HORMA

[Họrma] Betyder ”vigning åt tillintetgörelse”.

En stad i södra delen av Judas område. (1Kr 4:30) Det är emellertid möjligt att namnet inte bara användes om denna stad, utan även om en annan plats eller om ett visst område.

När de 12 israelitiska spejarna hade kommit tillbaka till Kades (4Mo 13:26), vägrade israeliterna till en början att försöka invadera Kanaan. När Jehova då fördömde dem för deras upproriskhet och brist på tro, bestämde de sig för att försöka ändå, i strid mot hans anvisningar. De ”steg ... upp tidigt på morgonen” och sade: ”Vi [vill] dra upp till den plats som Jehova har talat om.” Skildringen säger att de försökte ”dra upp mot den övre bergstrakten”. (4Mo 14:40) När de sade att de skulle dra upp till den plats Jehova hade talat om, tänkte de förmodligen inte på ett bestämt berg, utan på ”amoréernas bergstrakt”, som Mose nämnde när han återgav vad som hade hänt. (5Mo 1:19–21, 41–43) Det framgår inte av berättelsen hur långt israeliterna färdades eller om de händelser som beskrivs ägde rum inom loppet av en dag, men det som sägs tyder på att det hela utspelade sig inom en relativt kort tidrymd.

Vilka omständigheterna än var visar skildringen att israeliterna mötte amalekiterna och kanaanéerna (i 5Mo 1:44 står det ”amoréerna”, en benämning som används generellt om alla invånare i Kanaan; jfr 1Mo 48:22; Jos 24:15), som besegrade dem och drev dem ”ända till Horma”. (4Mo 14:45) Enligt berättelsen i 5 Moseboken 1:44 blev de skingrade ”i Seir ända till Horma”. Seir tillhörde edoméerna, och deras område tycks ha sträckt sig väster om Araba in i Negev. (Jfr 4Mo 20:14, 16; Jos 11:17.) Efter det här nederlaget vände israeliterna tillbaka till Kades. (5Mo 1:45, 46)

När vandringen i vildmarken var över närmade sig israeliterna Kanaan igen och blev angripna av den kanaaneiske kungen i Arad. (Se ARAD nr 2.) Inte heller i det här fallet vet vi hur långt söderut kungen i Arad drog innan han gav sig i strid med israeliterna, men efter att ha avlagt ett löfte till Jehova segrade israeliterna över denne kung och ”vigde ... [hans] städer åt tillintetgörelse”. Därefter gav de platsen namnet ”Horma”. (4Mo 21:1–3; se VIGA GENOM BANN.) Mose hade redan använt det här namnet i sin tidigare skildring av kanaanéernas seger över israeliterna, men sannolikt bara som en förhandsupplysning för att senare i berättelsen visa ursprunget till namnet. (4Mo 14:45) Israeliterna bosatte sig emellertid inte i området vid det här tillfället, utan gick runt Edoms land och norrut innan de till sist gick över Jordan och in i Kanaan norr om Döda havet. (4Mo 21:4; 22:1)

I Josua 12:14 nämns ”kungen i Horma” omedelbart före Arads kung i uppräkningen av de 31 kungar som Josua besegrade. Det verkar inte troligt att detta avser den seger som hade vunnits tidigare, medan Mose levde och Josua var militärbefälhavare, för de segrar som nämns här vanns tydligen efter det att israeliterna hade gått över Jordan och in i Kanaan. (Jos 12:7, 8) Josuas seger över kungen i Horma beskrivs inte i detalj, men den kan vara inbegripen i berättelsen i Josua 10:40–42. Detta kan i så fall tyda på att kanaanéerna hade bosatt sig i området igen efter det att israeliterna hade dragit bort därifrån för att gå runt Edoms land. Även om berättelsen visar att Josua besegrade Hormas kung, sägs det inget om att israeliterna bosatte sig i staden Horma vid det tillfället. (Jfr fallet med Geser i Jos 12:12; Dom 1:29.)

Horma nämns i en uppräkning av städerna ”vid utkanten av Judas söners stam mot Edoms gräns i söder”. (Jos 15:21, 30) Men staden gavs åt Simeons stam och låg som en enklav i Judas område. (Jos 19:1, 2, 4; jfr Jos 16:9.) I överensstämmelse med att det bara sägs att Josua slog Hormas kung (och inte att staden blev erövrad) berättas det senare att Judas stam och Simeons stam tillsammans ”slog de kanaanéer som bodde i Sefat och vigde staden åt tillintetgörelse” och att man ”därför gav ... staden namnet Horma”. (Dom 1:17) Det är möjligt att denna namngivning helt enkelt var en bekräftelse eller upprepning av det namn staden tidigare hade fått. En del menar att Mose på sin tid använde namnet Horma om hela området och inte bara om staden Sefat. Det skulle innebära att hela området var vigt åt tillintetgörelse, oavsett när denna tillintetgörelse skulle äga rum. (Jfr Commentary on the Old Testament, C. F. Keil och F. Delitzsch, 1973, bd II, Josua, Domarboken och Rut, sid. 256; se SEFAT.)

Hormas geografiska läge är okänt. Olika teorier har lagts fram, men alla de platser som har föreslagits ligger mer än 60 km norr om Kades-Barnea, som israeliterna drog ut från ”tidigt på morgonen”. (4Mo 14:40) På grund av detta och även därför att det sägs att det var till Horma israeliterna skingrades (utan tvivel på väg tillbaka till Kades) när de hade lidit nederlag tycks knappast ett läge så långt norrut stämma med den bibliska skildringen.

Trots att staden Horma på Davids tid fortfarande tillhörde simeoniterna var den en av de platser David kom till medan han var på flykt och en av de städer som han senare sände gåvor till. (1Sa 30:26–31; 1Kr 4:24, 28–31)