramar och smek kan, när det växer upp, isolera sig och bli tillbakadraget och otillgängligt. ... Den fysiska kroppskontakten mellan barnet och föräldern är så väsentlig i barnets uppfostran att det i vissa fall har hänt att barn som inte har blivit kramade och smekta under sitt första levnadsår inte har överlevt.”

En redogörelse över de upptäckter som dr James Prescott vid Amerikanska hälsoinstitutet har gjort konstaterar: ”Från födelseögonblicket berövas många amerikaner någonting som skulle kunna förhindra att de som vuxna blev kriminella, mentalsjuka eller våldsinriktade. Detta någonting är fysisk kontakt och ömhet — en sorts ’sinnlig njutning’ som människor är i behov av i lika hög grad som av mat.” Psychology Today instämmer i detta. Angående spädbarnets behov av att bli vaggat och få fysisk kontakt heter det i tidskriften: ”Eftersom samma funktioner påverkar hjärncentra som är knutna till våld, ... kan ett försummat barn få svårigheter med att styra sina våldsimpulser när det blir vuxet.”

I tidskriften Journal of Lifetime Living hette det vid ett tillfälle: ”Psykiatrer har, i sin glödande kamp mot mentalsjukdomar, till sist kommit till slutsatsen att roten till mentalsjukdomar är kärlekslöshet. Barnpsykologer som tvistar om huruvida ett barn skall matas efter schema eller efter behov, och om det skall agas eller inte, har funnit att allt detta inte spelar någon roll så länge som barnet är älskat. Sociologer har funnit att kärlek är lösningen på missanpassning i samhället, kriminologer har funnit att det är lösningen på brottslighet, politiska forskare har funnit att det är lösningen på krig.”

De kanske har funnit lösningen, men de har tydligtvis inte tillämpat den. Doktor Claude A. Frazier framförde varningen att om vårt teknologiska samhälle inte görs mer humant med hjälp av kärlek ”blir alternativet, så vitt vi nu kan förstå, en nation med städer där hatet florerar fritt, med familjer som är sönderslitna av bittra stridigheter, med ungdomar som söker tillflykt i droger och i döden, och en värld som är färdig att begå självmord vilket ögonblick som helst”.

Frazier sade också: ”Som läkare har jag funnit att ett betydande antal patienter, som jag dagligen träffar, lider av sjukdomar som åtminstone delvis är orsakade av denna känslomässiga svält. ... De sjukdomar som vanligen nämns i detta sammanhang är sådana som huvudvärk, ryggåkommor, kronisk sårbildning och hjärtsjukdomar. En del medicinska forskare utvidgar emellertid förteckningen till att även omfatta sådana förfärliga sjukdomar som cancer.”

På samma sätt som varma mänskliga relationer och kärlek är till nytta för vår hälsa, kan avsaknad av kamratskap skada den. Påtryckningarna från dagens moderna livsstil, splittrade hem, familjer med bara en förälder, känslomässigt försummade barn, mani för materiella ting, moralens sammanbrott och åsidosättandet av sanna värden — allt detta bidrar till den instabilitet och ensamhet som skadar vår hälsa. James J. Lynch ägnar sig ingående åt detta i sin bok Det brustna hjärtat — Medicinska konsekvenser av ensamhet och isolering. ”Det pris som vi betalar för vår bristande förståelse av vårt biologiska behov av kärlek och mänsklig gemenskap”, säger han, ”kan en vacker dag utkrävas av oss i våra egna hjärtan och blodkärl. ... I våra hjärtan finns nedlagt en biologisk grund för vårt behov av kärleksfulla mänskliga relationer som det är ödesdigert att inte ta hänsyn till.”

Hög kolesterolhalt i blodet sammankopplas inte bara med ens matvanor, utan också med känslomässig stress. Det kan också orsaka förhöjt blodtryck. Sjukdomar i hjärtats kärlsystem orsakar 55 procent av alla dödsfall i Förenta staterna, och de kräver en högre tribut bland dem som är ensamma. Lynch säger: ”Antalet dödsfall i hjärtsjukdomar bland vuxna ogifta amerikaner är slående — de inträffar inte mindre än två till fem gånger oftare bland ogifta, inklusive frånskilda, änklingar eller ensamboende, än bland gifta amerikaner.” Nyligen utförda vetenskapliga undersökningar tyder på att ensamhet kan försämra kroppens immunförsvar och göra den mer mottaglig för sjukdomar. Ensamhet kan vara farligt för din hälsa. Till och med Adam kände att det var något som saknades i paradiset. Gud såg att det inte var gott för mannen att vara ensam och gav honom Eva. — 1 Moseboken 2:18, 20—23.

Om vi isolerades i mörker och i en omgivning helt utan ljud, skulle vi bli mentalt förvirrade. Vi är i behov av sinnesintryck för att kunna bevara oss mentalt friska. Vi är av naturen sociala varelser, och därför är vi i behov av intryck från andra människor. Vi är i behov av kamratskap även om det inte förekommer något samtal. Vi är i behov av ett ömsesidigt utbyte av känslor. Tröstande ord är bra, men samtal som är tomma på känslor förjagar inte ensamhet. Det kan förekomma kommunicerande på ett djupare plan än vad som är möjligt genom ord.

