Vi har Jehova att tacka för vårt liv, och han har bestämt att blod inte får förtäras. (1 Moseboken 9:3, 4) I den lag som Gud gav det forntida Israel begränsade han bruket av blod, eftersom det representerar liv. Han förklarade: ”Köttets själ [eller liv] är i blodet, och jag själv har gett det på altaret för er till att åstadkomma försoning för era själar.” Hur var det då om någon dödade ett djur för att ha det till föda? Gud sade: ”Han skall i så fall gjuta ut dess blod och täcka över det med stoft.”a (3 Moseboken 17:11, 13) Jehova upprepade denna befallning flera gånger. (5 Moseboken 12:16, 24; 15:23) I den judiska översättningen av Moseböckerna, The Soncino Chumash, ges kommentaren: ”Blodet får inte lagras, utan skall göras otjänligt som föda genom att gjutas ut på marken.” Ingen israelit fick tillvarata, lagra eller använda blodet av en annan skapelse, vilkens liv tillhörde Gud.

Emellanåt kan läkare flera veckor före en operation uppmana patienten att låta avtappa och lagra något av sitt eget blod, så att läkaren, om behovet uppstår, kan ge patienten en transfusion av eget lagrat blod (preoperativ egenblodgivning och autolog transfusion). Men sådan uppsamling, lagring och transfusion av blod är helt i strid med vad som sägs i Tredje och Femte Moseboken. Blod får inte lagras; det skall gjutas ut — återlämnas till Gud, så att säga. Det är sant att den mosaiska lagen inte längre är i kraft. Men Jehovas vittnen respekterar de principer som Gud innefattade i den, och de är beslutna att ”avhålla” sig ”från blod”. Följaktligen ger vi inte blod, och inte heller låter vi vårt blod lagras för användning vid autolog transfusion. Det skulle vara i strid med Guds lag.