Så är det i fallet med kvinnan som oroligt granskar sin makes ansikte, när han är upprörd, och från sitt inre överför en helande kraft till honom. Eller fallet med den 75-årige mannen på en intensivvårdsavdelning som visste att han skulle dö och som bara hade en enda önskan — att hans 48-åriga hustru skulle stå vid hans sida. Hon gjorde det också, och medan hon varsamt strök hans hand överförde hon en stilla frid till honom, utöver vad ord kan åstadkomma. Eller, på ett ännu djupare plan, sjuksköterskan som, när det gäller en man som befinner sig i djup koma och andas i respirator, sänker hans puls och blodtryck genom att varsamt hålla hans hand. Detta gör att man uppskattar den mänskliga beröringens kraft.

”Du skall älska din nästa som dig själv”, sade Jesus när han citerade från den mosaiska lagen. (Markus 12:31; 3 Moseboken 19:18) Det betyder inte att vara självupphöjande eller självcentrerad. I stället bör man erkänna sina misstag, ångra sig, be om förlåtelse och försöka bättra sig. Om vi har den inställningen kan vi känna självaktning och få Guds förlåtelse. ”Han tänker på att vi är stoft.” Han förlåter oss barmhärtigt, och denna hans förlåtelse minskar de skuldkänslor som vi annars skulle ha riktat mot andra och därmed fördärvat våra relationer med dem. (Psalm 103:14; 1 Johannes 1:9) På så sätt kan vi acceptera oss själva, älska oss själva och sedan älska andra såsom vi älskar oss själva. Älska dig själv utan att kräva fullkomlighet av dig själv; älska andra utan att kräva fullkomlighet av dem.

Detta slag av kärlek kan bäst belysas genom vad den åstadkommer och inte åstadkommer: ”Kärleken är långmodig och omtänksam. Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst, bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad. Den för inte räkenskap över oförrätten. Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen. Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting. Kärleken tryter aldrig.” — 1 Korintierna 13:4—8.

Skulle du vilja bli älskad på detta underbara sätt? Om du sår denna kärlek, får du också skörda den. Träna upp den som man gör med en muskel. Få den att växa och öka tills den uppfyller dig och blir en del av dig. Bevisa sedan att den är vid liv genom kärleksfulla handlingar. ”Ta för vana att ge”, sade Jesus, ”och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” (Lukas 6:38) Genom att ge inspirerar du andra att ge, och alla deltar i glädjen. Som Jesus också sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Det viktigaste sättet att ge är att bjuda på sig själv — sin tid, sin uppmärksamhet, sin medkänsla och sin förståelse. ”Behandla andra så som ni vill att de ska behandla er.” (Matteus 7:12, Levande Bibeln) Samtala med andra. Dela deras känslor, deras glädjeämnen och deras tårar. Och framför allt, ge dig helt åt Gud. — Psalm 40:8, 9; Hebréerna 10:8, 9.

Bibeln säger att ”Gud är kärleken”. (1 Johannes 4:8) Många invänder mot det och säger: ”Om Gud är kärleken, varför tillåter han då ondskan?” Det är hans uppsåt att göra slut på all ondska, men på grund av sin kärlek till oss dröjer han. ”Jehova är inte långsam med avseende på sitt löfte, såsom några betraktar långsamhet, utan han är tålmodig mot er, eftersom han inte önskar att någon skall drabbas av förintelse, utan önskar att alla skall nå fram till sinnesändring.” (2 Petrus 3:9) I sin barmhärtighet tillåter han nu ondskan, och han gör det för att ångerfulla personer skall kunna upphöra med sin ondska och få möjlighet till liv. (Hesekiel 33:14—16) Men vid sin bestämda tid kommer han att göra slut på ondskan genom att tillintetgöra dem som fortsätter att utöva den. Han kommer att göra slut på krig genom att ta bort krigshetsarna, göra slut på brottslighet genom att ta bort brottslingarna, göra slut på miljöförstöring genom att ta bort miljöförstörarna, göra slut på grov omoraliskhet, våldtäkt, incest och perversiteter genom att ta bort dem som insisterar på att få utöva dessa saker. All ondska kommer att vara borta när Gud tar bort dem som orsakar ondska. Genom att göra så visar han kärlek mot dem som önskar leva i frid och rättfärdighet. (Psalm 37:10, 11; Ordspråksboken 2:21, 22) Som varje trädgårdsmästare vet måste ogräset tas bort om blommorna skall kunna växa sig yppiga.

Eftersom Gud är kärleken, har han skapat jorden och satt människan på den och låtit dess rika gåvor vara tillgängliga för alla, både goda och onda: ”Han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.” (Matteus 5:45) Eftersom Gud är kärleken, kommer han att ta bort sjukdom och död. Han har redan nu sörjt för ett medel till frälsning för hela mänskligheten. ”Ty Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.” (Johannes 3:16) Eftersom Gud är kärleken, ”anbefaller [han] sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare”. (Romarna 5:8) Otaliga människor kritiserar Gud för att han tillåter ondskan samtidigt som de finner nöje i att ägna sig åt den, men de som känner tacksamhet för hans kärlek reagerar annorlunda. Vi ”älskar ... därför att han först har älskat oss”. — 1 Johannes 4:19.

I denna värld råder det brist på kärlek till Gud, och det råder brist på kärlek till medmänniskor, men det råder ingen brist på Guds kärlek till människor. Och det är hans kärlek till oss som är vårt största behov.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 4]

”Genom att visa kärlek kan de få skörda kärlek”

[Infälld text på sidan 5]

”Roten till mentalsjukdomar är kärlekslöshet”

[Infälld text på sidan 6]

Vi är i behov av sinnesintryck för att kunna bevara oss mentalt friska

[Infälld text på sidan 7]

Dela deras känslor, deras glädjeämnen och deras tårar